Framgaffeln knakar betänkligt när cykeln banar väg över kullerstenarna. Möjligen blir cyklar utbrända efter allt för ivrigt skumpande på dylikt underlag. Någon som är kunnig i cyklars innandöme får inom en snar framtid fastslå vad som felar och varför cykeln beklagar sig så högljutt. Men fram tills cykeln kan sammanträffa med cykelmakaren, får den nog fortsätta sin entoniga klagan. Ty det är från cykelns sadel man bäst avnjuter Kraków, vars olika stadsdelar tar spjärn mot varandra, snarare än att samarbeta som en enhet.

Öriket Kraków

Man skulle kunna säga att Kraków är konstituerat som ett örike. Varje del av staden har ett eget centrum, en egen logik, och var och en har en egen apparation. Öarna är visserligen inte isolerade från varandra, men de är alla präglade av ett orubbligt, och även ibland tjurskalligt, egensinne. De större gator som bär kollektivtrafik och biltrafik fungerar som vatten som avskiljer de olika stadsdelarna. Därav är det lättare att utforska staden från en cykelsadel, än från en spårvagn eller ett bilfönster.

Att promenera mellan öarna är inte att rekommendera. Avstånden är för stora, och när man går förvandlas man själv lätt till en ö, översköljd av staden. På cykel flyter, eller seglar, man med. Man glider i medvind. Kryssar mellan olika huskroppar som ibland även gömmer vrålande motvind bakom sina ryggar.

Flera uppror började här

Nåväl, nog nu med pedalernas lovsång. Låt oss ta en snabb cykeltur och besöka några av delarna av öriket Kraków.

Färden avgår från Podgórze, vid bergets fot. Här svävar en österrikisk själ, med gator som alla följsamt förhåller sig till floden Wisła. Men här råder också en rivighet, som man lättast finner på stämbanden hos en dam som rökt lite för många cigaretter. Och kanske beror rivigheten på att flera uppror mot det habsburgska väldet utgick från denna plats. Den slutgiltiga dödsstöten för Habsburgarna i Polen kom också härifrån, när polska soldater 1918 tågade från Podgórze till stadens centrum för att återkräva sin självständighet.

Struntar i floden

Om vi nu trampar samma bana som soldaterna marscherade, hamnar vi i den gamla judiska stadsdelen Kazimierz. Den här stadsdelen struntar fullkomligt i floden. Gatorna löper ofta kors och tvärs, och gör helt oväntade svängar. Det är ibland trångt och brister i nästa sekund ut i en öppen plats, som till exempel Plac Wolnica. Men det hindrar inte att ön Kazimierz också kan snurra till det alldeles förfärligt, så som på Plac Nowy. Och något egentligt centrum har den inte. Varje husblock förefaller ha en egen filosofi, som den ogärna korresponderar med sin granne. Det är kanske därför som det är så lätt att irra bort sig bland gatorna, men om man bott i Kraków en tid lär man sig snart varje omväg, genväg och irrväg på den motvilligt förföriska ön Kazimierz.

Närmar oss Wawel

Härifrån trampar vi vidare över gatan Dietla, som tidigare faktiskt härbärgerade den biflod till Wisła som skar av Kazimierz från Krakóws domäner. Raskt närmar vi oss den gamla kungaborgen Wawel, som buttert tittar ner på oss från sin höjd. Men vi avvisar Wawel denna gång, och trampar in mot Stare miasto, gamla stan. Den här stadsdelen eller ön, om vi nu ska hålla oss till ö-terminologin, kan kanske bäst illustreras med ett stycke av någon barocktonsättare. Som den polske tonsättaren Mikołaj Zieleńskis kristallklara, spröda toner, vilka ibland virar in sig i ett helt hopplöst virrvarr av obegriplig och svårtolkad skönhet. Det är vackert, utan att vara pompöst. Det är vackert bara för att det är vackert. Precis som en vacker tonsättning av någon barocktonsättare.

Nu går det undan för det är möjligt att det drar ihop sig till regn. På andra sidan Planty, som omsluter Stare miasto, står Kleparz och väntar. Här krockar 1800-tal och tidigt 1900-tal i en gemytlig smältdegel. Det förefaller som om hela stadsdelen, förlåt ön, lever i en slags harmonisk kompromiss mellan gammalt och nytt. Ingen är för gammal för att vara vacker, och ingen för ung för att vara vis. Nå, här åsyftas husen, och inte invånarna, som tycks valt att följa stadsdelens filosofi. Gemytet i Kleparz breder ut ett leende på cyklistens läppar som följer med hela vägen in i Nowy Świat.

Nowy Świat lyfter värdigt hatten av för varje besökare. Det är stramt och elegant, utan att vara torrt eller skräckinjagande. Vackra detaljer löper över huskropparnas fasader, och hälsar alla välkomna, om än med en önskan om att lämna stadsdelen i fred, och inte göra allt för ingående närmanden. Nowy Świat har också undkommit klåfingriga förnyelseförsök av samtida arkitekter. Med några få undantag. Ett sådant exempel är tyvärr Radisson hotel, och även Jubilat. Den senare byggdes under kommunistiden, vilket inte är svårt att genomskåda.

Stadsdelen kallas Salwator

Nowy Świat avskiljs från nästa stadsdel av en dånade fyrfilig puls-
våder. Stadsdelen heter egentligen Pół-
wsie Zwierzynieckie, men kallas ofta i folkmun för Salwator, efter en av de större gatorna som löper genom stadsdelen. (Półwsie betyder ”halvbyn”, vilket dock inte ska förväxlas med snarlika ”półwysep” som betyder ”halvön”. Det hade ju verifierat vår föresats att Kraków är ett örike, men så är det alltså inte.) 

Salwator är trekantig, vilket gör att man ofta tror att det är längre från en plats till en annan än det egentligen är. Den snabbaste vägen visar sig ofta vara en omväg. Således bjuder Salwator både in och kastar ut på en och samma gång.

Vill gömma sig

Annat är det med Dębnik på andra sidan Wisła. En stadsdel som inte riktigt bestämt sig för om den är sig själv nock, eller om den vill gömma sig för de andra stadsdelarna, eller möjligen för Wawel, som strängt stirrar från sin kulle ner mot de låga husen från 1800-talet och 1900-talets början. Men Dębniks granne, Ludwinów, verkar däremot inte bäva för Wawel. Med sina kaxiga höghus och fyravåningshus från 1960-talet tycks den sätta ner foten på andra sidan Wisła, om än något vilset, ty här är det lätt att ta fel gata och strax slungas ut ur stadsdelen mot andra stadsdelar som ligger längre bort.

Men nu är det åter dags att vända den plågade framgaffeln mot Podgórze, och så gör man lättast genom att vingla fram längs bifloden Wilga innan man seglar in i Podgórze, där vi ankrar för denna gång.

Tetx: Sonia Engström
Karta: Gustav Söderström