I Polen marknadsfördes Gombrowicz sista bok Kronos som hans ”okända storverk”. Och anteckningarna var kanske okända (fast Kronos omnämns faktiskt ett par gånger i Dagböckerna) men de är ingalunda ett storverk. Man läser boken med en stor dos besvikelse och ibland även avsmak. Den genialiske Gombrowicz visar sig här från en mindre fördelaktig sida, såväl konstnärligt som intellektuellt och mänskligt.
Dorota Tubielewicz Mattsson recenserar Witold Gombrowicz Kronos, som kommit ut på svenska.

Witold Gombrowicz var både den polska litteraturens gigant och dess enfant terrible. Han bröt mot normer och former. När hans hittills okända dagbok Kronos nu kommer ut på svenska blir man förvånad.

Den är onekligen en viktig och värdefull informationskälla för Gombrowicz biografer, men för vanliga läsare blir boken en besvikelse. Kronos är inte som man velat hävda hans nästa stora verk. Det är varken en roman eller en dagbok, det är författarens lösa anteckningar om olika dagshändelser eller teman. Det är dessutom anteckningar som saknar ett narrativ. Ibland kan sådana anteckningar hjälpa läsaren att lära känna författarens mentalitet, hans sätt att tänka på, hans litterära utveckling eller hans identitet. Det händer även att de är litterärt helt ointressanta. Och så är det med Kronos – det finns ingen tanketråd som skulle förena dessa anteckningar. Boken är helt enkelt svårsmält.

Vissa kritiker menar att det är Gombrowicz ofrivilliga coming out och förmodligen den största i den polska litteraturens historia. Frågan är bara om seriösa läsare verkligen läser boken för att få bekräftelse på att Gombrowicz var homosexuell eller bisexuell. Det har man ju vetat länge, han skrev om homosexuella relationer redan från början av sin litterära bana.

Kronos handlar framför allt om kroppen. Det är en kroppens dagbok. Författarens sjukdomar, medikamenter, finanser och sexualitet står i centrum. Men även hans frustration över litteraturen, vilket kan komma att ändra synen på Gombrowicz, menar vissa. Snopen blir dock den som i boken söker uppseendeväckande, mustiga erotiska scener. Här är han som vanligt återhållsam. Hans sexualitets historia skildras kronologiskt och begränsar sig huvudsakligen till namn.

Vad som är intressant är att Kronos skrevs parallellt med hans konstnärligt och intellektuellt högtstående Dagbok. Gombrowicz var av allt att döma en självmedveten författare som aldrig lämnade till tryck texter som han inte ansåg vara färdiga eller sådana som inte höll det konstnärliga eller intellektuella måttet. Han gjorde en tydlig åtskillnad mellan litterära verk och vardagsanteckningar. Det var kanske därför som han inte publicerade Kronos under sin livstid. Det var hans hustru, Rita Gombrowicz, som förvaltar hans litterära arv och som för några år sedan gav sitt samtycke till publiceringen av Kronos.

Boken är försedd med mångtaliga fotnoter av Jerzy Jarzębski, den förmodligen främste Gombrowiczkännaren. Fotnoterna och kommentarerna är faktiskt mer intressanta än själva boken.

Publiceringen av Kronos föregicks i Polen av en enorm reklamkampanj som framställde boken som författarens ”okända storverk”. Dessa anteckningar var kanske okända (Kronos omnämns faktiskt ett par gånger i Dagböckerna) men de är ingalunda något storverk. Man läser boken med en stor dos besvikelse och ibland även avsmak. Den genialiske Gombrowicz visar sig här från en mindre fördelaktig sida, såväl konstnärligt som intellektuellt och mänskligt.

Översättningen fungerar, men gör inte boken bättre.

Dorota Tubielewicz Mattsson
Professor i polska språket
och litteraturen

Kronos, Albert Bonniers Förlag 2018,
översättning: Irena Grönberg.