Steve Sem-Sandberg
De fattiga i Lódz
Albert Bonniers förlag 2009

Berättelser från gettot handlar ofta om omänskliga lidanden – men också om dem som har överlevt. I Steve Sem-Sandbergs nya bok, De fattiga från Lódz, överlever ingen.

Gettot i Lódz är ganska väldokumenterat, dels genom dem som i verkligheten överlevde, dels genom den flera tusen sidor långa gettokrönikan, i hemlighet skriven av gettots invånare under flera år. Det är i första hand krönikan som varit Sem-Sandbergs källa.

Lódz intogs av nazityska styrkor bara en vecka efter andra världskrigets utbrott. Den judiska befolkningen, ett par hundratusen personer, spärrades in i ett getto som de själva skulle ”styra”. Mordechai Chaim Rumkowski utsågs av tyskarna till ledare, judeäldste.

Steve Sem-Sandberg

Hans plan var ett göra gettot till en arbetarstad, så lönsam att tyskarna skulle låta invånarna leva och arbeta. Den som kunde arbeta hade alltså en chans att överleva.

Rumkowski startade skrädderier och reparationsverkstäder, skomakerier och verktygsfabriker, han ordnade arbetstillstånd och arbetstillfällen, han lät dela ut mat.

Men det var också Rumkowski som verkställde deportering av judar till koncentrationslägren. Alla besked om nedskärningar av matransoner, hårdare arbete och deportering framförde han på ett resonerande vis: Gettot kan naturligtvis inte försörja dem som inte kan arbeta. Vi måste vara förnuftiga, eller hur?

Det påminner om Imre Kertesz’ bok Mannen utan öde, där transporterna till Auschwitz framställs som förnuftiga på alla sätt.

I september 1942 meddelade Rumkowski befolkningen att ännu en grupp måste lämna lägret. Den här gången är det alla barn under tio år – de kan inte arbeta.

– Ni måste ge mig era barn, låt barnen komma till mig, sa han till de förtvivlade föräldrarna.

Sem-Sandberg beskriver Rumkowskis manipulationer, hans undfallenhet gentemot tyskarna, hans maktställning i gettot. Var hans ambition någonsin att gettot skulle bli oumbärligt, eller handlade det bara om egen vinning – att rädda den egna familjen och egendomen?

När förstod Rumkowski att deportationerna gick direkt till förintelseläger? Han uppträdde som om det handlade om en mer ”normal” förflyttning till andra platser i landet.

Rumkowskis behov av att bekräfta sin makt går ut över alla även över de utmärglade barnen på gettots barnhem, som systematiskt utsätts för sexuella övergrepp. Inte ens den älskade och bortskämde adoptivsonen Stas går fri, han får lära sig hur han ska hålla far lugn och på gott humör.

På slutet blir det uppenbart att Rumkowski inte väger ett uns tyngre än någon annan när han tillsammans med familjen knuffas in i en godsfinka på väg till gaskammaren.

Den siste överlevande är pojken Adam som utan mat och vatten gömmer sig i en källarhåla när Röda Armén kommer för att befria gettot. Stängslen rivs, vaktkurarna krossas och pojken stapplar jublande ut på fältet – och blir skjuten.

Gunilla Lindberg
redaktör