I ett tidigare nummer av Bulletinen publicerades en artikel som väckte en del uppmärksamhet – den handlade om ett bröllop i łęmkowiernas land. 
Artikeln väckte även en del frågor – inte helt lätta att besvara. 

Vems flagga är detta? Łęmkowiernas! Vilka är det? Vad är det för ett folk? Var finns de? Är de många? Frågorna är många, łęmkowierna är inte ett folk som de flesta känner till. 

Själva anser łęmkowierna att detta är deras egen flagga – den är blå, orange och grön. Sedan blir det svårare. Forskare anser att befolkningsgruppen omfattar cirka 1 200 000 människor, tidigare huvudsakligen bosatta i bergskedjan Karpaterna i det område som delas av Polen, Slovakien och Ukraina (se karta på nästa sida). Med stöd av sin geografiska bundenhet till Karpaterna och sitt språk hävdar vissa av łęmkowierna att de ska räknas som en ”fjärde östslavisk nation” vid sidan av ryssar, belarusier och ukrainare. Som befolkningsgrupp har łęmkowierna också funnits i Kroatien, Serbien och Ungern. Och de går under många olika benämningar – łemkowie, rusini, rusnący, rusnaki, rutener, rosiner, boykos, hucułów …

Varifrån kom de?

Att teckna detta folks historia blir en smula komplicerat.

Arkeologisk forskning stöder inte teorierna om att området befolkats från öster. Forskarna hävdar i stället att området visar en brist på bosättningar fram till 1200-talet. Den mest utbredda teorin om hur området befolkats, och så småningom utkristalliserat folkslaget łęmkowierna, förefaller att vara en folkvandring som inledningsvis kom från sydost och syd. Det var nomader, som stegvis bredde ut sig längs Karpaterna och nådde området som delas av Polen, Slovakien och Ukraina och som blev bofasta där under andra halvan av 1300-talet. Under de kommande två århundradena inleddes även en inflyttning från öster och en sammansmältning med valakierna i söder och en annan med rutenerna från öster. idag uppgår łęmkowierna i regionen till runt 10000.

Etnologen Małgorzata Misiak anser att integrationsprocessen underlättades av två starka faktorer. Den första var den gemensamma bysantinska religiösa ritualen. Den andra att den kyrka som båda grupperna anslöt sig till använde ett språk som var slaviskt. Denna process fortskred under 1400 – 1700-talen.

Språket

Namnet Łęmkowie? Ordet łem kommer troligen från en östslovakisk dialekt och betyder bar, kal, utan hår, obe-
vuxen. Det nämns första gången i litteraturen av en slovakisk etnograf år 1820. I Slovakien, på södra sidan av Karpaterna, är namnet i stort sett okänt. Här används istället ordet rosiner eller rusiner, något som givit oss i västra Europa namnet rutener. 

Det pågår en diskussion om språket ska anses som ett eget östslaviskt språk eller om det ska anses vara en dialekt av ukrainska. Men det råder enighet om att det finns en ovanligt riklig förekomst av polska och slovakiska låneord. Även rumänska och ungerska ord förekommer i łęmkowiernas språk. Mellan 1939 och 80 existerade det i det officiella samhället inget łęmkospråk, men undervisning i språket återupptogs 1991. Om detta verkar inte łęmkowierna bekymra sig, de pratar på som om inget har hänt. Nu finns poesi, noveller, pjäser och tidskrifter på språket.

Religionen

Avseende religion kan man notera en överraskande blandning. Här finns den ortodoxa kyrkan (36%), den bysantinska (36%) och den katolska kyrkan (16%). Den bysantinska inriktningen är troligen unik, ortodox men ändå en del av den romersk-katolska kyrkan under påven i Rom!

Operation Wisła

Under 1800-talet växer långsamt fram en konflikt där Ukraina å ena sidan och Polen å andra sidan börjar se på varandras inflytande över łęmkowierna som negativt. Något som leder till både konflikter och en utvandring till Nordamerika. De eskalerande konflikterna i samband med upplösningen av det ryska tsardömet och det österrikisk- ungerska kejsardömet vid 1910-talets slut drabbade łęmkowierna mycket hårt. Det är troligen inte orätt att säga att för łęmkowierna i Polen slutade de väpnade konflikterna först på hösten 1947. Då avfolkades stora områden och människorna tvångsförflyttades till andra delar av landet genom det som kallades Operation Wisła.

Träarkitekturen

Vid resor i sydöstra Polen kan man idag se många exempel på den gamla łęmkowiska träkulturen – både de vackra gamla träkyrkorna och, inte minst, de ålderdomliga byggnader som samlats in på Skansen, det etnografiska museet för folklig arkitektur i Sanok. Ett glest befolkat och kuperat landskap som erbjuder ett lugn och en skönhet som man inte förväntat sig.

Janina Järn
& Peter Brandqvist
bilder och karta: wikipedia