Polska konstnärer med världsrykte är åtminstone i Sverige inte på var mans läppar. En som länge varit glömd är baronessan Tamara de Łempicka-Kuffner, stilbildare inom Art-Decomåleriet. 
Om denna färgstarka konstnär finns så mycket berättat att det skulle kunna vara underlag för en klassisk Hollywoodfilm. 

Tamara de Łempicka-Kuffner föddes som Maria Górska år 1898. Fadern Borys Gurwik-Górski var jurist på ett franskt exportföretag i Polen och modern, Malwina Dekler, en firad polsk-judisk överklassdam. Uppgifter om födelsedatum och födelseort är osäkra eftersom Łempicka gärna bättrade på sin levnadsbeskrivning. Hon var en PR-kvinna av format redan innan begreppet uppfunnits.

Sannolikt föddes hon i Warszawa i Kongresspolen, som på den tiden stod under rysk överhöghet. Under uppväxt-
tiden gjorde familjen årliga resor till Paris, Wien, Berlin och S:t Petersburg.År 1911 besökte hon Italien tillsammans med sin mormor och fängslades då av italiensk 1400-talskonst och den tidens färgskala.

Efter föräldrarnas skilsmässa 1912 flyttade hon till sin förmögna moster Stefa i S:t Petersburg. Via umgänget i den ryska överklassen kom hon tidigt i kontakt med konst och musik. Hon bytte namn till Tamara och tog lektioner på Konstakademin. 

Tamara var en brådmogen tonåring med sinne för det estetiska och erotiska och hon levde ett utsvävande liv. Redan vid 15 års ålder beslöt hon att gifta sig med den eftertraktade blivande advokaten Tadeusz Łempicki. För att fånga hans uppmärksamhet klädde hon på en maskeradbal ut sig till bondflicka med två levande gäss i släptåg. Vid bröllopet 1916, där en stor del av aristokratin i S:t Petersburg deltog, bar Tamara en brudklänning med ett släp som var lika  långt som kyrkan. 

När bolsjevikerna 1917 tog makten i Ryssland fängslades maken. Tamara tog snabbt kontakt med den svenske konsuln, som ordnade så att Tadeusz frigavs och att de fick svenska utresehandlingar. För det fick han en hotellnatt med Tamara.

De stilbildande åren

De tog sig till Paris, där de möttes av släktingar, dit även modern Malwina och systern Adriana kom. I Paris fortsatte Tamara sin konstnärliga utbildning, med bl.a. Maurice Denis och André Lhote som lärare. Hon uppskattade Lhotes känsla för rumslig harmoni och hans former, men även hans begränsade färgskala och olika grå nyanser. 

Tamara påverkades också av Jean Auguste Dominique Ingres’ måleri och utvecklade en egen kubistisk, reducerad sinnlighet i sina bilder. Tjugotalets postkubism och Art Deco blev hennes uttryckssätt.

Vid 20 års ålder hade Tamara gjort sig ett namn i konstnärskretsar och inom några år blev hon den mest berömda representanten för Art Deco. Genombrottet kom 1925 när några av hennes verk uppmärksammades i den amerikanska modetidningen Harper’s Bazaar. Hon lade också till ett de i sitt namn – Tamara de Łempicka. Hennes konst hade ofta erotiska, inte sällan homoerotiska motiv. Utöver sina Art Deco-målningar specialiserade hon sig på porträtt av medlemmar ur aristokratin. 

Hon bjöds in till en lång rad utställningar där hon deltog med sina provokativa bilder av nakna sinnliga kvinnokroppar, ett ovanligt tema för kvinnliga konstnärer vid den här tiden.  

Snart var hon en centralfigur i den parisiska konst- och nöjesvärlden. Hon hade ett antal parallella kärleksaffärer med både män och kvinnor och skapade sig snabbt en plattform som begåvad ”femme fatale” och  deltog i nattliga fester med kokain och erotiska äventyr.

Hårt arbetande konstnär

Samtidigt var hon en kvinna med stor självdisciplin som arbetade hårt på sitt konstnärskap och med att skapa en ny stil inom Art Deco. Hennes dagar var noga inrutade. Några timmar på morgonen umgicks hon med familjen, som 1919 utökats med dottern Kizette. Därefter ägnade hon sig åt sitt måleri, både utbildning och produktion i den egna ateljén. Eftermiddagarna var vigda åt konserter, galleribesök och umgänge i den parisiska cafémiljön där hon frotterade sig med Josephine Baker, Greta Garbo, Jean Cocteau, Colette, Pablo Picasso, Françoise Gilot, Rasputinmördaren Felix Jusupov, Salvador Dalí och andra storheter. Om kvällarna var det enorma fester. 

På hennes egna tillställningar för den parisiska konstnärs-och överklassen saknades inget. Servitriser, som normalt bar omkring brickor med tilltugg, cirkulerade t.ex. bland gästerna iförda tunikor gjorda av sötsaker. Man tog sig en munsbit av klädedräkten tills den var slut och servitrisen naken. Värdinnan själv kunde ta emot flera hundra inbjudna helt naken med endast en påfågelfjäder i handen.

Skilsmässa, nytt äktenskap

I sitt sätt att närma sig människor var hon hämningslös och valde ofta sitt umgänge utifrån egennytta. Om en person kunde ge henne en konstnärlig, ekonomisk eller PR-mässig fördel drog hon nytta av det. De verktyg hon använde sig av var inte sällan sexualitet och kall affärsmässighet. 

”Hon stormade in och tog omedelbart hela rummet i besittning … man kände sig som ett byte framför en pytonorm” sade Pablo Picassos mångåriga fiancée Françoise Gilot.

Tamara uppskattades för sitt verklighetstrogna sätt att måla människor i en kubistisk Art Deco-stil som i många avseenden var hennes egen. Hon möttes av misstänksamhet av de intellektuella konstkännarna, men det kompenserades mångdubbelt av hennes begåvning, stora kontaktnät och hämningslösa hedonism.

Medan maken Tadeusz satt hemma med dottern Kizette kunde Tamara ägna natten åt utsvävningar på Moulin Rouge, enorma fester eller jaktrundor bland prostituerade i Bois de Boulogne för att hitta den äkta sinnligheten hos blivande croquismodeller.

Tadeusz hittade förklarligt nog en annan kvinna ur den polsk-judiska aristokratin och flyttade 1928 med henne till Warszawa. Tamara började snabbt umgås med den tolv år äldre och förmögne baronen Raoul Kuffner, som beundrade hennes konst. När hans hustru dog gifte de sig, och därmed blev Tamara över en natt en äkta och rik adelsdam – baronessan de Łempicka-Kuffner. Det var också viktigt för Tamara att framstå som en barnlös emanciperad kvinna, och när dottern Kizette var hos sin mor i Paris presenterades hon som en syster.

Världskrig och flytt till USA

1939 bröt andra världskriget ut, och liksom många andra i den judiska diasporan i Europa beslöt paret att emigrera till USA. Tamara reste först för att skapa sig en plattform i konstnärskretsar, och efter en mellanlandning i den kubanska sockerindustrin anslöt Raoul till hustrun.

Men Tamaras extravaganta stil imponerade inte på amerikanska gallerister så som det hade gjort i S:t Petersburg och Paris. För att ta sig in i kultureliten i sitt nya hemland, lät hon och maken arkitektrita en hörnlägenhet på 57:e gatan i New York med sju meters takhöjd i matsalen. Där anordnades storstilade middagar för ”rätt” personer. Bostaden hade separata sovrum så att makarna inte behövde intervenera i varandras kärleksliv.

Tamara fick dock inte samma framgång med det ”femme fatale”-koncept som tidigare hade öppnat dörrarna till salongerna i Europa. Art Deco och modernismen hade övergått i andra inriktningar. Hon var inte längre helt ung, och hade dessutom problem med sin psykiska hälsa – hon kände sig konstant ensam och kunde deprimerad bli liggande i sängen i flera veckor. Dessemellan anordnade hon fester, så extravaganta att deras revisor frankt förklarade att ”fortsätter ni så här kommer ni snart att ha gjort slut på alla era tillgångar”.

När efterfrågan på erotisk Art Deco-konst försvann övergick Tamara till att måla motiv på fattiga flyktingar, nunnor och inte minst stilleben. Inte heller detta konceptbyte gjorde att hon kom in i den amerikanska konstelitens finrum.

För att baron Kuffners framtida arv inte skulle förslösas på flärd i Hollywood, New York och Houston där Tamara vistades när hon inte var på resa i Europa, ordnade han ett äktenskapsförord där hans båda biologiska barn tillerkändes delar av hans egendom. 

När Kuffner hastigt avled 1961 fick Tamara ytterligare en front att försvara. Bråken med dottern som tidvis var stormiga kom nu i skymundan för arvstvisten med baronens barn. Tamara hävdade nu att de inte kunde vara hans biologiska barn ”eftersom han var impotent under hela vårt äktenskap”. Det hjälpte inte, hon tvingades dela arvet efter maken med barnen.

Alltmer ensam och nedstämd försökte hon nu hålla en normal relation med Kizette, som bodde i Houston. Barnbarnen har berättat om sin excentriska mormor, som de ibland upplevde som påträngande och självisk.

Tiden i Mexico

Många i artistvärlden tillbringade semestrarna i den mexikanska staden Cuernavaca, så Tamara sålde paradvåningen i New York och bosatte sig i Mexico där hon tillbringade de sista åren av sitt liv. Trots allvarliga lungproblem, högt blodtryck och återkommande nästintill patologiska humörväxlingar kämpade hon envist för en come-back. 

Skärmytslingar med Kizette fick henne att ständigt ändra i sitt testamente, hon ömsom strök dottern, ömsom återinförde henne i testamentet. Hon drev också en process mot en konstkännare som i sin bok inte framställt henne i tillräckligt god dager.

Sin alltmer sviktande hälsa till trots var hon alltså aktiv in i det sista. Hennes stora drivkraft var viljan att bli erkänd och berömd, att ha en solid ekonomisk grund att stå på och att omge sig med kända personer.

Under slutet av sitt liv fick hon i bostaden i Mexico handfast hjälp av skulptören och vännen Victor Contreras.

Askans kraft

Tamara Górska de Łempicka-Kuffner avled 1980 i sitt hem i Cuernavaca i Mexico drygt 80 år gammal, och askan ströddes enligt hennes önskan över den mexikanska vulkanen El Popo. Contreras berättar hur han och Kizette hyrde en helikopter som flög ovanför vulkankratern. När han skulle tömma urnan var det så blåsigt att han fick hälften av askan i ansiktet. 

Enligt barnbarnen är El Popo en ständigt rykande påminnelse om den kraft som finns i Tamaras aska: ”När mormors aska blir tillräckligt varm kommer den att leda till ett nytt utbrott i den puttrande vulkanen”.

Arvet efter Łempicka delades trots alla turer med testamentet mellan dottern Kizette och Victor Contreras.

Sammanfattningsvis har denna polska konstnär bidragit med oförglömliga mästerverk med erotiska motiv i Art Deco-stil, främst från mellankrigstidens hedonistiska Belle Epoque. Efter en period i glömska har hennes konst på senare år fått ett uppsving inte minst sedan amerikanska artister fått upp ögonen för henne. Bl.a har Madonna, Jack Nicholson och Barbara Streisand ”dammsugit” marknaden på hennes konst.

Hennes postuma revansch i USA grundlades delvis av en pjäs som hade premiär i New York 1987. Den spelades oavbrutet i tre års tid. Handlingen kretsar kring den sanna historien om en av Italiens största poeter, kvinnokarlen Gabriele D’Annunzio, som i nittioårsåldern flitigt uppvaktade, och avspisades av, den då knappt trettioåriga Tamara på ett sätt som han aldrig tidigare varit med om. Dottern Kizette visade på premiären upp den ring med en guldinfattad topas ”stor som en fotknöl” som D’Annunzio gett Tamara.

Sedan mitten på 80-talet har priserna för Łempickas verk ständigt stigit, inte minst för att feministiska förkämpar hyllat henne som den begåvade, frigjorda och starka yrkeskvinna hon var under hela sitt liv. Idag kan en äkta Łempicka från mellankrigstidens sorglösa period betinga ett värde på 100–150 miljoner kronor.

Einar Persson

Källor: Laura Claridge: Tamara de Łempicka – ein Leben für Dekor und Dekadenz, bokförlaget Fischer; Carina Henriksson: Tamara de Lempicka, Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala; Wikipedia.