I Göteborg gavs nyligen en konsert med musik av den polske kompositören Roman Maciejewski. Han var en stor musiker med sin egen klang, men hans verk framförs inte så ofta.

Michal Wesolowski, musikprofessor i Malmö, har spelat Maciejewskis mazurkor i många länder, från USA genom Europa till Japan. Överallt väcker musiken beundran och värme. Wesolowski var också den som sammanställde Maciejewskis verk inför den första utgivningen i Sverige. Michal Wesolowski är sannolikt den som vet absolut mest om tonsättaren i vårt land.

Roman Maciejewski var en ovanlig tonsättare som ännu inte har den position han förtjänar. Jag hoppas att denna artikel ska öppna portar till hans musik.
Min första kontakt med Maciejewskis musik fick jag för över ett halvt sekel sedan, när min pianolärarinna visade mig hans Fyra mazurkor från 1932. Jag var 12 år gammal och alldeles för ung. Jag blev först fascinerad och fick sedan panik: tre b-tecken i vänster hand och fyra korstecken i höger! Det var långt över min nivå på den tiden — och så det främmande tonspråket!

Inte förrän 1960 stötte jag på Maciejewskis musik igen. Då uppfördes hans Requiem , under Warszawahösten, den årliga festivalen för nutida musik i Warszawa, och det var en omskakande upplevelse. Hans pianoverk visste jag fortfarande ingenting om, och de mazurkor som han själv spelat in för Polska Radion hade jag missat. När mötet med mazurkorna till slut kom till stånd ersattes 12-åringens panik av ren lyckokänsla!

Född i Berlin

Roman Maciejewski föddes i Berlin 1910. Hans ovanliga musikaliska talang visade sig tidigt, och redan som en 6-åring kom han under den berömde professor B. Goldenweisers vingar vid Stern-konservatoriet i Berlin. Efter första världskrigets slut återvände familjen till Polen och bosatte sig i Leszno nära Poznan. Sin vidare utbildning fick den unge Roman vid Poznankonservatoriet, där de bästa professorerna tog hand om honom. Kazimierz Sikorski ledde honom i komponerandet. Stanislaw Wiechowicz väckte hans kärlek till körmusik, och som 16-åring fick han arbeta med körer i Leszno och Poznan. Samtidigt studerade han filosofi och musikvetenskap vid universitet. Framför allt komponerade han.

För att följa Sikorski flyttade han år 1931 till Warszawa. Han drömde om att få träffa Karol Szymanowski, som hade starkt inflytande över en hel generation unga musiker. Hans musik stod i stark kontrast mot en mycket konventionell och, uppriktigt sagt, ointressant bakgrund. Mötet var inga problem: Szymanowski var rektor vid konservatoriet, och han blev förtjust över sin elevs stora och originella talang. Men han fick lämna skolan, motarbetad av konservativa kollegor. Studenterna gjorde revolt och Maciejewski blev relegerad.

Några år senare kom Maciejewski som stipendiat till Paris, och nu började en intensiv period i tonsättarens liv. Han blev nära vän till Arthur Rubinstein och hans familj. Som nästan alla unga tonsättare studerade han hos Nadia Boulanger. Han träffade Stravinskij, Honegger, Milhaud, Poulenc, Casella och även Milosz. I Paris komponerade Maciejewski en Konsert för två pianon.

Under en resa till Skottland 1938 blev han blixtförälskad i en svensk ballerina, gifte sig, och när paret i augusti året därpå gjorde ett besök hos hustruns föräldrar i Göteborg, bröt andra världskriget ut. Maciejewski stannade kvar där.

Samarbetade med Ingmar Bergman

Under denna period fick Maciejewski magsår. Den klassiska medicinen svek, men han studerade yoga, blev vegetarian och botade sig själv.

Han skrev musik till flera av Ingmar Bergmans scenuppsättningar: Macbeth, Caligula, Palabras divinas. Han var aktiv i polska emigrantkretsar och kände en stark längtan till Polen. Han återvände till mazurkorna — de trängs under min penna, skrev han. Han levde på småjobb och hans stora idé var att komponera ett Requiem till minne av krigets offer. Det blev ett monumentalt, genialiskt verk, som tog honom över 15 år att skapa.

1951 bjöd Rubinstein honom till Kalifornien, och Maciejewski, som nu var skild, trodde att han lämnade Sverige för gott. Perioden i Amerika var rik på lukrativa erbjudanden, men Maciejewski ville inte slösa sin tid på struntsaker. Requiem och endast Requiem var viktigt. Han tjänade sitt levebröd som organist och körledare i en liten katolsk kyrka i Los Angeles.

Uruppförandet av första delen av Requiem festivalen Warszawahösten år 1960 under ledning av tonsättaren själv gjorde ett mycket starkt intryck på åhörarna. Men han åkte tillbaka till sitt enkla liv i Los Angeles. Han arbetade vidare på Requiem och 1975, efter många påtryckningar och våndor, kom premiären på hela verket. Det blev en stor sensation i det amerikanska musiklivet.

Men uppståndelsen blev för mycket för honom. Han gjorde sig av med allt han ägde, med tält och ryggsäck återvände han till Europa och bosatte sig på en liten, nästan obebodd Kanarieö. Här var han lycklig, nära Gud, naturen och havet. Han mediterade, fiskade och ibland spelade han flöjt för sig själv. 1976 åkte han hem till Polen. Hans mor dog och han hann till hennes begravning i Leszno.

Ett förtjusande piano blev inledningen till en ny period

På hösten fick han en impuls att återse Göteborg! Där han träffade på ett piano med en helt förtjusande klang i en affär, köpte det genast — och stannade i kvar. En ny kvinna kom in i hans liv, och hon delade hans liv ända till slutet.

Det sista kapitlet i Roman Maciejewskis liv var fruktbart. Han komponerade och mediterade, men tog också del i Göteborgs musikliv och gjorde inspelningar för Sveriges Radio. Efter 1990 började hans hälsa svikta. Han förlorade sin syn mer och mer och på slutet även sitt gehör. När han fem år senare kände krafterna sina, överlämnade han till sin bror hela högar av noter och skisser, som han tidigare inte velat publicera. Lastad med resväskor reste brodern tillbaka till Warszawa. Tack vare detta har vi idag möjlighet att spela och känna till denna underbara musik.

Roman Maciejewski dog den 30 april 1998 i Göteborg. Han komponerade för sig själv, han var tonsättare ibland, när han absolut måste uttala sig med toner, sade han.

Omöjlig att placera i fack

Jag fick äran att ordna Roman Maciejewskis efterlämnade piano- och kammarmusik till en första utgåva. Och fann att det är omöjligt att placera honom i ett fack. Det viktigaste för honom var själens frihet. Som ung var han modernist (som det hette då), och han hade tur att träffa likasinnade på sin väg — från organisten i hemstaden Leszno till självaste Szymanowski.

Maciejewski var starkt övertygad om att hans väg var den rätta — och den uppfattningen lämnade honom aldrig. Detta är mycket viktigt! Hans originalitet och ärlighet ledde till en stilistisk vändning under krigsåren. Han förklarar själv:

Jag var solidarisk med avantgardet så länge det inte bröt med det musikaliska materialets naturliga akustiska lagar. När Schönbergs varor dök upp på marknaden, var jag tvungen att generellt revidera mitt förhållningssätt till avantgardet. /…/ Schönberg klättrade högst upp på övertonsstegen, och när han var där sparkade han bort stegen och hängde i luften. All förbindelse med ofrånkomliga naturliga akustiska lagar blev brutna. /…/ Jag är i den lyckliga situationen att jag kan förbli i samklang med mig själv och vilande på naturens lagar når jag min inre ro.

Av detta får vi inte dra slutsatsen att Maciejewski skulle begränsa sig till en tonalitet av dur-moll karaktär! Polytonalitet, och inte minst bitonalitet följer honom alltid och understryker musikens emotionella färgning. En rik och originell harmoni är allt utom en förenkling.

Requiem och mazurkor

Två huvudströmmar i Roman Maciejewskis verk är monumentala kompositioner för orkester, kör och solister — mässor, och då framförallt ett genialiskt Requiem — samt pianoverk med mazurkor i främsta ledet. De dramatiska förändringarna av hans livsvillkor under krigsåren och den svåra kampen mot sjukdomen reflekteras i hans förhållningssätt till musiken.

Jag citerar igen:

… Alla nattens skuggor flyr, man kan se och känna inom sig ett ljus, tanken blir fri och seglar mot sfärer högre än vår grova materia. Här öppnar sig det som jag kallar ett besjälande av människan./…/ Det ger mig en markant ökning av livsenergi, självsäkerhet, väsentligt större koncentrationsförmåga samt ökad förmåga till abstrakt tänkande och bättre funktion av alla inre organ, inklusive syn och hörsel. Varje år tar jag en vecka med total avhållsamhet från mat. Då når jag då toppar av optimism och glädje /…/ Först kommer livet själv, sedan konsten som en avbild av människan och hennes tillstånd. (…) Allt som inte kommer direkt från livet, utan baseras på rena resonemang eller känslor, eller värst av allt motiveras av begär efter berömmelse och pengar, ger en ofullständig och osann bild, omöjlig att tro på.

Det här uttalandet tycker jag ger den bästa bilden av Roman Maciejewskis inre — ett äkta och kompromisslöst psyke hos en stor människa.

Roman Maciejewskis komponerade mazurkor under hela sitt liv. Det är i sig själv ett fenomen: en mazurka är extremt kondenserad i formen, mycket mer än folkdanser och folksånger, och med all säkerhet icke några salongstycken i folklig stil!  Maciejewski själv beskrev dem som en bild av den polska själen.

Endast tre stora tonsättare, Chopin, Szymanowski och Maciejewski har under tidens lopp förmått skapa äkta mazurkor. Maciejewski, delvis förbunden med Sverige och svenskheten, men så polsk i sin själ, skrev sina mazurkor därför att han kände att han måste. De första fyra, de från ungdomen, bär tecken av påverkan från Szymanowski, men har en stark individuell karaktär. När Maciejewski flera år senare återtog komponerandet av mazurkor var han redan sin egen, befriad från all påverkan. Hans originalitet var kristalliserad, det var en ren Maciejewski. Alla hans verk vittnar om ett långvarigt och mödosamt arbete i jakt på den slutliga formen.

Michal Wesolowski

Michal Wesolowski föddes 1936 i Warszawa, där han också fick sin musikaliska utbildning och sitt solistdiplom på Musikakademin. Därefter fick han stipendium för vidare studier i Paris av franska staten. Från 1959 var han knuten till en solistgrupp som hörde till Jeunesses Musicales de Pologne och spelade nutida musik.

Han har turnerat i hela Europa, gjort skivinspelningar och framträtt i radio och TV. Från 1972 är han bosatt i Sverige, och sedan 1982 knuten till Musikhögskolan i Malmö.

Michal Wesolowski har deltagit i juryarbete i Europa, USA, Canada och Japan samt spelat och föreläst bl. a. vid UCLA i USA, University of Nagoya, Japan, samt i Europa. För sina skivinspelningar har han fått utmärkelser som franska  Diapason d´Or. Han har samarbetat med kompositörer som Siegfried Naumann, Johannes Johansson och Per Nörgård.

Sedan 2000 är han professor i piano vid Lunds universitet. År 2000 tilldelades han av dåvarande presidenten Aleksander Kwasniewski den Polska Förtjänstorden (Krzyz Kawalerski Orderu Zaslugi Rzeczypospolitej Polskiej), för enastående insatser för den polska musiken i världen.

Maciejewskis verk på skiva 2003, inspelad av Michal Wesolowski >>