Som alla legala organisationer har katolska kyrkan all rätt att uttrycka sin åsikt i olika frågor, i synnerhet moraliska. Kyrkan har också all rätt att vidta åtgärder för att inom lagens gränser implementera sina krav. Det betyder emellertid inte att kraven ska accepteras och förverkligas av de styrande. Detta är en varningssignal, och makthavarna bör ta den neutralitet i religiösa frågor som garanteras i grundlagen på största allvar.

Så skriver femton framstående polska professorer och intellektuella i ett öppet brev till Polens makthavare, ett brev som handlar om kyrkans ökande inflytande i landet.

Staten ger i alltför hög grad efter för katolska kyrkans krav när det gäller kyrkans finanser, utbildningsfrågor, blockeringen av motioner som gäller civilt partnerskap, provrörsbefruktning och våld i hemmet, hävdar undertecknarna. Det gäller också att religiösa symboler får sättas upp på offentliga platser och i offentliga sammanhang.

Det förekommer tillfällen när kyrkan i det närmaste bryter mot lagen –  man riktar hot mot personer som avstår från religionsundervisning i skolan, man tvingar elever att delta i religiösa ritualer, man kräver att föräldrar och elever ska avslöja sina åsikter, i officiella uttalanden förolämpar man icke-troende personer ock så vidare, skriver undertecknarna. Att makthavarna ofta inte reagerar på detta påverkar den sociala gemenskapen på ett negativt sätt.

Vi har inget emot att kyrkan kräver det ena eller det andra. Men vi störs av att makthavarna ger efter för kraven, säger en av dem som skrivit under det öppna brevet, juristen och professorn Ewa Łętowska till Gazeta Wyborcza.

Ibland hör man röster som säger att staten inte alls ska vara neutral, att författningen bygger på kristna värderingar och att det inte finns några formuleringar i grundlagen som säger att staten ska vara neutral.

Och det finns inga sådana formuleringar i författningen, säger Łętowska. Men det råder en autonomiprincip (att alla ska respektera andras rätt till självbestämmande) och i inledningen till författningen hänvisas det till ”dem som tror på Gud, och dem som inte delar den tron”. Det måste alltså finnas en gemensam nämnare som gäller alla, troende som icke troende. För att omfatta alla måste staten vara oberoende av det kristna värdesystemet. Termerna ”autonomi och oberoende” härstammar dessutom från Andra Vatikankonciliet och kan därför inte sägas strida mot kyrkans läror, påpekar Łętowska.

Alla har åsikter – makthavare, domare, alla. Men om man bestämmer sig för att vara politiker eller domare måste man ha ansvarskänsla och ryggrad. Man kan inte ge efter för kyrkans eller någon annans påtryckningar och strunta i de demokratiska processerna, säger Łętowska.

Samhällets ökande polarisering är en negativ effekt av makthavarnas eftergivenhet för kyrkans krav, anser Łętowska. Alla talar om hur illa det är att Polen politiskt har delats i två läger. Eftergivenheten och kyrkans försök att pådyvla alla sin tro gör splittringen ännu djupare och allvarligare.

Dorota Tubielewicz Mattsson

För mig som jurist är det smärtsamt att se rättssystemets förljugenhet – att man av ideologiska skäl förvränger författningens tolkning av begreppet ”familj”. Det är smärtsamt att se att man beskriver konventionen mot våldet i hemmet som ett utbrott av feministisk extremism, som ett djävulskt påhitt, och att se vad man gör med läkarnas samvetsklausul, säger Łętowska.

Det är hög tid att de polska makthavarna en gång för alla definierar vad autonomi och oberoende står för och hur de avser att uppträda för att efterleva konstitutionen.