Ett vitt Europa fanns bland nationalisternas krav under Självständighetsmarschen den 11 november 2917.
Foto: twitter

De polska makthavarna har en mycket snäv repertoar av (bort)förklaringar till den växande vågen av extrem nationalism och hat i landet. Ett undantag är åklagarens snabba reaktion på firandet av Hitlers födelsedag som organisationen Duma I Nowoczesność (Stolthet och modernitet) arrangerade och som TVN nyligen avslöjade. Annars är det mycket avvaktande reaktioner på de många fall av hat, rasism och fascism som förekommer.

Krönika
Dorota Tubielewicz Mattsson

Dessa (bort)förklaringar består av ett i det närmaste rituellt avståndstagande från nazismen, en manipulativ och förtäckt propaganda som förmedlar antisemitism och antiislamism och försök att avleda offentlighetens uppmärksamhet från nynazistiska incidenter till det påstådda hotet från vänstern.

Den nationalistiska rörelsen i Polen (som i andra länder ofta kallar sig fascistisk och är öppet antisemitisk) är livrädd för alla associationer med fascismen och nazismen och undviker öppet antisemitiska och rasistiska inslag. Men den är en del av det förvisso breda spektrum av åsikter som sträcker sig från den moderata men auktoritära och antidemokratiska nationalismen genom den främlingsfientliga nationalismen som är tätt sammankopplad med den politiserade klerikalismen och fram till den uttalade rasistiska nationalism som ligger till grund för nazismen. De många organisatoriska och personliga banden vittnar om att det finns starka ideologiska kopplingar. En av de tongivande personerna i Duma i Nowoczesność Jacek Lanuszny är till exempel assistent åt Kukiz’15-parlamentarikern Robert Winnicki som i sin tur är ledare för Nationella rörelsen (Ruch Narodowy). Därmed framstår högerns upprörda reaktioner på påståendet att det finns kopplingar mellan den nynazistiska Duma i Nowoczesność och ONR (Nationellt-radikala lägret) eller med just Nationella rörelsen som ytterst förljugna. I själva verket är det samma politiska rörelse trots vissa skillnader i den ideologiska intensiteten. För vad är den avgörande skillnaden mellan de rasistiska och främlingsfientliga banéren på den av regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) stödda Nationella marschen den 11 november och de hyllningar till Hitler som hela Polen bevittnade tack vare TVNs reportage? Den är obefintlig. I båda fallen har vi att göra med en demonstrativ överlägsenhetskänsla och främlingshat som tillsammans med militaristiska inslag och en exalterad klerikalism oundvikligen leder till våld.

Att peka på den påstådda skillnaden i hur man fördömer höger- och vänsterextremism är att bagatellisera och visar makthavarnas cynism. För det finns ingen vänsterextremism i Polen. Ingen hyllar Stalin eller Pol-Pot och det mest vänsterradikala partiet på den polska politiska scenen är Tillsammans (Razem) som ännu så länge håller sig till demokratiska spelregler. Men ur propagandistisk synvinkel är det tacksamt att beskylla vänstern för att innerst inne ha totalitära och kommunistiska ambitioner.

Vänstern är ondskans kvintessens för den polska högern och nationalisterna. Men inte på grund av de illdåd och brott man har begått i socialismens namn. Vänstern är för dem enbart ett sätt att hålla sig rumsrena, att peka på den som en ännu farligare totalitarism (som enligt dem stöds av liberaler och vänster) som skulle rättfärdiga deras ideologiska ställningstaganden. De tycks inte ha någon aning om vad kommunismen historiskt innebar eller att det fanns fascister som framgångsrikt verkade inom det kommunistiska systemet.

Därför är det möjligt att man år 2018, i Polens huvudstad, kan lyssna på föredrag av personer som Andrzej Ryba (som gett ut den polska översättningen av den belgiske Hitler-apologeten Leon Degrelles bok Mystiken kring Hitler) som offentligt hävdar att ”Hitler var mycket noga med att följa de demokratiska reglerna”. Ryba spelade på samma strängar som regeringspartiet Lag och Rättvisa gör i sina försök att övertyga polackerna om den ”goda förändringen”.

Hitler var mån om tyskarna, han minskade arbetslösheten och gjorde att tyskarna fick det bättre, sa Ryba. Ännu längre gick hans värd Rafał Mossakowski som hävdade att polacker hade det bättre i Hitlers Tyskland än i det Tyskland som leds av Angela Merkel.

Föreläsningen arrangerades av Centrum Edukacyjne Powisłe (Utbildningscenter vid Wisła) som verkat sedan mitten på 1980-talet med starka nationalistiska sympatier. Chef för centret är just Mossakowski.

Hur är detta möjligt? 73 år efter Andra världskrigets slut i ett land där 6 miljoner invånare miste livet till följd av nazisternas frammarsch kan det tyckas ofattbart. Ändå är det den polska verkligheten idag.

Dorota Tubielewicz Mattsson