Som ung rysk officer placerades Finlands legendariske marskalk Gustaf Mannerheim i det då av Ryssland ockuperade Polen. Efter en kortare sejour i Kalisz kom han till Warszawa, där han var stationerad i flera år. Senare sa han att åren i Polen var de lyckligaste i hans liv.
Henrik Oxelcrantz berättar om den finske marskalken som förlorade sitt hjärta till Polen.

Kommendör för Hans Majestäts livgardesulaner i Warszawa.
Källa: Mannerheim-museets bildarkiv.

Den 4 juni 1867 föddes Carl Gustaf Emil Mannerheim på slottet Villnäs, son till greve Carl Robert Mannerheim och dennes fru Hélène, född von Julin. Hans mor dog när han var 13 år och eftersom fadern var bosatt i Paris med sin älskarinna, placerades han hos sin morbror, en framgångsrik brukspatron och industriman. Gustaf ville bli officer och sändes till realskola i Fredrikshamn, 1882 antogs han till kadettskolan, vars elever utgjordes av personer från adeln och överklassen. Fyra veckor före avslutningen blev han relegerad sedan han ertappats med att ta bondpermission.

1871 Bröderna Carl, Johan och Gustaf som är längst till höger.
Källa: finna.fi.

I stället tog han studenten 1887 med goda betyg och reste till Charkov för att lära sig bättre ryska med målet att komma in på kavalleriskolan i Sankt Petersburg.

Mannerheims första kommendering blev det 15:e Alexandriska dragonregementet i Kalisz tio mil väster om Łódź och nära gränsen till Preussen.

I sin bok ”Minnen” skriver han att Kalisz tilltalade hans ungdomliga sinne och att han hade ingenting emot att bli stationerad i Polen. Han fascinerades av det stora judiska inslaget och han ansåg att judarna drev landets bästa affärer och värdshus.

Efter nästan ett år förflyttades Mannerheim till Warszawa och sappörregementet i Praga, som hade en stor rysk befolkning med egna kyrkor, skolor och affärer. Han besökte ofta Stare miasto (Gamla stan), som då var ganska förfallet och tättbefolkat.

Som konstintresserad beundrade Mannerheim historiemålaren Jan Matejkos färgstarka och livfulla skildringar av Polens ödesstunder och höjdpunkter.

Vid årsskiftet 1890/91 kallades den unge finländaren till Sankt Petersburg för ämbetsexamen och placerades sedan vid kejsarinnan Maria Fjodorovas regemente, Chevaliergardet, som han redan tidigare längtat till.

1909, efter nästan 20 år, återvände Gustaf Mannerheim till Polen för att stanna till 1914. Den perioden beskriver han som sina lyckliga år i Polen. I sin bok ”Minnen”, skriver han ”Trots min tjänsteställning mottogo polackerna mig utan fördomar. Såsom finne och övertygad motståndare till förryskningspolitiken i mitt eget land tyckte jag mig förstå polackernas känslor och åsikter i de frågor man kunde kalla brännande”. Under en tid i Sankt Petersburg tjänstgjorde han på hovstallmästarämbetet och besökte flera gånger Warszawa. Han blev då bekant med den polska societeten.

1892 Officer Gustaf i Chevaliergardets paraduniform.
Källa: finna.fi.

Polen hette då Konungariket Polen med Nikolaj II som kung. Storfurste kallades han i Finland. Det fanns både likheter och olikheter i de två ockuperade länderna. Den största skillnaden var att Finland aldrig hade varit självständigt, medan Polen hade varit det i över 700 år. I Polen fanns en stark patriotism och en blomstrande litteratur. Polackerna gjorde ständigt uppror som konsekvent slogs ned. Russifieringen hade gått så långt att ryssarna sa ”Privislinski kraj” (Landet vid Wisła) istället för Polen. Ryska ämbetsmän skötte alla ämbetsverk, undervisningen i skolorna var på ryska. Polska texter var starkt censurerade och de enda texter på polska som fick synas offentligt var de nekrologer, som sattes upp på lyktstolpar och anslagstavlor.

Gustaf Mannerheim kom hit som fyrtioettårig överste till ulanregementet i Mińsk Mazowiecki och trivdes framför allt med kvällarna i officersmässen.

Efter två år fick han överta det förnäma Hans Majestäts livgardes ulanregemente i Warszawa. Tsaren gav honom 1912 hederstiteln ”General i kejsarens svit”, vilket innebar ekonomiskt understöd. Det höjdes efter en tid, då Mannerheim förväntades representera och umgås i de finaste kretsarna. 1914 utnämndes han till kommendör över det ännu mer prestigefyllda Gardeskavalleribrigaden och fick hand om tre förband. Marskalken skriver att de sju åren i Polen var de lyckligaste i hans liv. Han fick utöva sitt yrke med generals rang. Han kunde jaga och rida samt umgås med bildade och ytterst civiliserade människor. Hans syster Sophie skriver att ”Warszawa är mer europeiskt än Petersburg”. Staden kallades ”det andra Paris”. Elektrisk gatubelysning fanns redan 1890. Hästdroskor fick lämna plats åt spårvagn och omnibus. Vatten och avloppsystemet var ett av de modernaste i Europa. Här kunde Mannerheim gå på opera, operett, teatrar, kabaréer och konserter. Här fanns en berömd balett, fina hotell och restauranger.

Gustaf Mannerheim.
Källa: sa-kuva

Han skriver långt senare att det enda han ångrade i livet var att han inte hade gift dig med en av dessa underbara polska kvinnor. En av dem var furstinnan Maria Lubomirska. Han deltog i furst Lubomirskis ”salong för tänkande människor” varje vecka. Där ingick också författaren och Nobelpristagaren Henryk Sienkiewicz och Charles de Gaulle, sedermera general och president i Frankrike. Han umgicks även med greve Aleksander Potocki vars kusin Helena Potocka ofta var gäst hos honom i villan på ulica Czerniakowska 35. Den förstördes under andra världskriget men det finns en minnessten i finsk granit vid kyrkan som erinrar om friherre Gustaf Mannerheim.

Maria Lubomirska ska ha sagt att Mannerheim var klok, skarpsinnig och hade god klädsmak. Han kände till såväl rysk och polsk kultur som internationell. Han talade både franska och polska, tillhörde den förnäma jaktklubben i Warszawa och kände furst Radziwiłł. Han brukade besöka det anrika konditoriet Blikle på paradgatan Nowy Świat, där det som minne hänger ett porträtt av honom.

Mannerheim var officer i den ryska armén och en av de få som accepterades av polackerna inte minst för att han var finländare och kom från ett annat ockuperat land. Gustaf återvände från en resa till Tyskland den 22 juli 1914, kort efteråt fick han order om att infinna sig på brigadstaben. Hans kavalleriförband sattes på ett tåg och själv kördes han till Lublin. Första världskriget blev slutet för Mannerheims lyckliga år i Polen.

Den 28 januari 1951 avled friherre Carl Gustaf Emil Mannerheim i Schweiz.

Henrik Oxelcrantz

Källa: Mannerheim av Herman Lindquist.