Witkowskis Margot är inte anfäktad av någon ånger – hon berättar obekymrat om sina äventyr med allt från ukrainare i sjömansskjortor från Odessa till en zigenarkille som vill sälja en borrmaskin till reapris. Hon är definitivt en tuff brud som tar upp tävlingen med sina manliga kolleger och behärskar deras råa jargong.

Detta är den egendomligaste roman jag har läst, skriver Gunnel Arbin, som här anmäler Michal Witkowskis nyöversatta bok, Margot.

Michal Witkowski
Margot
översättning: Stefan Ingvarsson och Emi-Simone Zawal
Natur och Kultur 2011

Möt Margot och Waldek som lever i det postkommunistiska Polen, där fri företagsamhet och skickliga PR-agenter kan skapa hjältar av bondlurkar från byhålorna! Bägge representerar ”den undre världen”, som jag trots många resor till Polen aldrig kommit i beröring med. Egentligen är titeln litet missvisande för utöver Margot, långtradarchauffören som lever ut alla sina lustar i snabbisar med tyska och ryska kolleger på alla rastplatser längs vägarna, får Waldek hälften av Michal Witkowskis roman. Liksom föregångaren Lubiewo har Margot säkerligen blivit en skandalsuccé i Polen, för den värld som skildras där ligger så långt man kan komma från Svarta Madonnan på det Ljusa berget i Czestochowa och patriotiska manifestationer utanför presidentpalatset i Warszawa.

Michal Witkowski. Foto: Rafal Maslow

Jo, en fläkt av det katolska Polen kommer faktiskt in. Sankta Joanna av Långtradarna helas mirakulöst från sin förlamning och kan ge sig ut på vägarna efter att i åratal ha kommunicerat med sina vänner chaufförerna via en gammaldags kommunikationsradio. I sin ensamhet – hon bor tillsammans med sin gamla mormor – blir hon deras vän och förtrogna, som de biktar alla sina syndiga gärningar i bilarnas sovhytter för.

Margot däremot är inte anfäktad av någon ånger – hon berättar obekymrat om sina äventyr med allt från ukrainare i sjömansskjortor från Odessa till en zigenarkille som vill sälja en borrmaskin till reapris. Hon är definitivt en tuff brud som tar upp tävlingen med sina manliga kolleger och behärskar deras råa jargong. Symptomatiskt är att Margot jobbar för ett speditionsföretag, som ägs av en kvinna, Mariola Spedition, men som inte fungerar särskilt bra. Men Margot har faktiskt också kvinnliga kolleger, Svarta Greta som kör för Herman transport från Leipzig och som går fram som en ångvält bland damerna.

En slags förklaring till Margots livsstil, där hon frigjort sig från det polska samhällets alla traditionella konventioner, ges i skildringen av hennes barndom på ett av de torftiga statliga barnhemmen där hon misshandlades av föreståndarinnan, en gammal plit från Wronki, ett för sina vidriga förhållanden beryktat fängelse. Därifrån rymde hon för att kuska runt bland de andra landsvägsriddarna.

Waldek Mandarynka rymde också från fattigdomen och tröstlösheten i den lilla byn Rudka i östra Polen, dit det nya välståndet ännu inte hunnit. Han blir polisanmäld av byäldsten Genowefa, som anser att hans far är olämplig som låter sonen skjuta hejvilt på hundar, katter och svalor med luftpistol. Dessutom både röker och super den unge Jesionka, som är Waldeks ursprungliga efternamn.

Allt detta undslipper Waldek när han åker på casting till ett TV-program i Warszawa, inspirerad av ett besök av den kända popgruppen Ich Troje i den närmaste större staden Suwalki. Han säljer sin bandspelare och video och lånar pengar av föräldrarna för att han råd med resan och alla attiraljer. Framme i huvudstaden slår han igenom som den enkle killen från vischan. I popvärlden behöver man varken kunna dansa – Waldeks stora hit heter I can´t dance. I can love – eller sjunga. Det räcker att mima till play-back. Hans hemliga drog som ger honom kraft har också lantligt ursprung – en burk hovfett från byns smedja.

Men fansen bryr sig inte om det – de skriker och tjuter av hänförelse så fort Idolen, Waldek från vischan, visar sig på scen. Han förkroppsligar tusentals ungdomars längtan efter ett bättre, mer spännande och annorlunda liv.

Med bitande ironi beskrivs hur stylisterna, hårfrisörerna och PR-killarna bygger upp Waldeks image och t.o.m. kopplar ihop honom med en bedagad stjärna, som genom honom hoppas på ett nytt liv i rampljuset.

Till slut kopplas alla bokens huvudpersoner ihop i ett friluftsparty där Joanna av Långtradarna läser sina dikter, Margot försonas med Svarta Greta och vägens riddare med bisarra öknamn utgör publik. Så slutar denna roman, en av de egendomligaste jag läst. En eloge till översättarna, Stefan Ingvarsson och Emi-Simone Zawall, som lyckats återge originalets slang på adekvat svenska!