Jaroslaw Makowski är filosof och publicist, chef för Medborgarinstitutet (Instytut Obywatelski) och chefredaktör för Idéinstitutet (Instytut Idei). Nu har han i samband med publiceringen av en av Polens främsta feminister Agnieszka Graffs bok Matka feministka (Feministmodern i Polen), skrivit en mycket intressant artikel i Gazeta Wyborcza.

Krönika
Dorota Tubielewicz Mattsson

Makowski deklarerar att han själv är ”manlig feminist” och ställer sig bakom de flesta av feministernas åsikter. Vilket inte hindrar honom, och med rätta, från att diskutera den polska feminismens problem.

Graff har blivit mamma och konstaterar att hon inte längre behöver vara någon superwoman. Feminister gråter aldrig, men själv vill hon inte längre vara tuff. Hon vill inte längre säga att hon mår dåligt i den traditionella modersrollen och att hon helst vill bli av med mannen som bara är i vägen för allt: barnuppfostran, frigörelse och karriär. Det betyder inte att hon har slutat vara feminist, hon har bara bytt synvinkel. Och det visar på en viktig förändring i polska kvinnors sätt att tänka.

Ett av den polska feminismens kardinalfel är att den ställer kvinnorna inför valet att vara antingen feminist eller mor, istället för att kombinera dessa båda: feminist och mor. Detta driver kvinnorna rakt in i den patriarkala och katolska konservatismens famn.

Makowski anser nu att de polska feministerna förlorat kampen om språket – språket med religiösa undertoner, som är det språk som alla i landet förstår och mer eller mindre medvetet använder sig av. Andra uttryckssätt anses vara ”kulturellt främmande”. Det finns två sätt att handskas med detta: antingen att avfärda det språket och förlora kampen om mer traditionsbundna polskors hjärtan och hjärnor eller att försöka ta över det och ge de gamla begreppen en ny mening. Feministerna har valt den första möjligheten. Problemet är att flertalet polska kvinnor inte känner igen sig i den nya retoriken som är kall, juridisk och inte sällan aggressiv. Begrepp som moderskap, familj, gemenskap och Gud tillhör den religiösa och konservativa högerns domän.

Den religiösa konservatismen bygger sitt budskap om familjen på föreställningen om Gud som den stränge fadern och om klart formulerade hierarkier och ordningar. Liberalerna skulle kunna erbjuda polska kvinnor ett nytt tankemönster som de skulle kunna känna igen sig i. Makowski föreslår efter den amerikanske lingvisten George Lakoff, att man ska tänka sig bilden av ”de omhändertagande föräldrarna” i stället för ”den stränge fadern”. Då lyfter man fram värderingar som förenar det traditionella språket med en progressiv, modern innebörd. De omhändertagande föräldrarna är till skillnad från den stränge fadern könsneutrala. Båda föräldrarna är i lika stor utsträckning ansvariga för barnens uppfostran. Det handlar alltså om partnerskap och inte om mannens dominanta ställning inom familjen.

Gudsbegreppet är emellertid viktigast i detta sammanhang. I de omhändertagande föräldrarnas modell är han empatisk och ansvarig, bryr sig om människor istället för vänta på deras synder. En Gud, som liksom i berättelsen om den förlorade sonen i Lukasevangeliet, gläder sig åt att människor reser sig efter sina misstag och fall (synder) och går vidare, skulle nog lätt accepteras.

Polska feminister bör alltså satsa på empati och solidaritet med kvinnor som lider och som varje söndag går i kyrkan, istället för att vara ”kalla och aggressiva” och kämpa för rätten till abort, menar Makowski.

Skulle de då vinna bataljen om polskornas själar mot de religiösa högermännen? Skulle de då lyckas överbrygga konflikten med den katolska kyrkan som ser feministerna som kristendomens främsta fiende och ser gender som en politisk ideologi? Skulle de då slutligen lyckas driva igenom konkreta reformer och lagar?

Det är svårt att avgöra. Men som språkmänniska är jag säker på att språket är nyckeln till dialogen. Det är genom språket som vi når människors medvetande och intellekt. Språket är första steget till förändring.

Dorota Tubielewicz Mattsson