Författaren Sofia Nałkowska.

Medaljonger (Medaliony) av Zofia Nałkowska, en av mellankrigstidens främsta polska prosaförfattare, är en samling korta berättelser av paradokumentär karaktär. Den gavs ut år 1946 strax efter att Nałkowska samarbetat med Kommissionen för undersökning av nazistiska brott i Polen. Detta gav henne en unik inblick i Hitler-Tysklands brott mot mänskligheten. Hon gick igenom vittnesmålen och valde ut några motiv kring vilka hon byggde upp sina berättelser. Nu kommer Medaljonger för första gången ut på svenska med efterskrift och superb översättning av Emi-Simone Zawall (Bokförlaget Faethon).

Själva titeln anknyter till polska gravbilder, ofta i medaljongsform, som avbildar de döda. Gravbilder är ju också Nałkowskas berättelser, de är porträtt av och samtidigt, likt en grav, ett monument över nazismens offer.

Nałkowska låter offren tala. Hon skriver ner deras vittnesmål nästan ordagrant. I berättelserna finns inget utrymme för känslor och moraliserande utlägg. Likt en reporter väljer hon att kyligt återberätta händelserna. De talande är fullständigt likgiltiga inför den ondska och det lidande de utsatts för. Den mängd av förtvivlan och tragedi som de upplevt gör att de inte längre berörs av sitt öde, de beklagar sig inte och heroiserar inte heller sitt öde. De vet att många andra gått samma öde till mötes. Nałkowska tecknar bara konturerna och låter de överlevande tala. Hon behåller deras språk, deras förtiganden, avbrutna meningar och specifika ord.

Berättelserna visar också processen av hur människan förtingligas, hur hon upphör att vara människa. Många av berättelsernas protagonister tvingas in i situationer då gränserna för det mänskliga beteendet överskrids. Människan fråntas sin mänsklighet och börjar agera utan etiska, moraliska regler. En sårad judinna som hittas vid järnvägsspåret föranleder lugna och sakliga diskussioner bland byborna som hittat henne och som av rädsla för konsekvenserna inte ger henne någon hjälp utan till slut ”barmhärtigt” avslutar hennes lidande med ett sista skott. Även förövarna förlorar sin mänsklighet. En tysk professors assistent berättar om den besvärliga processen att förvandla mänsklig hud till tvål. Han klagar på stanken men har inga etiska eller moraliska betänkligheter. Nałkowskas Medaljonger är ett mästerverk av litterär återhållsamhet och har kanske just därför blivit en klassiker i den polska litteraturen. Vid sidan av Tadeusz Borowskis ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar!” har den också blivit den mest kända polska skildringen av Hitler-Tysklands brott mot mänskligheten utomlands.

Det är ingen lätt läsning, men den tvingar till eftertanke. En svensk läsare som förskonats från insikterna om Hitler-Tysklands brott och som saknar den omedelbara erfarenheten av andra världskriget kan finna boken främmande, ja, rent av stötande. Men en tänkande svensk läsare kommer att öppna sig för dessa fruktansvärda insikter om vad som händer med människan under omständigheter då hon upphör att vara människa.

Tack vare Emi-Simone Zawalls språkdräkt får den svenska läsaren en skakande och insiktsfull inblick i krigets vardag. Zawall lyckas återskapa den återhållsamma stilen och språkbruket som präglar Nałkowskas verk. Hon träffar rätt in i mången svensk läsares illusioner om den mänskliga naturen.

Dorota Tubielewicz Mattsson
professor i polska språket och litteraturen