Zbigniew Kuklarz
Anteckningar från en liten Fiat
Albert Bonniers förlag 2008

Det är roligt att läsa Zbigniew Kuklarz – han har en egen stil, ett dynamiskt språk och skriver på ett medryckande sätt.

Hans nya bok, Anteckningar från en liten Fiat har en rörande och lätt bisarr handling: tre unga män i 22-årsåldern reser från Mellansverige till Zakopane för att sprida sin döde väns aska över bergen.Resemotivet ger möjlighet till en rad utvikningar – berättelser om vad som hänt tidigare, jämförelser, samtal av olika slag.

Zbigniew Kuklarz är 38 år och bor i Stockholm med fru och två barn. Han arbetar som copywriter på en reklambyrå. ”Hjälp jag heter Zbigniew” är hans debut.
Foto: Sara Mac Key

De tre är berättaren Piotr, som har polskt ursprung, är troende katolik och – till sin förtvivlan – oskuld, samt reskamraterna Leo och John som är rationella, diskussionsglada och har lätt att få kontakt med flickor. Piotr befinner sig i ett ständigt inre samtal med jungfru Maria och påven, Johannes Paulus II. Inte minst ber han de båda auktoriteterna om råd när det gäller flickor – men i de svåra stunderna när flickorna står där och han ska försöka vara underhållande är han helt utlämnad åt sin egen blyghet.

Hans inre monolog utsträcker sig också till diskussisoner med reskamraterna Leo och John där han försöker förklara varför han är katolik och de argumenterar mot honom: religion är tradition, och tradition är att inte tänka själv.

De hyr en bil i Polen med tillhörande chaufför. Piotr sitter framme hos den polske chauffören Artur som blir lite av en extrapappa. De övernattar hos polska släktingar, det blir mycket mat och sprit, pojkarna blir rätt bakis och efterhand blir det lite klaustrofobiskt att sitta i den lilla Fiaten de åttio milen ner till Tatrabergen. Stämningen sjunker, Leo och John gör ironiska uttalanden om Polen och polackerna, Piotr känner hur polskheten präglat honom och aldrig går ur: Memento polski – kom ihåg att du är polack! Resan genom Polen känns mycket genuin – kontakterna med den gästfria polska släkten och det kalla och torftiga kommunistiska samhället.

Så småningom når de sitt mål, Tatrabergen, och söker upp den döde kamratens flickvän för att utföra sitt uppdrag. Flickans närvaro gör Piotr ännu mer upphettad, han anropar ideligen den heliga jungfrun på sitt förtjusande sätt (Fan också – förlåt Maria!). Det blir en uppgörelse, både med religionen och vännerna, men ganska lamt gestaltad efter den långa ansatsen. Piotr talar ut med Leo och John som båda visar sig hålla måttet, och han gör slut med jungfru Maria (vilket nog inte är bestående). Under alla förhållanden är det en mycket läsvärd bok, och redan 2005 när Kuklarz första bok, Hjälp, jag heter Zbigniew, kom, stod det klart att det här är en författare att hålla ögonen på. Det omdömet består.

Gunilla Lindberg

Läs också om Kuklarz första bok
 Hjälp, jag heter Zbigniew >>