Zygmunt föddes i Wien den 20 juni 1905. Fadern Josef var polack och modern Jenny var österrikiska. Han bodde med sina föräldrar de första åtta åren i Wien och blev därigenom tvåspråkig: han talade polska och österrikiska.Största delen av sin utbildning fick han i Polen, gymnasium, kadettskola och universitetet i Kraków där han tog en Dr Phil-examen med konsthistoria som huvudämne.

Han kom till Sverige efter att ha träffat en söt och charmig svensk flicka, Carola von Gegerfelt. Hon var reseledare för en grupp studenter som läste slaviska språk och gjorde en studieresa till Kraków sommaren 1933. Zygmunt blev deras guide under besöket och ljuv musik uppstod mellan reseledaren och guiden.

Ett par månader efter gruppens besök i Kraków fick han ett stipendium för vidare konststudier i London. Han passade då på att ta vägen via Lund för att träffa den trevliga svenska flickan igen och sedan kom han inte längre. Året efter gifte dom sig och Zygmunt blev lektor i slaviska språk vid universitetet i Lund.

Zygmunt ville prompt hem och slåss mot tyskarna

Så kom kriget. Båda mina föräldrar var mycket engagerade i krigshändelserna, i synnerhet Zygmunt. Han ville prompt återvända till Polen och slåss mot tyskarna, och det krävdes mycket övertalning för att hålla honom kvar – både från hustrun och vännerna, och inte minst exilregeringen i London som ansåg att han kunde göra större nytta genom att organisera motståndet mot tyskarna här i Sverige.

När han nu inte fick slåss så kunde han åtminstone bidra med att dokumentera kriget härifrån. Det gjorde han bl. a. genom att samla relevanta artiklar ur olika tidningar som Sydsvenska Dagbladet, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Lunds Dagblad. Han gick metodiskt tillväga, och arbetet resulterade i ett omfattande klipparkiv som nu förvaras på UB i Lund.

Vårt hem var mycket öppet och blev en samlingspunkt för flyktingar från Polen, Danmark och Norge som faktiskt bodde hos oss i kortare eller längre perioder tills de kunde få ordning på sina liv här i Sverige. Många av dem förblev vänner för livet, även till oss barn. Vår ytterdörr aldrig var låst, annat än när hela familjen skulle åka bort.

Ogillade öppet nazisterna

Zygmunt var en väldigt utåtriktad, charmerande och älskvärd sällskapsmänniska. Han fick många vänner här i Lund inte minst kvinnliga, men också en hel del fiender. Han gjorde ingen hemlighet av vad han ansåg om nazisterna vilket naturligtvis störde de pronazistiska kretsarna i Lund. Sådana fanns det ju gott om rätt högt upp i de olika maktsfärerna i stan, så det var inte helt ofarligt att vara så frispråkig. Bl. a. fanns han tillsammans med min mor högt upp på den så kallade ”svarta lista” som lär ha funnits på UB – en lista över personer som skulle interneras eller tas omhand på annat sätt i händelse av ett tyskt maktövertagande i Sverige. Under något halvår drygt, jag tror det var 1941 eller 1942, bedömdes risken för detta så stor att jag och vårt hembiträde Tyra var evakuerade till vårt sommarställe i Småland tillsammans med några flyktingar som bodde hos oss då.

Det är klart att när det mesta av hans tid upptogs av engagemanget med att dokumentera krigshändelserna, sköta tidskriften Polak, ta hand om flyktingar m.m. blev umgänget med oss barn lite eftersatt. Men han var duktig på att berätta godnattsagor. Han hade en historia som han hittade på nya avsnitt till nästan varje kväll. Den handlade om två föräldralösa pojkar någon gång på 1700-talet som tagits omhand av en sjökapten. Han tog dem med på alla sina resor runt om i världen till exotiska länder, obebodda öar och de upplevde en massa spännande äventyr. Han var också en duktig tecknare och gjorde ett par skisser till illustrationer till berättelserna.

Svartväxlare och polska patrioter från Kraków

Zygmunt var naturligtvis ett barn av sin tid och sitt land, Polen. Hushållsarbete befattade han sig inte med och hans åsikter om barnuppfostran var mycket bestämda. Begreppet jämställdhet mellan könen var inte uppfunnet inte på den tiden, men om han hade konfronterats med det hade han troligen avfärdat det med en vänlig anmärkning och sedan glömt bort det. Han var också en utpräglad patriot (polsk sådan) vilket han hade gemensamt med de flesta av sina landsmän, i synnerhet när det gällde dem från Kraków, hans riktiga hemstad.

(Ett exempel på Krakówpatriotism upplevde jag när Lunds Studentsångförening var på turné i Polen 1973. En av sångarna skulle växla svart i Sopot för att köpa en sadel till sin häst. Han blev lurad av växlaren men vi fick tag i honom och lyckades få tillbaka de tre hundralappar han ville smita med. Precis när vi var klara kom tre poliser farande och begärde att vi skulle visa legitimation. De var mycket bistra och situationen kändes väldigt obehaglig. Befälhavaren tittade på min legitimation och frågade om jag var polack.

– Nej, svarade jag, jag är svensk, men min far är polack. Han är från Kraków.

– Jaså från Kraków sade befälhavaren och sken upp. Gamle Lakocinski från Kraków. Då får ni ha en trevlig vistelse här i Sopot!

Sedan gjorde han honnör och de körde därifrån. Den enda förklaring till denna radikala förändring av stämningsläget som jag kan komma på var att befälhavaren måste ha varit från Kraków.)

De ohyggliga upplevelserna fick inte glömmas bort

När kriget tog slut och de vita bussarna med fångar från Ravensbrück började komma hit till Sverige, fick han äntligen en möjlighet att göra en mera handfast insats för sina landsmän.

Strax innan hade han sett en rysk dokumentärfilm, Marschen mot Berlin. Den innehöll bl. a. en sekvens från koncentrationslägret Majdanek. Zygmunt insåg snabbt att detta inte var någon dokumentär. De arrangerade scenerna som hyllade Rysslands storhet var inget annat än ren sovjetpropaganda. I sekvensen framträdde ett antal fångar; en hop levande skelett. Man bad dem berätta, men de kunde inte. De ohyggligheter som de hade upplevt var så plågsamma att de inte förmådde klä dem i ord.

Kanske var det då han slogs av tanken att denna tystnad på något sätt skulle kunna fria bödlarna. Om fasorna inte sattes på pränt var det som om de aldrig hade ägt rum. Han anmälde sig sålunda som tolk för de polacker som kom med bussarna, en uppgift som han tog sig an med största allvar och engagemang. (Det första som fångarna fick göra var att ta av alla kläder för att bli ordentligt rengjorda, men utanför duschrummen tvärvägrade de. Denna situation kände de väl till. De trodde att de hade kommit tillbaka till gaskamrarna. För att lösa problemet blev Zygmunt tvungen att klä av sig och gå in och duscha medan fångarna såg på så att de kunde se att det var ofarligt.) Han hade många och långa samtal med sina landsmän och tillbringade snart sagt varje dag med dem och pratade, uppmuntrade och tröstade.

Myndigheterna ville bränna allt

Vid avresan från Ravensbrück hade fångarna fått med sig de få personliga ägodelar de lyckats smuggla undan de tyska lägervakterna. Sammantaget blev det ganska mycket saker. Av rädsla för okända sjukdomar och epidemier, ville de svenska myndigheterna att allting, inklusive kläderna de hade på sig när de kom, skulle brännas. Zygmunt lyckades dock förmå myndigheterna att låta honom behålla en del av de här sakerna på villkor att de blev omsorgsfullt desinficerade. Så skedde och alla föremålen deponerades så småningom på Kulturen i Lund. Dessa föremål visas nu på en permanent utställning där.

Parallellt med detta arbete med fångarna ledde han i samarbete med en känd historiker, Sture Bolin, ett projekt med ingående intervjuer med drygt 500 fångar som berättade om sina upplevelser och om det dagliga livet i koncentrationslägret. Alla intervjuerna gjordes inom loppet av ett år från ankomsten till Sverige och de utgör därmed en unik dokumentation eftersom minnena var så färska hos de intervjuade. Ett så tillförlitligt material finns inte någon annan stans. Detta intervjuarkiv finns nu på UB och delar av det finns utlagt på UB:s hemsida, både de polska originalen och i engelsk översättning f.n. c:a 25 stycken.

När livet så småningom återgck i normala former och krigshändelserna började trängas undan av mera jordnära frågor, ägnade sig Zygmunt åt både sitt konsthistoriska huvudintresse och att bistå sina landsmän i Polen i deras frihetskamp mot det sovjetiska förtrycket.

Dokumenterade krigsbytet från Polen

Under många år reste han också runt i Sverige för att inventera polska konstföremål som svenskarna tog som krigsbyte under fälttågen i Polen under tiden 1600–1800. Han fotograferade alla föremål och dokumenterade tillgänglig historik om dem. Därefter återstod det stora arbetet med att systematisera och katalogisera allt material han samlat ihop. Han hade ekonomiskt stöd från polska vetenskapsakademien och villkoret var att hela resultatet skulle publiceras på polska och i Polen. Det mesta arbetet utfördes i Kraków och han hade ett arbetsrum på slottet Wawel där han satt och skrev. Samtidigt hade han flitiga kontakter med polska motståndsrörelser och bistod dem med såväl materiell hjälp som med att smuggla in antikommunistiska skrifter och annan förbjuden litteratur – bl. a. tidskriften Kultura* som var ett organ för den polska frihetsrörelsen i Europa.

När solidaritetsrörelsen startade i Gdansk var han snabbt nere och stod bildligt talat med dem på barrikaderna. Han berättade ofta och gärna om polackernas sofistikerade sätt att på olika sätt demonstrera mot det kommunistiska förtrycket. Ett bra exempel på det är Svarta madonnan, en berömd tavla i klostret i staden Czestochowa. Alltsedan mitten av 1600-talet har polackerna markerat sin frihetslängtan genom att i tider av ockupation hänga ett svart sorgflor över tavlan. Senast var hösten 1939, och det togs inte ner förrän 1989 i samband med inledningen till kommunismens sammanbrott i Polen.

Träffade en ungdomsförälskelse

När vår mor dog 1972 blev ensamheten rätt besvärlig för Zygmunt. Praktiska hushållsgöromål hade han svårt med och sällskapsmänniska som han var saknade han någon att prata med till vardags. Det löste sig dock snart genom att min hustru och jag flyttade in itill honom på Sölvegatan. Det var inte alls någon uppoffring för oss. Vi fick en stor fin våning och Zygmunt var ett trevligt sällskap som alltid var mycket angelägen om att inte vara till besvär.

Året därpå träffade han på en av sina resor en gammal ungdomsförälskelse som hette Irena Bukowska och som var änka efter ett tämligen trist äktenskap. Rätt snabbt kom de underfund med det fördelaktiga med att slå sig ihop, och de gifte sig efter något halvår.

När den nyheten slog ner i Lund blev det en viss uppståndelse bland en del gamla vänner till familjen. Bl. a. fick jag en ordentlig utskällning av en eldfängd kvinna för att jag hade en sådan drummel till far. Hon hade tydligen också tänkt sig något tillsammans med honom.

Därefter tillbringade han större delen av sin tid i Polen några mil utanför Krakow och kom alltmer sällan till Lund. Han fortsatte oförtrutet arbetet med inventeringen och det första och enda bandet utkom i tryck i början på 80-talet. Åldern hade då tagit ut sin rätt och han hade börjat tvivla på sin gamla övertygelse att kommunismen skulle vara utraderad innan seklet var slut.

I mitten på december 1986 kom han till Lund med sin styvson och dennes hustru som chaufförer. Då var hans glada och entusiastiska sinne borta och han var dyster och nedstämd. De åkte tillbaka dan före lillejulafton och på nyårsdagen 1987 fick jag ett telegran från Irena som kort meddelade att ”Vater ist gestorben.”

Thomas von Gegerfelt

* Läs om tidskriften Kultura och dess upphovsman Jerzy Giedroyc >>