Det är många myter och lögner som skapats kring den polska transformationen. Historikern Antoni Dudek reder i sin nya bok ut begreppen på ett handfast och solitt sätt.
Dorota Tubielewicz Mattsson har läst boken och debatten om den i Polen.
Lagom till 25-årsjubileet av det demokratiska Polen kommer en läsvärd bok om transformationen. Professor Antoni Dudek som är knuten till IPN (Nationella minnesinstitutet) har skrivit boken Reglamentowana rewolucja (Den ransonerade revolutionen). Boken besvarar en lång rad frågor som i diskussionerna om den polska transformationen dyker upp om och om igen. Vad fick de polska kommunisterna att inleda reformprocessen? Vilket spel spelade Sovjet? Vad hade katolska kyrkan för roll i den? Vem var det som verkligen vann det första delvis demokratiska valet i Polen 1989?
Dudek är obarmhärtig i sin strävan att montera ner de otaliga myter som skapats kring genombrottsåret 1989 och dess händelser. Han analyserar orsakerna till kommunistregimens sammanbrott i Polen och pekar på dess följder. Han skildrar de viktigaste händelserna: Kremls spel bakom kulisserna, förberedelserna till krigstillståndets införande, Rundabordssamtalen, valet i juni 1989, Tadeusz Mazowieckis första demokratiska regering och slutligen kommunistpartiets och säkerhetspolisens upplösning. Skildringen är välunderbyggd och solid men ändå lättläst.
Journalisten Mateusz Zimmerman på nyhetsportalen Onet.pl har talat med professor Jerzy Eisler, en framstående historiker och specialist på kommunisttidens Polen, om Dudeks bok.
Dudek har rätt när han skriver att händelserna 1989 blev till ett ”oavslutat genombrott”, menar Eisler. De kommunistiska makthavarna hade inte för avsikt att skapa ett fritt och demokratiskt Polen utan på att säkra sina egna intressen. Det som inträffade sedan var att kommunisterna fortfarande försökte bilda regering för att hålla kvar det politiska systemet. Solidaritetssidans offensiv började lite senare. Därför kan man säga att det slösades bort en hel del chanser till snabbare och mer djupgående förändringar.
Dudeks bok avmytologiserar det tidiga 1980-talet, som ju blev början till en förändringsprocess, genom att skildra händelserna utifrån ett större internationellt perspektiv, säger Eisler. Den avgörande faktorn var Östblockets katastrofala ekonomiska situation och att Sovjet höll på att förlora det kalla kriget. Man kan därför säga att utifrån dagens synvinkel var det kommunistiska systemet på väg mot en total och oåterkallelig kollaps.
Eisler understryker en viktig tes som Dudek ställer upp i sin bok: under senare delen av 1980-talet försvagades kommunistpartiets roll och stödet för general Jaruzelski, istället växte makten hos de halvofficiella grupper som stod Jaruzelski nära. Man skrev rapporter, lade fram möjliga lösningar och händelsescenarion. Jaruzelski, som enligt många vittnesmål hade svårt för snabba beslut, tog till sig sina rådgivares synpunkter som ju inte alltid överensstämde med verkligheten.
Ett bra exempel på det är att man antog att en förlust i valet i juni 1989 var helt utesluten. Som bekant blev det precis tvärtom. Man gjorde en total missbedömning av polackerna: in i det sista trodde man att de dresserade väljarna skulle komma ihåg de ryska stridsvagnarna på polskt territorium, krigstillståndet och behovet av att begränsa sina önskemål, med andra ord att de skulle de bete sig ”ansvarsfullt” vid valurnorna. Man tog inte heller med i beräkningen att valet verkligen skulle vara hemligt och demokratiskt. Kommunisterna tycks verkligen ha trott att partiet var evigt och ofelbart. Mer än så kan man inte fjärma sig från verkligheten.
Dudek anser också att varken de kommunistiska makthavarna eller oppositionen hade någon aning om folkets styrka. Kommunisterna blev följaktligen förvånade över omfattningen av sin förlust, och oppositionen blev förvånad över sin enorma framgång.
Medan makthavarna hade möjligheter att åtminstone delvis förutse valets utgång, hade oppositionen all rätt att vara överrumplad, även om dess förhållningssätt var alltför tillbakadraget, menar Jerzy Eisler.
Den polska transformationsprocessens största synd var oppositionens tendens att begränsa sina krav. Samma personer som fängslades under krigstillståndet ställdes nu öga mot öga med sina kommunistiska förföljare. De visste mycket väl hur lätt det är att förlora allt. Därför trodde man att självbehärskning var nödvändig för att skapa ett fritt och demokratiskt Polen.
Teorierna om att det under Rundabordssamtalen i Magdalenka skulle ha ingåtts några hemliga avtal och överenskommelser med kommunisterna är ett verk av mytomaner, skriver Antoni Dudek. Det fanns antydningar om att en statskupp höll på att förberedas men det finns inga fakta eller dokument som styrker det. Däremot finns dokument som säger att regimen fortfarande gjorde upp listor över personer som skulle arresteras och att personer som snart skulle sitta i den nya regeringen fortfarande bevakades av säkerhetspolisen. Att idag erkänna att man förberedde en statskupp skulle strida med den vackra myten om att kommunisterna från början eftersträvade en ”historisk kompromiss”. Många av dessa kommunister försökte ju sedan skapa sig nya biografier. Alla ville vara demokrater och européer. Ett praktexempel på detta är själve Jaruzelski. Så det är ett slags historiens ironi.
Man borde undersöka säkerhetspolisens och den utländska underrättelsetjänstens roll i den polska transformationen, säger Jerzy Eisler. Deras roll är klart underskattad. Man ska komma ihåg att polska ambassader före 1989 inte befolkades av diplomater utan av säkerhetsagenter. Förutom att bevaka polacker utomlands skulle de också knyta kontakter med diverse organisationer och företag. Ibland handlade det om riktigt stora företag i Väst. Säkerhetspolisen och underrättelsetjänsten visste alltså mycket väl vad som pågick och försäkrade sig om en mjuklandning i den nya verkligheten. De förstod att förändringarna var oundvikliga och att de själva kunde klara sig mycket väl även om de förlorade den politiska makten.
Dorota Tubielewicz Mattsson
Det som däremot överskattas är de två månader långa Rundabordssamtalen som ju handlade om sådant som redan var beslutat. Dess värde består i att man lyckades utarbeta en lång rad detaljer och, kanske framför allt, att man uppnådde en nationell kompromiss, säger Jerzy Eisler.
Antoni Dudeks bok är inte bara intressant och lättillgänglig. Den förmedlar solid kunskap och djup insikt om Polens moderna historia som alla Polenintresserade borde ta till sig.
