
Olga Tokarczuk.
Foto: K Dubiel.
När Olga Tokarczuks belönade bok Jakobsböckerna kom ut för ett år sedan i Polen väckte den ingen större uppmärksamhet utanför de litterärt intresserades kretsar. Men efter ett anförande i samband med Nikepriset för en vecka sedan blev hon fullkomligt översköljd av hatiska kommentarer från folk som inte läst boken.
En stor mängd hat, inklusive dödshot, och alla primitiva och illvilliga vantolkningar av mitt anförande i tv har hällts över mitt huvud de senaste dagarna, och nu vill jag stillsamt säga att jag inte har kommit med något som är okänt för historiker eller människor med grundläggande kunskaper i polsk historia, skriver hon på sin Facebooksida.
I Jakobsböckerna tecknar Tokarczuk en metaforisk bild av det som just nu pågår i Europa. Berättelsen utspelar sig på 1700-talet men det är lätt att se likheterna med dagens folkvandringar, den kulturella och politiska polariseringen och stämningarna som piskas upp av såväl högern som vänstern.
Och mitt i allt detta Polen, en geopolitisk centraleuropeisk smältdegel. Polen som hamnade i en osund och onormal situation då gränserna efter andra världskrigets trauman stängdes, då människorna isolerades från omvärlden och livnärde sig på sin egen överkänslighet, sin misstro mot andra och en (politisk) strävan efter etnisk homogenitet. Nationalisternas dröm om den etniska enhetligheten förverkligades paradoxalt nog av kommunisterna.
Nu har Polen öppnats och tillhör den stora världen. Och det manifesterade hatet är ett tecken på inre oro och ignorans. Men skulden ligger även hos skolsystemet och hos delar av katolska kyrkan som fostrar barn in i de värsta främlingsfientliga traditionerna. Och politikernas cynism i deras giriga strävan efter makten underblåser dessa stämningar, säger Tokarczuk till tidningen Gazeta Wyborcza.
Vi har inte gjort läxan efter Förintelsen och nu ser vi tydligt konsekvenserna. Pogromerna under och strax efter kriget har vi sopat under mattan, vi har levt i förnekelse av vår egen skuld och invaggat oss i tron på lugnande sagor om den polska toleransen och mångkulturalism i de östra delarna av landet. Hela Centraleuropa visar nu misstro och hat mot främlingar som kommer till oss. Det visar hur djup avgrunden är mellan det gamla och det nya Europa, säger Tokarczuk.
Vi har satt på oss offerkoftan och sedan kommer kraven: Se på oss som led så mycket under kriget och under det kommunistiska förtrycket efter kriget. Medan vi led byggde ni upp ert välstånd. Nu har vi den moraliska rätten att få gottgörelse. Vi har rätt till ert medkännande och er hjälp. Vi kan inte acceptera att några flyktingar ska ta vår plats som de som ständigt behöver hjälp, säger hon.
Tokarczuk hävdar att det inte finns något sådant som en etniskt ren nation. Att alla polacker är katoliker är en illusion. Nation är en psykologisk konstruktion, en sorts gemensam mentalitet som formats genom århundraden av rädslor, förhoppningar, besattheter och förväntningar. Det är en känsla av gemenskap och oreflekterade reaktioner på givna situationer, tvånget att upprepa beteenden, reaktioner och myter och en besatthet som förefaller helt naturlig och självklar. Det handlar inte ens om gemensamma intressen. Utanförskap och främlingskap associeras oftast till en potentiellt farlig förändring av ett status quo.
Dessa kloka ord har alltså orsakat en våg av hat mot Olga Tokarczuk. Det är inte boken i sig, den har få av hatarna överhuvudtaget hållit i sin hand. Det är hennes ifrågasättande av detta polska status quo som många traditionstrogna polacker inte kan smälta. Att Olga Tokarczuk sticker hål på den polska uppblåstheten, självgodheten och de polska myterna får många att resa ragg.
Hon vill att den polska identiteten ska byggas på sanning och inte på myter. Eftersom sanningen inte alltid är smickrande väcker den vrede och hat istället för eftertanke.
Sorgligt!
Dorota Tubielewicz Mattsson