Gårdagens Självständighetsmarsch, som samlade ca 60 000 deltagare, var den största nationalistmarschen hittills. Hos många väcker det skräck och rädsla, för andra står den nyuppväckta gemenskapskänslan och den återupptäckta polska identiteten i centrum. Och frågorna som detta väcker till liv är många. Vilka är människorna som bekänner sig till nationalismen och vad vill de egentligen?

Framför allt handlar det om unga människor från småstäderna som räds framtiden och i panik söker efter en gemenskap. Men även andra, välutbildade unga människor deltar i nationalistmarscher för att för en enda dag känna sig som riktiga polacker. Det handlar om en nationell solidaritet framför allt bland de unga, säger sociologen Łukasz Jurczyszczyn till tidningen Gazeta Wyborcza.

Jurczyszczyn, som har träffat och intervjuat en lång rad nationalistsympatisörer, konstaterar att nationaliströrelsen nu börjat organisera sig. Nationella rörelsen (Ruch Narodowy) har byggt upp en landsomfattande struktur och har ambitionen att bli ett politiskt parti.

Man syns bättre om man har en organisation, säger Jurczyszczyn. De unga nationalisterna uppfattar sig som en kämpande organisation, de kämpar för, inte emot, en idé; de vill ha en förändring i landet.

Nationalisterna vill ha ett annat och nytt Polen där unga människor har en framtid och inte behöver emigrera. Från deras perspektiv finns det nu någon som arbetar för att de ska få det bättre.

Nationella rörelsen försöker nå ut till folk ute på landsbygden och i småstäderna. Där är antisystem-tankarna populära och finner gehör. Anhängarna skriver ”fuck the system” på murarna men de är knappast nynazister. De läser inte Mein Kampf och är inte insatta i den nazistiska ideologin. De bara känner att de inte har något inflytande i sitt eget land, de tror inte på medierna som de ser som en del av etablissemanget och de känner inte att de är hemma.

Nationalisterna ser medierna som en sluten värld, som en del av det hatade etablissemanget där man inte har en aning om hur folk lever. De producerar budskap som står fjärran från verkligheten. I tv pratar man om sådant som inte har med deras eget vardagsliv att göra (Konstitutionsdomstolen, reformeringen av rättsväsendet, grundlagen etc.). Och nationalisterna menar att deras beskrivning av verkligheten är mer sanningsenlig.

Nationalisterna ser sig som de som försvarar vanligt folk mot den ”skit som sprider sig i Polen”. Det är de som försvarar kristna värderingar – motståndet mot islam är viktigt för dem – mot etniska minoriteter (som ju är marginella i dagens Polen). I Polen där det inte finns muslimska getton och där etniska minoriteter utgör 2 % av hela befolkningen måste man skapa myten om ”främlingen”.

Det handlar om att söka efter en identitet, säger Jurczyszczyn, och muslimer är de främlingar som man kan skapa en rörelse mot. Slagordet ”vi vill inte att Polen ska bli ett kalifat” låter ju absurt men det går hem hos mången frustrerad polack. Att isolera ”våra kvinnor” från främlingar är ett sätt att upprätthålla det polska språket och de polska traditionerna.

Polen ska alltså vara för polackerna. Toleransen är obefintlig men man vill inte ha våld i sina hemstäder. Motståndet mot främlingar är också förknippat med motståndet mot sexuella minoriteter och homofobin är utbredd. Allt detta utgör ett paket av slagord som snabbt vinner popularitet bland människor som med en viss förståelse ser på när nationalisterna tänder eld på regnbågsflaggan.

De upplever sig själva som försvarare eftersom de känner sig hotade av den rubbade världsordningen, av den ekonomiska politiken, av andra livsstilar, kulturer och religioner. De känner sig missgynnade av det demokratiska systemet som de tycker har svikit många och som inte hållit sina löften om välstånd, jämlikhet och allmän salighet.

Nationalisterna vänder sig mot alla, inklusive den politiska makten och det nationalistiska regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS). Man använder PiS egna slagord mot regeringspartiet: ”Vi ska återerövra Polen”.

Lag och Rättvisa (PiS) distanserade sig under gårdagen mot nationalisterna som störde PiS-marschen på Självständighetsdagen i Kraków. Man kan alltså se en viss rivalitet om de frustrerade, traditionsbundna unga polackernas gunst.

Łukasz Jurczyszczyn anser att det finns sätt att hantera situationen utan att ta till våld. Ju färre poliser desto mindre risk för protester mot etablissemanget, säger han. För att inte provocera nationalisterna med polisuppbåd som bara väntar på att ingripa kunde man skicka ut civilklädda poliser med uppgift att dämpa aggressiviteten hos massan. Beväpnade styrkor ska komma in som en sista utväg. Att nationalisterna bojkottas i medierna är inte heller någon bra lösning. Då känner de sig ännu mer uteslutna och radikaliseras ytterligare. Nationalisterna borde få delta i de politiska debatterna och visa vad de går för. Att visa gatukravaller utan kommentarer gör ju bara reklam för de nationalistiska kretsarna.

Dorota Tubielewicz Mattsson