Polen stängdes i praktiken för insyn i och med krigstillståndet Lucianatten 1981, då Solidaritet förbjöds. Men nyheter nådde världspressen ändå – via den lilla organisationen Stödkommittén för Solidaritet, som hade sitt huvudkvarter i en lägenhet på Östra Mårtensgatan i Lund.

Stödkommittén skickade kameror till polska fotografer och fick tillbaka bilder som dokumenterade situationen i Polen. Också tryckeriutrustning, kopieringsmaskiner, datorer och böcker smugglades med hjälp av kommitténs medlemmar på hemliga vägar till Solidaritet och andra underjordiska organisationer inne i Polen.

Stödkommitténs förste ordförande, Jan Axel Stoltz berättar om dess arbete.

Stödkommittén för Solidaritet, södra Sverige, kallade vi oss när vi bildade kommittén. Snart fick vi förgreningar på olika orter runt om i landet, och vi döpte om oss till Svenska Stödkommittén för Solidaritet. Vårt säte var dock och förblev under hela vår 15-åriga verksamhet Lund.

Det organiserade arbetet började på kvällen den 17 december 1981, när några hundra lundabor samlades på Stortorget för att protestera mot det fyra dagar gamla krigstillståndet i Polen. Direkt från protestmötet gick ett dussintal, huvudsakligen unga, huvudsakligen exilpolacker, till Domkyrkan för att inleda en tredygns hungerstrejk, förstås också den riktad mot krigstillståndet. Några dagar senare formaliserade sig gruppen till en kommitté.

Tre mål för arbetet

Det känns angeläget att nämna namnen på några av dem som var mest aktiva genom åren: Józef Lebenbaum, Grzegorz Gauden, Mirek Ancypo, Pawel Chylicki, Janina Ahlgren, Marysia Paulsson, Joanna Winter, Bozena och Marek Werbart. Gärna ville man ha ett svenskt ansikte utåt. Mycket därför blev jag stödkommitténs förste ordförande.
Vi hade huvudsakligen tre mål för kommitténs verksamhet:

1. Information till media och allmänhet om händelseutvecklingen i Polen;
2. Ekonomisk och annan hjälp till Solidaritet och förföljda i Polen;
3. Stöd åt polska flyktingar i Sverige.

Och så det övergripande: Att bilda opinion, att kanalisera opinioneninom hela verksamhetsfältet.

Krigstillståndet stängde det mesta av de vanliga informationskanalerna från Polen. I stället samlades i Ystad och Lund drygt tiotalet världsjournalister i väntan på första färja från Polen.

Trovärdig källa

Redan då etablerades vi som en trovärdig källa för information inifrån Polen. De närmaste två åren skickade vi ut drygt 30 presskommunikéer, som fick oerhört stort genomslag i massmedia. Vi har pressklipp som börjar Lund/Washington (TT-Reuters).

Via faxen på socialdemokratiska partidistriktet i Malmö och via Malmös TT-kontor med starkt stöd därifrån av bl.a. Ingemar Olander och Tomas Hamberg blev vi då en av huvudkällorna för information. Nyheter som att påven hade uppskjutit sitt planerade Polenbesök, att krigstillståndet som man hade hoppats inte skulle hävas på ettårsdagen och att det i maj 1982 skulle komma en andra våg av arresteringar nådde världspressen via oss i Lund. När så arresteringsvågen kom två dagar efter vår kommuniké, blev jag uppringd av Tomas Hamberg, som gratulerade oss – givetvis inte till arresteringarna, utan till att vi kunde leverera så vederhäftig information.

Arbetsförmedlingen

Ibland blev kontakterna med världspressen näst intill dråpliga. Parallellt med mina studier jobbade jag halvtid med flyktingmottagning på arbetsförmedlingen. Först när Reuters Stockholmskorrespondent faktiskt blev kopplad till mig, förstod hon, det var rätt växel hon kommit till – telefonisten hade svarat ”arbetsförmedlingen” i stället för det stora kontor hon föreställt sig att vi hade i Lund.

Bilderna från Polen

Efterhand kom bilder från Polen att bli huvuddelen av vår informationsverksamhet. Vi skickade fotoutrustning till polska fotografer och fick bilder tillbaka. Bilddistributionen och hjälpverksamhet till Polen valde vi då att organisera i en underavdelning till kommittén som vi kallade Independent Polish Agency, IPA. Och då kunde vi också skaffa en lokal att driva verksamheten från i posthuset på Östra Mårtensgatan.

Opinionsbildningen drev vi mycket utifrån egna demonstrationer i Lund och Malmö, främst på årsdagar för Solidaritet och krigstillståndet. I mitten av januari 1982 reste en delegation till invandrarminister Karin Andersson med en petition om stöd åt polska flyktingar. Som en följd av detta kom två dagar senare regeringens beslut att ge alla polska medborgare som befann sig i Sverige, när krigstillståndet kom, uppehållstillstånd med asylrättigheter.

Tryckpressar och datorer

Den viktigaste delen av vår verksamhet var den konkreta hjälp som gick till Polen. En betydande del av all teknisk hjälp i form av tryckpressar, dupliceringsapparater, färg, datorer, och i stor omfattning böcker, som skickades in i Polen till Solidaritet och andra underjordiska organisationer fördes dit tack vare kommittémedlemmar. Omfattningen av denna verksamhet blev ju känd för omvärlden på tyvärr ett olyckligt sätt: Jag syftar förstås på den transport 1987 med chauffören Lennart Jern, som blev fast i tullen i Swinoujscie. Värdet på den transporten – för övrigt den enda av våra transporter som inte nådde fram – uppskattades till 300 000 dollar.

Borgenssumman steg

Jernhistorien var ett av de få tillfällen då vi inte ville att pressen skulle skriva allt om oss. Några journalister ville få oss att omedelbart ta på oss ansvaret och betala borgen för att få Jern fri. Vi anade emellertid, att ett sådant uttalande bara skulle leda till att polska myndigheter höjde borgenssumman, vilket också skedde ett par gånger. Självklart ställde vi upp med borgen, men vi upplevde det som att auktionera om en människas frihet.

I dagens 25-åriga perspektiv känns det som ett privilegium att i någon liten mån ha fått vara med och påverka Polens och Europas historia.

Jan Axel Stoltz

Jan Axel Stoltz var en av grundarna (1981) och förste ordförande för Svenska stödkommittén för Solidaritet som hade sitt säte i Lund. Han har också varit sekreterare i Conference of Solidarity Support Organizations, ett samarbetsorgan för stödkommittér i Europa, Nord- och Sydamerika.