Nobelpriset i litteratur går i år till Olga Tokarczuk. Det är fantastiska nyheter för litteraturälskare och alla som är intresserade av Polen och polsk kultur.

Olga Tokarczuk är en författare i sina bästa år (hon är bara 57 år gammal) och den sjätte polska Litteraturpristagaren. Hon debuterade 1979 under pseudonymen Natasza Borodin. Men debuten som romanförfattare fick vänta till 1993. Tokarczuks andra bok E.E. blev hennes genombrott. Det är en historia med starka influenser av den magiska realismen – en tonårsflicka får plötsligt parapsykiska förmågor och förlorar dem lika plötsligt när hennes mognadsprocess nått sin kulmen. Prawiek i inne czasy (Gammeltida och andra tider) från 1996 blev en enorm succé och översattes till många språk, däribland till svenska av Lennart Ilke. Här ”spelar hon på stora och små trummor”. Hennes Gammeltida och andra tider har kallats för den polska magiska realismens mästerverk. Varje kapitel i boken är små utsnitt av en större – ibland grym, ibland komisk – verklighet som ingen egentligen förmår att uppfatta. ”Gammeltida är en by som ligger mitt i världsalltet, en by vars gränser i de fyra väderstrecken vaktas av de fyra ärkeänglarna. Men den högre verkligheten skapar inget försonande skimmer åt jordelivets vedermödor, det må finnas andra dimensioner men de är precis lika splittrade och motsägelsefulla”, skrev Andreas Brunner i sin recension i Sydsvenskan i november 2006. Världsalltet visar sig alltså kunna finnas överallt, i byn Gammeltida i Polen eller i Övre Månsbäcken i Norrland. Sensualiteten, andligheten, existentiella problem som plågar vardagsmänniskor och metafysiska grubblerier tvingar mången svensk läsare tillbaka till Tokarczuks magiska värld. Men det är också en historia kopplad till Polens och Mellaneuropas grymma och invecklade historia och öde.

Tokarczuk ger kvinnan röst. Såväl i Gammeltida och andra tider som i sina mästerliga noveller visar hon livet och världen upplevda och sedda genom kvinnliga erfarenheter och ögon. Ostatnie historie (De sista historierna) är ett utmärkt exempel på detta – berättelser om modern, dottern och dotterdottern som utspelar sig mellan sinsemellan oberoende tider och platser. Det är antagligen hennes berättelser som fått kritikerna att stämpla henne som feminist. Och förvisso, hon är feminist i ordets bästa bemärkelse – nyanserad, försiktig och subtil i sina skildringar.

2007 utkom hennes superba bok Bieguni (Löparna). Anteckningar till Löparna gjorde hon under sina många resor, men det är ingalunda en bok om resandet. ”Jag ville hellre närskåda vad det innebär att resa, att röra sig och att förflytta sig. Vad är det för mening med det? Vad får vi ut av det?”, skrev hon i förordet. Det är alltså en bok om den resande människans existentiella situation, det är en monografi över rörelsen och över resenärens oro. Det är en postmodernistisk, experimentell roman där många till synes lösa motiv som går in i varandra.

I sin bok från 2006 Styr din plog över de dödas ben tillämpar Olga Tokarczuk ett postmodernistiskt knep, välkänt från och beprövat av till exempel Umberto Eco – hon blandar låga litterära genrer med höga ambitioner och stilar. Detta är en kriminalroman och en filosofisk och moralisk traktat i ett. Boken ska roa och fostra, och är intressant av många anledningar. För det första skildrar författaren med osedvanlig värme individer som sällan befolkar våra böcker: kufar och människor som lever i samhällets utkanter. För det andra gör sig Tokarczuk hörd som en superb naturskildrare. Hon beskriver naturen i de polska Sudeterna på ett icke-banalt sätt. Ingenting är här sockrat i övermått och ingenting framställs med överdriven sentimentalitet. För det tredje har boken en kritisk och politisk potential. Tokarczuk själv har sagt i en intervju: ”Det är en i allra högsta grad politisk bok. Den är politisk i ordets vidaste bemärkelse, som en värdering av det som pågår runt omkring oss och ett ställningstagande för eller emot det som händer”. Tokarczuk polemiserar ihärdigt med den katolska ståndpunkten som betraktar djur som själlösa varelser, underställda människan. En av bokens starkaste och mest suggestiva bilder är den då predikstolen i kyrkan sammanställs med ett jakttorn där man skjuter oskyldiga djur. Intressant nog blir prästen i boken skildrad som en skurk. Man kan naturligtvis säga att boken skriver in sig i de i Polen pågående ideologiska striderna. Huvudpersonen håller bestämt inte med om den gängse ståndpunkten att ”alla är vi katoliker ur kulturhistoriskt perspektiv, vare sig vi gillar det eller inte”. Hennes protest förefaller även vara författarens protest.

Och sist Olga Tokarczuks opus magnum, Ksiegi Jakubowe (Jakobsböckerna) från 2014. Nästa ett tusen sidor, ett trettiotal fängslande motiv och gestalter. Boken är ett storslaget verk, mångbottnad och med oändliga tolkningsmöjligheter. Den är en intellektuell utmaning som kräver en hel del av sin läsare: det sammansatta berättandet som förs på flera olika nivåer fordrar koncentration och noggrannhet. Tokarczuk är här inte främmande för den historiska romanens traditioner och berättartekniker. Jakobsböckerna utgör ett spel med 1800-talsromanens formspråk men hon breddar förstås genrens gränser. Detaljen har en fundamental betydelse, och hon skildrar epoken, arkitekturen, dräkterna och dofterna på ett sätt som imponerar med sin rikedom. Adelsherrgårdar, katolska prästgårdar och judiska hem; överallt finns människor som är försjunkna i läsning av gåtfulla skrifter. Tokarczuk tecknar ett sedan länge försvunnet Polen – där kristendomen, judaismen och islam existerade sida vid sida. Men Jakobsböckerna är inte bara en bok om det förflutna utan också en bok om själva historien och de vägskäl och mekanismer som styr hela nationers liv och öden. Det är i mitten av 1700-talet, före upplysningstiden och Polens tre delningar, som Tokarczuk söker orsakerna till att Centraleuropa idag ser ut som det gör.

Med Jakobsböckerna och Styr din plog över de dödas ben träder hon rakt in i den politiska och världsåskådningsmässiga debatten i Polen. För många av sina läsare är hon en mästare som fångar upp Polens tragiska öde och historia, som visar de komplicerade historiska sammanhangen och som ser Polen som en smältdegel av kulturer, språk och identiteter. Att visa de mörka sidorna i Polens historia, att beröra och kritisera de punkter som är själva navet i det som en del anser vara den polska identiteten, att skildra det mångfacetterade Polen och att vara intellektuellt oberoende av ”historiepolitiken” har också väckt ilska och upprördhet bland de nuvarande makthavarna och deras anhängare. Hon kallades ”antipolsk”, ”förrädare” och självaste kulturministern offentliggjorde i ett tv-program bara en vecka före Nobelpriset att han minsann ”inte förmått att ta sig igenom någon av hennes böcker”. Inför söndagens parlamentsval har man även antytt att Svenska Akademiens beslut är partiskt och att man avsiktligt vill förstöra för det regerande partiet Lag och Rättvisa (PiS). I det politiskt och mentalt djupt splittrade Polen är till och med något så glädjande som Nobelpriset i litteratur ett skäl att dela nationen ännu mer. Och de som opponerar sig mot den polska regeringens försök att göra det litterära landskapet nationalistiskt hoppas på att kunna utnyttja detta fantastiska ögonblick för att visa omvärlden ett tolerant, liberalt och öppet Polen som inte ger efter för nationalistiska, främlingsfientliga och odemokratiska krafter. Och Olga Tokarczuk har dedicerat priset till alla polacker som borde inse att söndagens parlamentsval är ett ödesval då framtiden kan förändras. Låt oss göra ett bra val, ett val för demokratin, sa hon i en intervju.

Dorota Tubielewicz Mattsson
Professor i polska språket och litteraturen