Olga Tokarczuks nya bok Björnens ögonblick recenseras av Dorota Tubielewicz Mattsson.

En heterotopi är helt enkelt en plats som inte är världen som sådan vi känner den. Något i stil med en alternativ verklighet som skulle kunna vara sprungen ur samma källa som vår egen någon gång långt tillbaka i tiden men som sedan följt en radikalt annorlunda utveckling, förklarar Olga Tokarczuk i sin senaste bok, Björnens ögonblick (Ariel förlag 2014).

Heterotopierna ingår i den samling texter, artiklar, inledningar och tankar som oväntat blir till författarinnans filosofiska credo och politiska övertygelser. Tokarczuk har alltid reagerat mot våld, den politiska maktens propagandistiska lögner och maktmissbruk och därmed befäst sitt författarskaps politiska potential. Denna politiska potential och hennes instinktiva reaktion mot politiskt, verbalt, fysiskt och annat övervåld är en hennes författarskaps viktigaste plikter. Det litterära och det politiska är aldrig separerat från varandra i hennes verk. Men det är Tokarczuk själv som avgör med vilket språk idéerna tar form i hennes texter.

Tokarczuk använder sig ofta av den välutbyggda aforismens formspråk. Texten Om konsten att tänka ut heterotopiet. Sällskapsspel är en klarsynt och litterärt briljant utläggning av Tokarczuks politiska filosofi. Denna filosofis stora revelation är det språk som ger form åt hennes tankar och idéer. Hennes heterotopier utgörs av världar som ifrågasätter; ifrågasätter till exempel heteronormen som fördömer de sexuella minoriteterna.

Den nya boken ägnar mycket plats åt skarp kritik mot hur vi behandlar djur. ”Människors lidande är för mig mera uthärdligt än djurs” – börjar texten Djurens masker. Förnuftet gör oss inte bättre än djuren, vars lidande är ”fullkomligt, absolut” – menar hon – eftersom ”mänskligt lidande har en mening” medan ”för djuren står varken tröst eller lindring att få för det finns ingen frälsning att få”.

Björnens ögonblick är intressant och tankeväckande. Problemet är att den utgör en löst sammanhållen samling av texter som inte riktigt hänger ihop. Det är ett hopplock av redan tidigare publicerade texter. Boken saknar en inre ordning och något som håller samman texterna.

Intressantast är nog de texter som handlar om själva skapandet, om hur man skapar en fiktiv, litterär värld, om den fiktiva världens betydelse och om hur man ständigt skapar nya världar eftersom det inte finns en enda och konkret verklighet; det är vi själva som skapar gränser för våra verkligheter. Om hur hon sjunker in i det polska språket och konsekvenserna som kommer därav, och hur det polska språket alltid varit öppet för andra språk samtidigt som det förblivit hermetiskt och svårt att lära sig.

Björnens ögonblick är en långt ifrån tråkig läsning som i Jan Henrik Swahns svenska språkdräkt borde bli intressant och tankeväckande för mången svensk läsare.

Dorota Tubielewicz Mattsson
professor i polska språket och litteraturen