Om konsten att förstå Kaczyński

Journalisten och historikern Peter Johnsson.
Foto: Carlssons förlag.

Peter Johnsson inleder sin utmärkta bok Polen! Quo Vadis? (Carlssons förlag) med en genomgång av tänkare som under seklerna sysslat med demokratifrågor. I synnerhet två av dem ser han som inspiratörer till Polens starke man, Jarosław Kaczyński. Det är den polska professorn Stanisław Ehrlich i Warszawa och den tyska 1800-talsfilosofen Carl Schmitt. Båda menar att den politiska makten står över lagen – den som har makten har också rätt att ändra lagen om det behövs för att uppnå den egna politiska visionen.

Med det i bakhuvudet är det lätt att se mönstret. Det första regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) efter valet hösten 2015 gjorde var att lamslå Konstitutionsdomstolen – makten står ju över lagen, vilket flera prominenta PiS-medlemmar också påpekat.

I PiS filosofiska manifest ingår också att omdaningen av Polen underlättas om man byter ut domare, journalister, tjänstemän i den offentliga förvaltningen o.s.v. med partitrogna. Särskilt viktigt är att bli av med dem som inledde sin yrkeskarriär före kommunismens fall 1989.

I Polens styrelseskick finns liksom i andra demokratiska länder ett remissförfarande – propositioner från regeringen ska granskas av sakkunniga som lämnar synpunkter. För att revolutionen ska gå lite fortare låter PiS enskilda parlamentariker lägga fram förslagen – då behöver de inte gå ut på remiss och tiden från förslag till beslut blir mycket kort.

Tanken att makten står över lagen återfinns också i PiS förhållande till EU. När parlamentet stiftar nya lagar blir EUs värderingar obsoleta.

Under den genomkorrumperade kommunisttiden tappade polackerna allt eventuellt förtroende för politiker. Polacker som håller med om att de har fått det betydligt bättre under åren efter 1989 är därför övertygade om att det inte kan bero på den förda politiken utan kan enbart på egen duglighet.

Därför är det lättare för Jarosław Kaczyński att tala om den revolution som ska återföra Polen till den gamla goda tiden då Polen var stormakt på alla plan. Och när han utpekar alla tidigare regeringar som tjuvar och bedragare håller många med.

För att kunna göra samhällelig revolution måste man skilja vänner från fiender i det offentliga livet, konstaterar den polske filosofen och PiS-aren Ryszard Legucko. Kaczyński talar därför om goda och dåliga polacker enligt principen söndra och härska.

Bland de dåliga polackerna finns den liberala elit som efter Rundabordsförhandlingarna 1989 inte såg till att samtliga kommunister rensades ut ur förvaltningen. En frontfigur som särskilt angrips är Solidaritetsikonen och fredspristagaren Lech Wałęsa.

Enligt Legucko har Polen under tidigare regeringar på ett farligt sätt underordnat sig EU – ingen kommer i framtiden att lyssna på vad Polen säger eftersom Polen lagt sig platt. Kaczyński håller med, och där finns en av flera anledningar till de ständiga kontroverserna med EU: övriga medlemsländer ska lära sig att Polen är ett land att räkna med.

Polen har ingen lång tradition av demokrati och parlamentarism och medborgarna är heller inte övertygade om det är den bästa vägen, påpekar Peter Johnsson. För många polacker framstår general Piłsudski som den store statsmannen och han tog ju makten efter en statskupp. Och som det ser ut idag håller Kaczyński liksom Orban i Ungern och Erdogan i Turkiet att samla makten i egna händer för att bli Polens starke man.

I Peter Johnssons bok finner vi förklaringarna till – och beskrivningarna av – det som verkat ganska obegripligt under de senaste arton månaderna.

Det enda som saknas i denna förträffliga bok är ett sakregister.

Gunilla Lindberg