Titeln står i allra högsta grad för den bild av kvinnan vi får under läsningen av dessa dikter.
Svenska feminister må höja på ögonbrynen då dessa ”kvinnliga” dikter saknar ett uttalat genusbudskap, skriver Dorota Tubielewicz Mattsson i sin anmälan av diktsamlingen Jag i första och sista person.
Jag i första och sista person
20 polska kvinnliga poeter
Tranan 2008
Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson (red.)
Polen har haft en kvinnlig poet och Nobelpristagare, Wislawa Szymborska. Därmed inte sagt att hon är den enda polska kvinnliga poeten av rang. De har genom åren varit många och lästa. Tjugo av dem har fått sina dikter publicerade i en nyutkommen antologi vars syfte är att för svenska läsare presentera den polska kvinnliga poesin.
Antologin spänner över en tid som sträcker sig från mellankrigstiden till idag. Den har en kongenial titel som samtidigt är ett citat ur en av Krystyna Milobedzkas dikter, Jag i första och sista person. Titeln står i allra högsta grad för den bild av kvinnan vi får under läsningen av dessa dikter. Svenska feminister må höja på ögonbrynen då dessa ”kvinnliga” dikter saknar ett uttalat genusbudskap. Den polska kvinnan talar på ett lågmält sätt om sina olika åldrar, erfarenheter och roller. Hon talar dock med värme och humor om allt detta som gör att hon existerar i just första och i sista person.
Bland dessa kvinnliga röster finner vi Maria Pawlikowska-Jasnorzewska, Anna Swirszczynska, Anna Kamienska, Kazimiera Illakowiczówna samt den legendariska Zuzanna Ginczanka – poetiska klassiker och den kvinnliga poesins grand old ladies. Vi finner där även mellangenerationen med Julia Hartwig, Halina Poswiatowska, Malgorzata Hilar och Urszula Koziol samt den yngsta generationen utan vare sig minnen eller erfarenheter från kriget eller kommunismen: Marta Podgórnik, Marzanna Bogumila Kielar, Marta Grunwald och andra.
Vissa av dem förknippas med s.k. kvinnlig lyrik, där den kvinnliga erfarenheten är en avgörande utgångspunkt för diktningen. Visst handlar det ofta om kärlekslyrik, passion och uppbrott. Som hos Pawlikowska-Jasnorzewska:
Länge än får jag ligga still
i vattenväxternas snara
innan jag tror det jag inte vill:
jag var inte älskad, bara. (Ofelia)
Men det handlar också om kvinnans olika skepnader och roller. Som hos Anna Swirszczynska. Det kan röra sig om förhållandet mellan mor och dotter…
Först efter min mors död
fick jag till min häpnad veta
att vi inte var
samma person.
Och i den stunden
blev vi mer än
någonsin –
samma person. (Hennes död finns i mig)
… eller om moderskapets mångbottnade glädje:
Jag har fött ett liv.
Det kom skrikande ur mitt inre
och kräver som aztekernas gudar
att jag ska offra mitt liv.
(…)
Mig besegrar du inte, säger jag.
Jag är inget ägg du kan krossa
på din väg ut i världen,
ingen spång över till ditt eget liv.
Jag ska försvara mig.
(…)
Kasperdockan behöver mig som luften,
motståndslöst uppslukas jag av kärlek,
som luften låter sig slukas
av hennes små, livshungriga lungor. (Moderskap)
Upplevelsen av den egna kroppen och sexualiteten och inte minst upplevelsen av sig själv som människa och kvinna förefaller vara central. Den kvinnliga ålderdomen, hemlösheten, galenskapen är återkommande teman som ofta förekommer i efterkrigspoesin. Swirszczynska skriver om den gamla kvinnan att ”hennes skönhet/är som Atlantis./Återstår att upptäcka.” Och hos Halina Poswiatowska skildras sexualiteten och förgängligheten på ett osentimentalt och nyktert sätt:
jag ska försvinna
du ska försvinna
han ska försvinna
vi försvinner
låt oss försvinna
vattnet tvättade alarnas löv (Konjugation)
De yngsta poeterna verkar relatera till och hämta inspiration från sina äldre förebilder. Vattensymboliken har tidigare blivit omskriven i Marzanna Kielars dikter. Vattnet – som det livgivande men också ombytliga och föränderliga elementet. Medan Marta Podgórnik är vardagens och språkkänslans poet, saknar inte Marta Grunwalds dikter en välgörande ironisk underton:
Om man nu ska lida
Borde man åtminstone vara smal (Feux d’artifice)
Och Halina Poswiatowska konstaterar: ”Jag ska vara en perfekt tom kropp”. Detta skapar ett tonfall som den icke alltför till feminismen förlorade svenska kvinnan bistert men omisskännligt känner igen sig i.
Dorota Tubielewicz Mattsson.
Dikterna i antologin är kraftfulla och poetiskt uttrycksfulla. Redaktörerna ska ha en eloge för valet av dessa kvinnliga poeter. Det som är något förvirrande är den ordningsföljd i vilken de uppträder i antologin. Det må ha funnits en tanke bakom den men den går inte fram. Översättarna har emellertid gjort ett utomordentligt bra arbete. Deras tolkningar är spänstiga och helt enkelt vackra och vittnar om att den polska kvinnliga poesin går hem även i Sverige. Roligt att Tranan tog initiativet till att på ett så fint sätt presentera den polska kvinnliga poesin.
