I juli 2011 fick CeGe Runebjörk veta att kommunistregimens hemliga polis lagt upp en dossier på honom. Han tar kontakt med IPN, Nationella Minnesinstitutet i Warszawa, som har övertagit kommunistregimens arkiv.
CeGe Runebjörk har tidigare berättat om sina försök att få ut sin dossier. Han kom så långt som till ett omfattande ansökningsformulär. Han fyllde i det – och fick resa hem igen för att invänta IPN:s svar. Byråkratins kvarnar mal långsamt. Nu har han har kommit en bit på väg.
CeGe Runebjörk tittar tillsammans med Witold Maciejewski igenom dossiern. Stora stycken har tagits bort, i vissa dokument finns bara rubriken kvar.
Foto: Magda Maciejewska
Så får jag den äntligen i min hand, dossiern över mitt polska förflutna fram till 1985.
För ett år sedan skrev jag hur jag börjat söka efter mina handlingar i arkivet hos tidigare polska säkerhetstjänsten. Jag hade fått tips om att det fanns en dossier om mig, som eventuellt gick att få, även för en utlänning.
Nu börjar jag förstå varför det inte gick att skicka den per post till Sverige. Många dokument var jag tvungen att underteckna innan jag fick den i min hand. Men nu fick jag äntligen fick knyta upp banden på mappen, som omger den tjocka luntan.
Dessförinnan har jag besökt IPN, ”Instytut Pamieci Narodowej” (Nationella Minnesinstitutet) i Warszawa för en intervju med arkivchefen Andrzej Pieczunko om arkivets uppbyggnad, struktur mm. Men Pie-czunko är på språng till annat möte och den översättning till engelska som jag får flyter inte bra. Vi hinner bara konstatera att IPN som institution fortfarande är kontroversiell, många vill se att verksamheten upphör.
Från början var det tänkt att IPN skulle avvecklas inom en 20-årsperiod. Nu diskuteras om de som tidigare arbetat inom polska säkerhetstjänsten, tidigare SB, skall få full absolution för sin verksamhet. Noteras bör att det i sig aldrig varit ett brott att vara informatör/agent/tjallare till SB. Det är de negativa följderna, som offret utsatts för, som är straffbara och de som burit ansvaret för dem, SB:s officerare med flera, ska i så fall åtalas.
Vi stressar för att ta ett foto innan Pieczunko måste hasta till mötet.
– Men hallå hur blev det med min dossier?
– Den skulle jag ju ha hämtat på helt annat ställe, säger Pieczunko. Han och medarbetaren Katarzyna Holopiak ser ansträngt på varandra – på ett annat av IPN:s fem kontor i Warszawa!
Det blir bråttom, arkivet på andra sidan stan stänger strax. En av IPN:s bilar med chaufför kallas in och iväg till arkivet där jag snabbt kommer genom säkerhetskontrollen och rakt upp och in i ett av de mörka arkivrummen där en tjänsteman väntar.
På ett av dokumenten som jag har undertecknat visar det sig, att jag lovat att bland annat inte röka, supa och vara högljudd. Kanske inte så svårt med tanke på den något tryckta (mörka) miljön där folk är försjunkna i mikrofilmer och luntor. En kvinna som jag gärna vill fotografera – men reglerna förbjuder – står själv ivrigt med en avancerad kamera och fotar sida för sida i en tjock lunta på bordet. (Förmodligen får hon bättre kopior än jag, mina är knappt läsliga!)
Fortfarande verkar gränserna vara väldigt luddiga för vilka som kan bli föremål för åtal. För att få klarhet lyckas jag få ett kort samtal med en av IPN:s åklagare som medgav att det inte finns några kristallklara fall. Blir i vart fall lovad en intervju med honom vid nästa besök. Konstateras kan: Att av de många fall där personer sökt offentliga ämbeten och åtalats för skador de orsakat personer via sin koppling till SB, har flertalet dömts eller valt att avstå från sökta ämbeten.
Witold Maciejewski i Poznań var min kumpan vid smuggelresor till Polen 1981 – 82 och kontaktman för Solidarność i Poznań. Idag är han professor på den Skandinaviska institution, som han byggt upp i Warszawa. Jag sökte upp honom när jag lämnat Warszawa för att försöka förstå hur mycket SB begripit om vår verksamhet.
Hemma hos Witold i den idylliska förorten Puszczykowko angriper vi materialet, men konstaterar snabbt att censur ägt rum. Viktiga handlingar är blanka, där finns bara rubriker. Det saknas bland annat anteckningar om vilka som arbetat med fallet. Uppenbarligen har mycket av materialet i dossiern destruerats 1985, när SB började få väldigt kalla fötter före ridåns fall.
Angivaren, min ”gode vän”, var uppenbarligen den enda källan till att misstankarna kom att riktas mot Witold. Han kallades till förhör hos en överste i SB. Först nu får jag klart för mig att information från bara en agent inte var tillräckligt för att någon skulle betraktas som säkerhetsrisk. Tydligen agerade inte SB helt godtyckligt när man inte nöjde sig med en tjallare för att ta i med hårdhandskarna!
Intressant är säkerhetstjänstens konstaterande (1985) i slutet av dossiern: ”Doktor Maciejewski har för mycket att förlora för att vilja fortsätta med sin samhällsfarliga verksamhet.” Jag för min del konstaterar, att SB nog hade väldigt dålig koll på vännen Witolds vilja och fortsatta aktivitet! Samtidigt konstaterar jag: Om man inte fört dagbok under åren 1974 – 1985 kan man få väldigt bra stöd för minnet när man kollar i sin dossier! (Säkert kommer det finnas anledning för mig att återkomma i Bulletinen när jag översatt dossiern och fortsatt följa vindlingarna i SB:s arkiv.)
Carl-Gunnar Runebjörk
