Alla var utrustade med en eller flera palmer av alla de slag. Från de små traditionella kvistarna till färgglada, inte sällan pampiga arrangemang av torkade blommor eller pappersblommor, buxbom, färgat gräs, tuja mm. Någonstans kunde man t.o.m. skymma ett riktigt palmblad. Det var rena palmfestivalen.

Våren i Paris … brukar man sjunga längtansfullt. Men våren i Warszawa! Det är påsk och då längtar jag alltid dit.

Ela Lovén köper påskris i ett vårligt Warszawa.

Och här är jag nu. Kommersen som brukar starta tidigt ser likadan ut vare sig man är i Sverige eller i Polen, med påskharar, kycklingar och påskägg. Men det riktiga startskottet till påskfirandet är Palmsöndagen som nästan har blivit en folkfest och inte bara en kyrklig högtid.

Till traditionen hör att man går till kyrkan med palmer som det heter. På min tid (då alla yttringar som inte var regimtrogna var i bästa fall förtegs) gick vi till kyrkan med anspråkslösa buketter av lingon- eller buxbomskvistar och vide med sina karaktäristiska lena knoppar.

På landsbygden har man alltid värnat mer om denna tradition och t.o.m. ordnat tävlingar om vilken by som gör den finaste eller största påskpalmen. Jag har sett det för några år sedan i Kurpieregionen men också i Warszawa. Det jag fick se den här gången förbluffade mig totalt. På söndagsförmiddagen gick jag till kvarterskyrkan i Ursynow, en av de nyaste stadsdelarna. Här bor en ganska ung befolkning, som nyss flyttat in både från andra delar av huvudstaden och från hela Polen.

När den överfyllda kyrkan (och det är en av de största) tömdes efter den första gudstjänsten, fylldes den till brädden igen på bara några minuter inför nästa. Alla människor som kom dit, inklusive barnen, var utrustade med en eller flera palmer av alla de slag. Från de små traditionella kvistarna till färgglada, inte sällan pampiga arrangemang av torkade blommor eller pappersblommor, buxbom, färgat gräs, tuja mm. Någonstans kunde jag t.o.m. skymma ett riktigt palmblad. Det var rena palmfestivalen.

I början av gudstjänsten stänkte prästen vigvatten över församlingen och då sträckte folk upp sina palmer och åstadkom ett färgglatt böljande hav. På det sättet förenades alla i den symboliska välkomnande gesten. Storartat var det, vad man än tycker.

Text: Ela Lovén
Foto: Arne Lovén.