Olle Örbom, i många år Svensk-Polska Föreningens ordförande.
Foto: G. Lindberg

Olle Örbom, i många år ordförande i Svensk-Polska Föreningen i Skåne reste ofta till Polen. Här berättar han om en av sina många resor till Polen.

Vintern –64 fick jag i uppdrag att åka till Warszawa för att förhandla med vår systerförening om utställningar i Sverige och Polen.

Det blev tåg till den polska huvudstaden via Trelleborg – Sassnitz – Berlin och ankomsten skedde på morgonen i ett mycket kyligt väder. En välkomstdelegation från Polsk-Svenska Föreningen mötte oss på centralstationen. I delegationen fanns bl a svensktalande Zygmunt Lanowski som översatt 50-talet svenska romaner till polska. Han blev sedermera hedersledamot av Strindbergssällskapet.

Norrlandsaccent

I flera dagar diskuterade vi vårt kulturutbyte. Som tolk fungerade Anita Thierry – med norrländsk accent, kanske för att hennes mormor kom från norra Sverige.

Anita tjänstgjorde på Polska Radions svenska avdelning som hade ett delvis annorlunda program än de svenska sändningarna från Östeuropa, vilka var rent politiska.

Vi besökte Polsk-Svenska Föreningens ordförande Stanisław Towiski som då var borgmästare i Warszawa.

Naturligtvis blev det också en kväll på föreningslokalerna på ulica Senatorska. Jag överlämnade en tavla föreställande August Strindberg – ett stort namn också i Polen.

Bland många nya bekantskaper träffade jag även Barbara Tyszkiewicz, mor till den berömda skådespelerskan Beata Tyszkiewicz (som filmat med många av de stora polska regissörerna). Barbara var en mycket vänlig kvinna som arbetade mycket för föreningen.

Värme och kyla

I all värme man upplevde, så ville vinterkylan ändå ej ge vika. I affärer, varuhus, kaféer, hotell o.s.v hängde tunga draperier innanför entrén för att utestänga kölden. Dygnet om fanns personal i hotellkorridorerna. Den som var frusen kunde beställa ett glas varmt the mitt i natten!

Jag berättade för mina polska värdar att jag kände en förkylning nalkas. De svarade med ett “det ska vi nog klara av!” Det blev två glas vodka med malen vitpeppar ivispat. Jag tog dem på momangen och efter några minuter började jag svettas. Hjärtat slog som ett expresslok! Jag fick order att genast uppsöka mitt rum och intaga sängen. Tio timmar senare vaknade jag helt frisk.

En dag besökte jag ambassadören Erik Kronvall på svenska ambassaden. En mycket vänlig man, och vi hade en givande pratstund.

Snabbvisit

En dag fick jag veta att vi skulle göra en snabbvisit i Zakopane. Jag protesterade: Till detta hade vi ej tid. Men jag fick kapitulera, och vi anlände en förmiddag till den polska skidorten.

Järnvägsstationen var fullpackad med folk. Många drog i oss och pratade för fullt och inget förstod vi. Av vår guide fick vi veta att det var frågan om rumsuthyrning.

En dag åkte vi med linbana upp på ett berg. Helt nära gick gränsen till Tjeckoslovakien och ett timrat hus tjänstgjorde som gränsstation. Jag ville gå fram till gränsen, men avråddes bestämt. Nu hade vi plötsligt inte tid! Hur var det egentligen med vänskapen mellan broderfolken?

Sovvagnsproblem

Så blev det avfärd. Flera av våra nya bekantskaper var med på stationen för att vinka farväl. Sovvagnsbiljetter hade vi fått, men när vi steg in i vår kupé låg där redan två gentlemän. Våra värdar förde tillsammans med sovvagnskonduktören och de två pyjamasklädda herrarna ett synnerligen högljutt samtal. Vi fick våra platser – men vems var felet? Troligen dubbelbokning.

Ja, så slutade mitt besök i Polen. Men det skulle bli många flera både dramatiska och intressanta. Om dessa skall jag berätta senare.

Olle Örbom