Ljusmanifestationen utanför Högsta domstolen på söndagskvällen. Foto: Ryszard Holzer.
Manifestationen utanför parlamentet klockan 15 med tal av meriterade äldre oppositionsaktivister handlade det mestadels om hur illa regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) beter sig. Men talen var oförargliga och utan den glöd som kunde väntas av talare 70+. Det säger journalisten Ryszard Holzer som var med vid söndagens manifestationer i Warszawa.
Mest konkret var en 90-årig dam som deltog i Warszawaupproret 1944. Hon berättade att hon fortfarande känner sig som soldat och vill att de polska frågorna ska kunna föras utan vapen. Det var mycket rörande men det var också det enda ögonblicket då det blev riktigt känslosamt, säger Holzer.
På kvällen samlades demonstranter utanför Högsta domstolen på Krasinskiplatsen.
Alla hade med sig stearinljus för att bilda den utlovade Ljuskedjan. Byggnaden skyddades av många unga poliser. Jag brukar tilltala folk, säger Holzer, så jag sa i förbigående till poliserna att det inte är från oss de bör skydda Högsta domstolen. En av poliserna svarade stillsamt: Det är inte domstolen vi skyddar, det är er, jag är här för att skydda er.
På kvällen var det flesta demonstranterna unga, människor över 50 var i klar minoritet, kanske 10 %. Men Konstitutionsdomstolens förre ordförande, Andrzej Rzepliński var på plats. När jag passerade en grupp 30-åringar hörde jag en ung man säga eftertänksamt till en sina kompisar: Det är knappt två år sedan vi började advokatutbildningen och se, vad allt har förändrats.
En ung pianist spelade piano och någon från Högsta domstolen läste upp brev och mail från vanliga människor med stöd och uppmuntran, berättar vårt ögonvittne. Vi stod skuldra vid skuldra, med ljus i händerna och lyssnade på musiken medan ett tiotal personer stod bakom oss och skrek: Domstolar inför rätta! Men ljudanläggningen var så pass bra att vi inte stördes av ropen, säger Holzer.
Bredvid mig stod en ung kvinna som talade med en man i min ålder (ca 60). Hon hade varken röstat på PiS eller PO men nu har det gått för långt, de vill förstöra det här landet. Mannen svarade att det nu inte längre är viktigt vem man röstade på. Jag röstade på PiS men det var ett misstag, det vet jag nu, sa han.
Ryszard Holzer berättar att stämningen var tung, det var sorgligt, inga slagord och liknande utan snarare en insikt att någonting håller på att ta slut. Men ingenting tar slut för alltid, inte ens för de unga som hittills inte känt till något annat Polen än det demokratiska.
Dorota Tubielewicz Mattsson
