Jag lever i ett land jag inte längre känner igen. Jag lever i Absurdistan, säger journalisten Ingrid Carlqvist i Tomasz Sekielskis tv-program Po prostu (Helt enkelt) som sändes i TVP 1 på onsdagskvällen.

TV-teamet begav sig till Malmö för att med egna ögon se hur det svenska samhället förändras genom det stora antal flyktingar som kommer till Sverige.

Programmet visade ett Sverige som är öppet och tolerant för immigranter. För många är det det förlovade landet. Generösa bidrag, bra språkutbildning, välfungerande system för flyktingmottagning.

Ökända Rosengård ser ut som ett relativt normalt bostadsområde med viss social oro orsakad av ungdomar som periodvis sätter eld på bilar eller säljer droger. Grövre kriminalitet förekommer också men det hör till ovanligheter, säger polismannen Erik Jansåker. De boende i Rosengård trivs i området. Rosengård är inget getto. Det finns inga getton i Sverige. Det är en nidbild som medierna skapar, säger Kristos Svensson som i hela sitt liv bott i Rosengård.

Men reportaget visade även en annan sida av det mångkulturella svenska samhället. Antisemitismen breder ut sig. Judar i Malmö känner sig inte säkra och Siavosh Derakthi, som grundade Unga mot antisemitism i Malmö, hotas till livet när han kämpar mot den bland unga muslimer. Konstnären Lars Vilks, skaparen av de kända Muhammed-karikatyrerna, har utsatts för attentat och lever med dödsdom som religiösa fanatiker redan flera gånger försökt genomföra. Han lever under ständig polisbeskydd. Ingen vågar ställa ut hans verk.

Ingrid Carlqvist, som bildade Tryckfrihetssällskapet och en av chefredaktörerna för Dispatch International, säger att hon lever i Absurdistan. Hoten är, enligt henne, två: det stora antal immigranter som Sverige är bra på att ta emot men dålig på att ta hand om. Och islam – som enligt Carlqvist inte är en religion utan en totalitär ideologi som reglerar alla mänskliga relationer. Och eftersom de flesta muslimer lever efter islams regler, utgör de ett hot.

Carlqvist pekar på bristen för yttrandefrihet i Sverige. Jag har blivit en paria i svenska medier, ingen vill publicera mig längre. Jag har blivit utsatt för ostracism av mina forna kolleger, säger hon.

Bilden av Sverige blir därför mångfacetterad. Långt från den tillplattade idylliska bilden och politiska korrektheten och lika långt från skrämselpropagandan om ”no-go”-zoner och getton.

Ett intressant reportage som borde ses även i Sverige.

Dorota Tubielewicz MattssoN