”Vi ska inte dö för Gdańsk!” – den frasen blev symbolen för västs inställning till andra världskrigets utbrott för exakt 75 år sedan. Tre gånger gav Frankrike och Storbritannien Hitler sin tysta tillåtelse att agera fritt: vid Anschluss, [införlivandet av Österrike med Tyskland] samt annekteringen av Sudetlandet och Tjeckoslovakien.

Kommentar.
Dorota Tubielewicz Mattsson

Inga allvarliga konsekvenser kom därav. Det bara uppmuntrade Hitler till att underteckna en pakt med Sovjet och till att den 1 september 1939 anfalla Polen och därmed starta andra världskriget. När de första skotten hördes i Gdańsk och på Westerplatte trodde väst att man genom att låta Gdańsk falla skulle kunna rädda sitt eget skinn. Så blev det inte. Paris blev, efter Warszawa, nästa ockuperade huvudstad och snart föll bomberna över London. Först då började omvärlden reagera.

Det skriver en lång rad framstående polska intellektuella i ett öppet brev som publicerades på måndagen i polska medier i samband med 75-årsdagen av andra världskrigets utbrott.

Europas egoistiska och kortsiktiga politik gentemot militär aggression bör aldrig upprepas, skriver författarna i sitt brev. Situationen i Ukraina påminner om situationen i Europa år 1939. Det nya inslaget är att Putin lyckats dra in många naiva europeiska politiker och affärsmän in i sin intressesfär genom att visa sitt ”mänskliga ansikte”. Nu behöver Europa en helt ny och realistisk Ostpolitik.

Brevets författare vänder sig därför till alla Polens grannar, medeuropéer och deras regeringar med uppmaningen att agera.

Frankrike och president Hollande tänker göra något som kan bringa mer skada än passiviteten år 1939: som enda europeiska land tänker Frankrike stödja Rysslands aggressiva militära politik genom att sälja nya stora krigsfartyg till Putin. Frankrike borde förbli troget sin stora europeiska frihetsidé.

Tyskland har redan under tidigt 1980-talet börjat göra sig beroende av den ryska gasen. Redan då varnade polska intellektuella, bland annat poeten och Nobelpristagaren Czesław Miłosz och filosofen Leszek Kołakowski för dessa ryska gasledningar och kallade dem för ”potentiella utpressningsmedel gentemot Europa”. Ett varningens ord kom även från de förra presidenterna Aleksander Kwaśniewski och Lech Kaczyński. Men Tyskland fortsatte, kanske aningslöst, att slå in på den vägen, kanske av girighet, kanske av den felaktiga och olycksaliga övertygelsen om att Ryssland är enda samarbetspartnern i Öst.

I brevet framhåller författarna att alla européer och varje europeiskt land bör delta i en hjälpaktion för det hotade Ukraina. Det som behövs är en humanitär hjälp till flyktingar från det krigsdrabbade östra Ukraina, ekonomisk hjälp till det krisdrabbade ukrainska näringslivet och inte minst stöd till den livaktiga ukrainska kulturen och medierna.

Om nu Europa inte visar sin solidaritet med Ukraina, betyder det att den franska revolutionens vackra idéer – frihet och broderskap – väger lätt för de europeiska länderna, står det i brevet.

Ukraina har rätt att försvara sitt territorium och sina medborgare mot den ryska aggressionen. Putin för nu ett slags krig som är nytt i Europas historia men som påminner om inbördeskrigets Spanien på 1930-talet då fascistiska förband med Hitlers stöd angrep den spanska republiken. Alla de som vägrar säga Putin ”no pasarán” (spanska för de skall icke passera) utsätter hela Europeiska unionen och dess mest grundläggande värderingar för löje och tillåter att man stör ordningen och freden i världen. För detta slagord, som använts redan under första världskriget och under Spanska inbördeskriget, uttrycker den bestämda viljan att försvara sig mot fienden. Och det är just det som Europa måste göra just nu.

Igår var det Gdańsk, idag är det Donetsk. Ska vi verkligen tillåta att människor mister liver och Putin anfaller fler suveräna stater?

Om vi tillåter den imperialistiska framfarten kommer Europa under en lång tid framöver leva med ett öppet och blödande sår, skriver brevförfattarna.

De polska intellektuellas öppna brev till Europas folk och deras regeringar är nog idag den bästa erinran om andra världskrigets utbrott för 75 år sedan och alla dess fruktansvärda konsekvenser.

Dorota Tubielewicz Mattsson