Mellan Kraków och Wrocław ligger en stad som för en lite mer undanskymd tillvaro. De flesta känner nog till den, men väldigt få verkar tro att den har något av värde att erbjuda sina besökare. Även många polacker tycks ha ett lite kärvt förhållningssätt till staden. Staden jag syftar på är Katowice. Med sina drygt 300 000 invånare är den Polens elfte största stad. Tillsammans med städer som Sosnowiec, Gliwice, Zabrze, Bytom och många andra, bildar Katowice ett urbant kluster som till ytan är ett av de största i EU. Den ena staden sträcker sig in i den andra, och ibland är det svårt att avgöra var gränserna går.

Dålig luft

Katowices rykte är inte det bästa. Genom åren har staden ofta nämnts när man talat om Polens dåliga luft, och det är kanske därför som den inte har ett så gott renommé. Men på senare år har man haft en ambition att förändra den uppfattningen. Man har bland annat försökt att förbättra luftkvaliteten, och 2018 stod man värd för FNs klimatmöte, där Greta Thunberg blev internationellt känd. Man vill också sätta stadens kulturella utbud på kartan. Polens radiosymfoniker huserar i Katowice, och man ingår sedan 2015 i UNESCO Creative Cities Network. 

Men erbjuder Katowice något mer? undrade jag vetgirigt och beslutade att göra en utflykt till Katowice. Min resa utgick från min nya hemstad Kraków.   

När den hypermoderna bussen från Kraków svängde in på den minimala busstationen i Katowice, insåg jag att jag faktiskt inte visste vad det var jag sökte i staden. Slumpen fick avgöra vad och jag gick med bestämda steg mot Tredje maj-gatan. Och det var på denna gågata, ackompanjerad av ljudet från spårvagnarna, som jag förstod att den här staden rymmer en specifik skönhet – som innevånarna inte tycks vilja göra mycket reklam för. Kanske vill de helt enkelt slippa att dränkas av den hord turister som just nu översvämmar varje centraleuropeisk stad med lite egen karaktär.

Praktfulla hus

På Tredje maj-gatan uppvisar hus efter hus praktfulla och alldeles bedårande exempel på jugendstil (på polska secesja). Ett hus med detaljerade reliefer av ekblad och ekollon är det som först fångar min uppmärksamhet. Och kanske är det för att jag går så nära som jag upptäcker dess prakt. Huset känns som att det är lite blygt och liksom smyger fram sin skönhet.

Jag går vidare upp genom staden, som ligger på en kulle. Och husens prakt fortsätter oförtrutet. Ett är dekorerat med vinblad, druvor och små kinesiska lyktor. En uggla tittar frågande på mig. Lite längre upp på gatan stirrar några buttra kineser ut från ett balkongräcke. För varje steg blir jag stärkt i förvissningen att Katowices dåliga rykte vilar på en oförskämd okunskap om dess unika karaktär.

Marie avlelses kyrka

Gågatan Mariacka är en av de mest kända platserna i staden. På somrarna lär det krylla av uteserveringar här. I slutet av den pittoreska gatan tornar en kyrka upp sig. Den ser väldig och pompös ut, men det visar sig vara en skickligt genomförd synvilla. Det är bara vinkeln som gör att kyrkan känns så enorm.

Kyrkan heter Kościół Niepokalanego Poczęcia Najświętszej Marii Panny. På svenska betyder det ungefär Kyrka tillägnad Jungfru Marias obefläckade avlelse. Trots att den inte är så väldig är den ändå ganska pompös, ungefär som det anstår kyrkor från den tiden. Stilen är nygotisk, och inuti finner jag målningar av den store polske konstnären Jan Matejkos svärson.

Stadsmuseet värt ett besök

Men hur kommer det sig att Katowice uppvisar så många fina jugendhus? En förklaring kan vara att Katowice blev stad först 1865 och att dess storhetstid inföll när jugendstilen blomstrade under de följande årtiondena. Det finns också många vackra hus i andra arkitektoniska stilar. 

Bortom stadens absoluta centrum, på andra sidan tågspåren, ligger stadsmuseet. Det är väl värt ett besök, inte minst för den gedigna avdelning som visar hur ett borgerligt hem i Polen kunde se ut runt förra sekelskiftet. 

Inte bara kol – även zink

Området befolkades tidigt av bönder, men eftersom det inte var särskilt bördigt var det glesbefolkat. Först under 1800-talet fick området tack vare industrialiseringen en större grupp bofasta. Redan på 1700-talet började man bryta kol, men nu visade det sig att den näringsfattiga jordbruksmarken gömde en rikedom – zinkmalm. Nu gick det undan. Gruvor etablerades och järnvägen drogs in genom Katowice.

Befolkningen bestods främst av tyskar (det här var ju Preussen), judar och polacker. Det uppstod ständiga motsättningar mellan grupperna. Polackerna ansåg nämligen att de var först på platsen, där ger historien också dem viss rätt.

Nio år efter att Katowice, Kattowitz på tyska, fick stadsrättigheter bodde 11 000 människor där. Staden växte mycket snabbt, så även den judiska församlingen. Den gick från tio till 3 000 på femtio år. När andra världskriget bröt ut bodde ungefär 130 000 judar i staden, och 1884 hölls den första sionistiska världskongressen just här. På det mötet slog man fast att sionismens mål var att skapa ”ett hem för det judiska folket i Eretz Israel, säkrat av allmän lagstiftning”. 

Efter första världskriget blev Katowice polskt, staden byggdes ut, och man kan finna flera fina exempel på polsk funktionalism. 

Andra världskriget

När nazisterna anföll Polen 1939, kunde de dessutom inta staden med ringa våld. Den polska armén hade dragit sig tillbaka för att försöka försvara Kraków. Därför lades inte Katowice i ruiner.

Den polska befolkningen, som alltid misstrott tyskarna, försökte bekämpa nazisterna, vilket resulterade i att de deporterades, avrättades eller hamnade i koncentrationsläger. Nästan alla polacker tvingades lämna Katowice under andra världskriget.

Den judiska befolkningen mördades, och efter kriget var församlingen helt utplånad. Den praktfulla synagogan brändes ned 1939. Idag finns ett monument över synagogan där den en gång stod, men i övrigt finns det inte många bevis på att Katowice också var en judisk stad. Men den judiska begravningsplatsen lyckades mirakulöst undkomma nazisternas skövlingar, och stora delar av den är fortfarande intakta.

1945 kom de sovjetiska trupperna och Katowice blev åter polskt. En intressant kuriositet är att Katowice mellan 1953-56 hette Stalinogród – ett obskyrt tilltag att hylla Josef Stalin, som dock aldrig fick befolkningens godkännande.

Kulturell smältdegel

Efterkrigstiden präglades av industriell utbyggnad samt av de stora kolgruvorna, och det var under denna tid som stadens dåliga luftkvalitet blev vida känd. Men det var då grunden lades till Katowice som kulturell smältdegel, och det kan man kanske tacka Polens Radiosymfoniker för. Orkestern grundades 1935 i Warszawa, men tvingades att göra ett uppehåll under andra världskriget. Efter kriget beslutade man att återuppliva orkestern, och eftersom huvudstaden var slagen i spillror, flyttades orkestern till Katowice, där den fortfarande finns. Två moderna tonsättare har Katowice presterat – Henryk Górecki och Wojciech Kilar. Katowice fick också sitt första högre lärosäte under efterkrigstiden. 1968 slog Uniwersytet Śląski upp sina portar.

Men under efterkrigstiden växte sig också motståndet mot kommunismen allt starkare i Katowice. När regimen den 13 december 1981 införde undantagstillstånd, formerade arbetarna från Wujekgruvan protester som blev våldsamma. Nio demonstranter sköts
ihjäl och 21 skadades.

Sedan kommunismens fall har mycket förändrats i Katowice. Det är inte längre industrierna och gruvan som sätter tonen. Staden kämpar fortfarande med tvätta bort stämpeln som ogästvänlig och smutsig. Man gör det via musiken och Katowices spännande historia. Och vid mitt besök kunde jag även konstatera att Katowice gömmer en arkitektonisk skattkammare för alla som intresserar sig för det tidiga 1900-talet. 

Text och bild:
Sonia Engström