Niklas Holm har tilldelats Polens förtjänsttecken i guld. Under 80-talet smugglade han delar till en tryckpress och kampanjmaterial till den förbjudna fackföreningsrörelsen Solidaritet.

— Vad fick en ung svensk journalist att utsätta sig för sådana faror?

– Det är ju 20 år sen! säjer Niklas Holm och skrattar litet. Det är knappt jag kommer ihåg … Jag jobbade som reporter på Östgöta Correspondenten och skrev efter 13 december 1981 om de första polackerna som flydde till Sverige, de inkvarterades på Frostavallen, funderar han.
Det var krigstillstånd i Polen, gränserna var stängda. Jaruzelski hade tagit makten och stramat åt Walesas starka ställning … det var stora koncentrationsläger med politiska fångar, jättelika demonstrationer på gatorna, proteströrelser och så kyrkans starka engagemang, och Solidaritets underjordiska verksamhet.
Poliserna hade gummikulor och tårgas mot demonstranter och de strejkande på Leninvarvet. Men sedan lättade man på restriktionerna, jag var en av de första reportrar som släpptes in 1982.

Jag var en samtidsintresserad journalist. Solidaritet ingav ju hopp – det var någonting mitt emellan den stalinistiska gammelkommunismen och Radio Free Europe. Solidaritet var en massrörelse, en tydlig reaktion på de politiska händelserna. Jag hade varit i Polen på turistresa flera gånger och kände mej väldigt hemma där. Gott öl, god skinka, trevliga människor. Jag var nyfiken på vad som hände, på den polska förmågan att behålla värdigheten trots att de trampats på i flera århundraden — den känslan finns där när man pratar med folk. Jag hade polska bekanta i Östergötland . Jag skrev om polacker som kom hit, om gäststudenter och gästforskare. Jag hade positiva erfarenheter av den vanliga människan.

Hur kom du med i detta?

– Den svenska arbetarrörelsen organiserade och finansierade hjälpsändningar till Polen. En kamrat, Göran Jacobsson, blev kontaktad och han frågade sedan mig om vi skulle köra ner en bil.

Niklas tvekar och funderar, han letar sig fram i minnet för att få en sammanhängande bild att förmedla.

– Det var Stockholmsbaserat. Säkert ganska många som var involverade i det här, vi var fotfolket i en större organisation. Vi hade en Ford Transit, en skåpbil. Det fanns en extra vägg i bilen som avgränsade ett lönnfack på 1–1,5 meter, proppat med färg och broschyrer om Solidaritet plus bitar till en tryckpress och delar till stencileringsapparater. Resten var en vanlig hjälpsändning med kläder som vi hämtade upp vid kyrkan. Vi blev stoppade redan i Swinoujscie. Tullen tog oss.

Tror du att någon tipsade om er?

– Tipsade, nej, det vet jag inte… Jag hade ett intryck av att tullaren tyckte att nåt såg konstigt ut. Bilen var större utanpå än inuti. Vi såg det på tv sedan, hur han mätte och visade hur han hade tänkt. Först satt vi i Swinoujscie, i en kall fyllecell … var för sig, vi skiljdes åt direkt. Vi hade inte förberett vad vi skulle säja – och allt var ju så uppenbart. Vi hade ingen aning om hur seriöst de tog på det, om vi skulle bli släppta dan efter eller … jag visste inte, det var första gången jag blev gripen av polisen.
Niklas skrattar lite för sig själv.

– Redan efter en vecka beslöt de om anhållan och vi bilades till Szczecin; vi satt i sju veckor och släpptes mot borgen. Rättegången blev aldrig av eftersom regimen föll. Men borgen betalades av Kommittén för Niklas och Görans frigivning. Det var kompisarna som samlade ihop pengarna, 60 000 per person. Det kom inget från dem som skickat oss … kanske ville man inte avslöja sambandet, inte störa andra transporter … men det var lite konstigt…

Vad gjorde ni i fängelset?

– Man satt bara, det var överfullt. Först var det fyra fem dagar på ett fängelse. Min grupp hade till uppgift att diska.

Här ler han igen.

Resten av tiden var vi på ett riktigt fängelse. Vi var tre i cellen, jag låg på golvet och de två andra i en våningssäng. Göran och jag placerades på olika ställen. Vi behandlades väl, fick tillräckligt med mat: soppa och surdegslimpa, ingen svältkost på nåt sätt. Konsulatet kopplades in och kom på besök … konsuln skrapade ihop lite godis och någon veckotidning, det var ju precis före jul. Konsuln kom bara en gång – men det förstår jag ju, tillägger han, hon var ju helt i händerna på regimen, hon måste anpassa sig.

De andra i cellen var riktiga fångar. Den ene var frisör – och bedragare. Han fick gå runt och klippa de andra fångarna, så han förde med sig nyheter mellan avdelningarna, och han gjorde lite affärer också, köpte och sålde saker. Vi spelade mycket schack.

Hur var ni klädda i fängelset?

— Man tilldelades en overall, man kände sig verkligen förpassad till ett gammaldags fängelse. Alla hade likadana. Och det var tunga dörrar. Överlevnadsprincipen tog över här också, det kändes som att den som inte hade suttit i fängelse var ingen riktig karl.
Niklas skrattar roat och nästan lite häpet.

– Ingen dysterhet, men väldigt mörkt. Ovissheten var det värsta, det var inget våld eller så. Rastgården en halv timma varje dag. Dusch var eller varannan vecka. Det dracks mängder med svart te, det var väl vår drog, säjer han eftertänksamt. För att koka vatten ledde man ström i en kabel från taklampan. Kabeln jordades i värmeelementet och avslutades med ett rakblad som stoppades ner i vattnet och värmde — en hemmagjord doppvärmare helt enkelt.

– Det var ju fullständigt livsfarligt, jag tänkte inte på det då, men tänk om det hade börjat brinna!
Jag skrev mycket brev i fängelset – fick papper av konsuln – men de kom aldrig fram; fängelset skickade aldrig iväg dem. Fick inga heller.

Vilket språk talade ni?

– Förhören var på engelska och via en tolk till svenska. De begrep nog att vi bara var kurirer, jag blev bara förhörd två tre gånger, Göran blev förhörd mycket mer. En säkerhetspolis, eller om det var en åklagare, sa: Jaha, det här är sista gången vi träffas. Det var så ödesmättat, han visste nog att vi skulle släppas, att borgen hade betalts.
Vi släpptes till en presskonferens, först klipptes vi båda två, alla polska medier var där, vi var top news i polsk tv både när vi greps och när vi släpptes. Vi fick se det på tv sedan, och det sändes på svensk tv också.

Hur kom ni hem?

– Konsuln hjälpte oss hem. Först en middag på konsulatet, vi måste ha släppts den 30 december, för vi åkte nattbåt och kom hem på nyårsafton. Det var ett stort medieuppbåd i Ystad och i Linköping också när vi kom dit. Jag for direkt hem till min mamma.
– I sådana här sammanhang förstår jag verkligen att folk stänger av telefonen, säjer Niklas eftertänksamt.

Har du vänner i Polen nu?

– Inga vänkontakter, men jag var där på semester med familjen en sommar, för första gången på många år. En mycket trevlig resa till Miedzyzdroje, det kan absolut bli fler gånger! Miedzyzdroje hade blivit väldigt kommersialiserat, det var nöjesfält, spelmaskiner, krimskrams, gatuförsäljare. En otrolig skillnad mot hur det var tidigare. Många unga killar såg ut som Eminem, och tjejerna var mycket mer spacklade. På sätt och vis kändes det lite snopet. Men det var mycket gästvänligt, vi var på en liten restaurang med jättetrevliga kypare som hjälpte till med barnen. Nu talar man ju engelska där så det är mycket lättare.
Vi åkte längs med kusten, fortfarande är det väldigt få utlänningar som turistar i Polen. Men en polack som hade bott i Sverige tilltalade oss på svenska. Vädret var fantastiskt och så den långa sandstranden — det kändes som Medelhavet.

Vad tänker du nu efteråt?

– Vi skapade lite historia. När jag tänker tillbaka känner jag att vi gav ett litet bidrag till en process som innebar en väldigt genomgripande förändring för hela Europa, ett första steg till murens fall och Sovjets sammanbrott. Jag har varit med och skapat lite historia – så känner man inte medan det pågår!

Text och bild:
Gunilla Lindberg