När premiärminister Donald Tusk på onsdagen i sejmen avslutade sin information om avlyssningshärvan med att begära omedelbar förtroendeomröstning var det ett taktiskt modigt drag. Därmed ställde han ledamöterna mot väggen, slog argumenten ur händerna på oppositionen och visade vilken smart politiker han faktiskt är.
Kommentar
Dorota Tubielewicz Mattsson
Det är väljarna och sejmen som tillsätter regeringarna i Polen och inte brottslingar, sa Tusk, och pekade tydligt mot den ryska och polska kolmaffian som slår ut den inhemska marknaden.
Jag vet inte vilket alfabet detta brottsliga scenario är skrivet på, sade Tusk, men jag vet vem som kan dra nytta av det. Sådan utpressning vägrar jag ge efter för, sa han.
Som avslutning begärde regeringschefen en förtroendeomröstning inför sin förestående resa till Bryssel, där han ska plädera för ett utökat energisamarbete inom EU.
Jag behöver ha ert mandat för att vara effektiv såväl i Bryssel som på hemmaplan, sade premiärministern.
Att oppositionen inte räknat med en sådan utveckling av situationen tyder Jerzy Millers reaktion på. Miller är Vänsteralliansen SLD:s ordförande och den som först kom med idén om förtroendeomröstning. Efter premiärministerns tal var han tydligt upprörd och irriterad. Enligt honom är det omöjligt att kräva en sådan omröstning direkt. Sejmen ska sju dagar på sig för diskussioner inom partierna innan en förtroendeomröstning hålls.
Det är uppenbart att oppositionen inte är redo för ett nyval. Tusks utspel har tagit motståndarna med överraskning. Det är därför som oppositionen på vänsterkanten är irriterad och på högerkanten är ovanligt lugn, påpekar statsvetaren Wawrzyniec Konarski i TVN24.
Under hela eftermiddagen och kvällen pågick en intensiv politisk pajkastning med allehanda invektiv. Det största oppositionspartiet lämnade demonstrativt sessionssalen. Det var uppenbart att alla krav på regeringens avgång, nyval och visioner om Polens snara undergång mer syftade till att försvaga den regerande koalitionen än att få fram en framtidsplan. Oppositionen manar till samling men kan knappast komma överens om annat än fördömanden i hårda och inte sällan förolämpande ordalag.
Sent under kvällen röstade parlamentarikerna. Bondepartiet PSL krävde visserligen inte partidisciplin, och bland andra utrikesminister Radoslaw Sikorski fick skynda sig hem från Bryssel för att rösta, men enkel matematik tydde på att omröstningen skulle bli till premiärministerns fördel.
Och som väntat röstade 237 ledamöter för fortsatt förtroende för Donald Tusk och 203 röster mot. Tusk och regeringen vinner därmed tid åtminstone tills avlyssningarna retts ut. Och tills nya inspelningar publiceras och premiärministern måste förklara och ursäkta fler ministrar. Det är främst en signal utåt, ett försök att lugna stämningen i landet.
Måhända utgör omröstningen ett genombrott i avlyssningshärvan. Och förhoppningsvis i människornas medvetande om den djupaste innebörden av begreppet demokrati. Man får hoppas att väljare i framtiden kommer att kräva en sanering av statsmakten och ställa tydliga krav på de folkvalda såväl när det gäller politiskt ansvar som personlig kultur.
Dorota Tubielewicz Mattsson
Relaterade artiklar:
Politisk kohandel – Rostowskis huvud mot pengar >>
Tusk: Ett försök till statskupp >>
”Sånt här har vi inte sett sedan kommunistiden” >>
Tre spår i avlyssningshärvan >>
Waitergate rullar vidare i Polen >>
Notan gick på en halv månadslön >>
Regeringen sitter kvar efter förtroendeomröstning >>
Expert: Detta gynnar ytterlighetspolitikern Korwin-Mikke >>
