Es gibt kein jüdischen Wohnbezirk in Warschau mehr! (Det finns inget judiskt bostadsområde i Warszawa längre). Det är den belåtna titeln på SS-generalen Jürgen Stroops rapport till SS-ledaren Heinrich Himmler 1943.

Rapporten har översatts av Henrik Lindberg på Försvarsmakten och getts ut på Vaktel Förlag med titeln SS-Brigadeführer Jürgen Stroops rapport till Himmler 1943 ” Det tidigare judiska ghettot i Warszawa finns inte längre!” Redaktörerna Martin Månsson, Simon Olsson och Artur Szulc inleder med en kommenterande resumé av vad som ledde fram till andra världskriget.

Först i rapporten finns en lista över tyska soldater som sårats och dött för ”Führern och fosterlandet i striderna under förintandet av judar och banditer i Warszawas tidigare ghetto”. Jämfört med de 7 000 gettoinvånare som dog är de stupade soldaterna få.

Striderna började i samband med deportationen av tiotusentals judar till förintelseläger. Motståndet i gettot var organiserat och upprorsmännen hade tillgång till vapen. Men nazisterna var numerärt och militärt överlägsna, och efter en dryg månads strider var gettot jämnat med marken.

Stroop rapporterade vilka svårigheter hans trupper mötte i sitt uppdrag och hur man löste problemen. Han uppger vilka trupper som sätts in och vilka åtgärder som vidtas. Kloakerna måste sättas under vatten eftersom det kom uppgifter om att judar gömde sig där. Fienden – ”judarna och de polska banditerna” – beskrivs som välorganiserad och inne i gettot fanns en rustnings- och försvarsindustri som måste tillintetgöras.

”Den insatta 10 cm haubitsen har lyckats driva ut ligorna ur deras starka befästningar, och lyckades även tillfoga dem konstaterade förluster. På grund av mörkrets inbrott tvingades vi avbryta denna aktion,” skriver Stroop och fyller på med att han avser att återuppta aktionen nästa morgon.

De judiska kvarteren skulle förintas fullständigt, arbetare i fabrikerna evakuerades och byggnaderna brändes. ”Judarna kom då nästan alltid ut från sina gömställen och bunkrar.”

”I stor mängd – hela familjer tillsammans – hoppade judarna, delvis redan brinnande, ut från fönstren eller försökte ta sig ner med hjälp av hopknutna lakan med mera. Man hade sett till att de såväl, som de andra judarna, genast blev likviderade. Under hela natten skedde i sin tur skottlossning ur påstått befriade byggnader. Det uppstod dock inga förluster i avspärrningskedjan.”

Dag efter dag skickar Stroop plikttroget sina telex till Kraków.

Senare sammanställdes meddelandena och bands in i skinnband, bilder bifogades. Två överlämnades till Himmler och Krüger, det sista behöll Stroop själv.

Det är skakande läsning, och det är berömvärt att denna text blivit föredömligt översatt.

Det känns nästan småaktigt, men det finns ändå lite kritik att framföra. Det hade varit bra om översättares Henrik Lindbergs namn hade varit lättare att hitta. Nu ligger det dolt bland de personer som redaktörerna vill tacka.

Och bokens inledning är 40 bedrövligt korrekturlästa sidor – språkfel på var och varannan sida, inklusive i litteraturlistan.

Men det finns utmärkta register över facktermer, förkortningar och tjänstegraderna i den tyska krigsmakten som det skulle varit svårt att klara sig utan.

Gunilla Lindberg