Bartlomiej Lyczak

I våras begravdes den polske astronomen Nikolaj Kopernikus för andra gången. Efter ett spännande detektivarbete hade polska och svenska forskare lyckats få fram att det var kvarlevorna efter den berömde 1500-talsastronomen man hittat när katedralen renoverades för några år sedan. I maj 2010 begravdes han om, betydligt ståtligare än när det begav sig 1543.

Bartłomiej Łyczak, doktorand i konstvetenskap vid Nikolaus Kopernikus-universitetet i Toruń, berättar historien om Kopernikus hårstrån i Uppsala.

Berättelsen om Kopernikus’ andra begravning går tillbaka ända till 1972. Då kom professor Paweł Czartoryski, forskare med anknytning till Polska Vetenskapsakademin, till Uppsala. Med sig hade han ett brev som man trodde var skrivet av Kopernikus – och lösningen på gåtan kunde finnas i Uppsala.

Så här såg Kopernikus sannolikt ut – rekonstruktionen är gjord på Kriminaltekniska laboratoriet i Warszawa.

Han jämförde ett skriftprov med anteckningar i en bok av Johannes Stöffler från Kopernikus’ boksamling som förvaras i Uppsala. Under inva-sionskriget i Polen 1626 tog svenskarna Kopernikus bibliotek som krigsbyte på order av Gustav II Adolf.  I forskningsarbetet i biblioteket deltog även professor Göran Henriksson, astronom vid Uppsala universitet.

Några årtionden senare, närmare bestämt 2004, började en grupp arkeologer under ledning av professor Jerzy Gąssowski leta efter Kopernikus’ grav i domkyrkan i Frombork. Det verkade vara en näst intill omöjlig uppgift: informationen om astronomens död och jordfästning är osedvanligt sparsam.

Det enda man vet är att Kopernikus, som var kanik (titel för präst som är medlem av domkapitlet), avled i en ålder av 70 år och blev jordfäst i domkyrkan. I befintliga dokument förekommer varken den exakta dödsdagen (troligen 7–21 maj 1543) eller var han jordats; hans grav har ingen inskription. Inför sin bortgång lämnade han inga anvisningar om jordfästningen och inte heller några pengar för denna.

Dessutom var det ett stort antal präster som begravdes under domkyrkogolvet ända fram till 1720, då en särskild krypta inrättades.
Man vet också att gravar i Frombork i stor utsträckning skändades av svenska trupper, som var ute efter dyrbara föremål bland kvarlevorna.

Kaniker brukade få sitt sista vilorum i närheten av det altare vars beskyddare de hade varit. För Kopernikus’ del handlade det om S:t Andreas’ altare vid tredje pelaren på södersidan.

En grupp under ledning av professor Gąssowski undersökte hela golv-ytan med jordradar. När det stod klart var de enskilda gravarna låg under golvet, grävde man upp många av dem i jakten på skallen från en man i 70-årsåldern. Och se – skallen från den grav som fått nummerbeteckningen 13/2005, passade till profilen av den person man letade efter.

En specialist från kriminaltekniska laboratoriet gjorde en rekonstruktion av den avlidnes huvud, som visade ansenlig överensstämmelse med kända porträtt av Kopernikus. Det var dock inget säkert bevis att kvarlevorna just tillhörde honom, eftersom han på bevarade porträtt framställs som en betydligt yngre man. Porträtten kom inte heller till medan han levde.
Här kommer den svenske astronomen Göran Henriksson, åter in i bilden. Han var på Gąssowskis föreläsning vid Universitetet i Uppsala, och drog sig till minnes Czartoryskis besök drygt trettio år tidigare och föreslog att man skulle söka efter material för genetiska undersökningar i den boksamling som en gång tillhört Kopernikus.

Marie Allen, Sveriges främsta specialist på området, hade använt en sådan metod för att identifiera den heliga Birgitta, och hon åtog sig uppgiften. I Stöfflers bok fann de tio hårstrån, som jämfördes med det genetiska materialet från Frombork – en tand från den som förmodades vara Kopernikus.

Kopernikus kista.

Det visade sig att tanden och två hårstrån hade identiskt DNA, vilket accepterades som bevis för att man funnit de verkliga kvarlevorna av astronomen från Toruń. Det finns visserligen forskare som menar att skallen och hårstråna inte självklart tillhör Kopernikus (även en annan präst som begravts i katedralen kan ha använt Stöfflers bok). Men man började ändå ordna en ny jordfästning.

Den 19 februari 2010, på Kopernikus’ födelsedag, återkom han för en dag till sin hemstad Toruń. En särskilt iordningställd kista med hans kvarlevor ställdes ut i S:t Johanneskyrkan, i det kapell där han en gång hade döpts. Tusentals invånare i staden och många turister kom för att visa Toruńs mest berömde invånare sin aktning. Stadsstyrelsen gav ut särskilda Kopernikus-medaljer.

Efteråt fördes kistan till Olsztyn, där den under några månader var uppställd på slottet. Den egentliga begravningen ägde rum i domkyrkan i Frombork den 22 maj. Kistan sänktes ned under en tre meter hög, svart gravsten nära den plats där man funnit Kopernikus kropp, och man kan se den genom en glasplatta i golvet.

Så blev en av alla tiders mest framstående polacker jordfäst för andra gången. Nu betydligt mer högtidligt än 1543, men – enligt sed och bruk – vid det altare som han sörjde för medan han levde.

Historien om hur hans kvarlevor återfanns är så märklig att vissa fortfarande är skeptiska till identifikationen. Men vi väljer själva om vi tror att det verkligen är Nikolaus Kopernikus som vilar i den särskilt iordningställda kistan under glasplattan i domkyrkans golv i Frombork.

Fotnot
Kopernikus föddes 19 februari 1473 i en tyskspråkig köpmannafamilj i Toruń. Han blev präst i staden Frombork, men hans stora intresse var astronomi.
Det var Kopernikus som insåg att jorden roterar dels runt sin egen axel och dels runt solen. Hans rön väckte i början ingen större uppståndelse, det gjorde inte heller hans sista bok ”De revolutionibus orbium coelestium” (Om himlakropparnas rörelser) som trycktes 1543, kort före hans död.
Men när den italienske astronomen Galilei hundra år senare kom fram till samma sak: jorden snurrar kring solen, blev det för mycket för katolska kyrkan. Kopernikus verk bannlystes eftersom det stred mot kyrkans dogmer.