Därför rapporterar jag om Polen, skriver webb-Bulletinens redaktör Gunilla Lindberg. För att Polen inte verkar vara särskilt intressant i svenska medier. När Sveriges Radio ska skildra ”de kärvande relationerna mellan Polen och Tyskland” väljer man att sända ett samtal mellan professor Robert Behn från Flensburg och svenskan Barbro Eberan i Tyskland, som har EU:s uppdrag att arbeta med frågorna. Var det ingen som tänkte på Kjell Albin Abrahamson?

Blentarp den 6 mars 2009

I Vetenskapsradion på fredagen diskuterade Historiska klubben relationerna mellan Polen och Tyskland med utgångspunkt från det nya museum och forskningscentrum som ska byggas i Berlin.

Från början var förslaget ett monument till minne av de tyskar, som under och efter andra världskriget fördrevs ur framför allt Polen men också från Baltikum och Tjeckoslovakien.

Fördrivningarna berodde på att Europas karta ritades om efter krigsslutet 1945. Stalin såg till att inkorporera delar av dåvarande östra Polen med Ryssland, i ”kompensation” fick Polen ett stycke av dåvarande östra Tyskland.

Miljontals människor fördrevs från sina hem – tyskar som måste lämna Polen och polacker som tvingades flytta västerut för att fylla upp tomrummet efter de forna invånarna i bland annat Wroclaw- och Gdansk-områdena.

De fördrivnas förbund

Organisationen Tyska fördrivnas förbund har arbetat för att få fram minnesmärket över de mer än tio miljoner tyskar som efter kriget tvingades till Tyskland – där de dessutom inte kände sig särskilt välkomna. Tyskarnas skuld till andra världskriget var i decennier ett jättetrauma. Det gick bara inte att diskutera tyskars lidande när Europa låg förött och Förintelsens fasor kommit i dagen. De tyska fördrivnas problem sopades under mattan – ett mindre skadestånd betalades ut, och sedan talade man inte mer om det.

För de fördrivna var ett av de stora problemen just att de inte fick tala vad som hade hänt. Alla var medvetna om Tysklands skuld, men för den enskilda människan som tvingades lämna sitt hem var fördrivningen viktigare än skuldfrågan. De fördrivna blev offer, vars upplevelser skulle tigas ihjäl.

Nu är de flesta av de tyska fördrivna borta. Deras efterlevande vill resa ett monument. De vill tala om sina anhörigas erfarenheter – inte minst om den smärta som förorsakades av att man inte fick tala om den.

Polska protester mot minnesmärke

Tanken att det i Berlin skulle resas ett monument över tyskar som lidit under andra världskriget blev för magstarkt för polackerna. Det var nazisterna som åstadkom förödelsen, förintelsen – är det verkligen tyskar vi ska hedra och komma ihåg som offer? Miljontals polska judar mördades i dödslägren. Polen var ockuperat och den uttalade avsikten var att eliminera polska intellektuella och låta resten av befolkningen arbeta som slavar i nazisternas fabriker. Är det tyskar vi ska hedra? undrade polackerna.

Även i Tyskland upplevdes tanken som obekväm. I stället beslöts att det i Berlin skulle byggas ett forskningscentrum för alla fördrivna – Flykt, Fördrivning och Försoning ska centret heta. Mellan sextio och åttio miljoner människor fördrevs från sina hem under 1900-talet. Många av dem var tyskar, många var polacker.

Avsikten är att dokumentera känslorna om fördrivningarna – de känslor som fortfarande styr relationerna i Europa. Även polackerna är traumatiserade, sades det i programmet. Ja, så är det.

Programmet rubricerades ”Kärvande relationer mellan Polen och Tyskland” i samband med det nya forskningscentret.

För Sveriges Radio var det självklart att vända sig till professor Robert Behn från Flensburg och svenskan Barbro Eberan i Tyskland som arbetar med frågorna på EU:s uppdrag.

Polen nämndes ett par gånger: polackerna har också lidit, polackerna fick inte heller tala om fördrivningarna – det var ju kritik mot Stalin. Polackerna reagerade våldsamt mot ett center för enbart tyska fördrivna, och i synnerhet på ett av de namn som föreslogs till styrelsen: Erika Steinbach.

Folk frågar mig ibland varför jag förmedlar nyheter om Polen. Det är för just detta – det är inte många andra som gör det. Kjell Albin Abrahamson, Peter Johnson och ett par till – i olika medier ett par gånger i månaden. Det är allt.
När Sveriges radio skildrar en relation mellan Polen och Tyskland är det inte Polens uppfattning man försöker ge en bild av. Tyskland ligger så mycket närmare. Eller?

Gunilla Lindberg
redaktör webb-Bulletinen