Under några år i slutet av 1500-talet hade Sverige och Polen en gemensam kung, Sigismund. Han kom snart i konflikt med sin maktlystne farbror, hertig Karl, som så småningom blev kung under namnet Karl IX. Maktkampen avgjordes 1599 genom slaget vid Stångebro utanför Linköping, där Sigismunds trupper blev besegrade. Sigismund återvände till Polen, där han valts till kung 1587 och gjorde aldrig några fler försök att återfå sitt arvrike.

Om denne kung, som ända sedan dess fått dålig press i Sverige, har Stefan Östergren, historiker vid Krigsarkivet skrivit den första biografin på svenska. Han pekar på det stora intresse som 1500-talets politiska historia uppväckt de senaste åren med färska biografier över både Gustav Vasa och Johan III. Boken ingår i Katolska historiska föreningens skriftserie.

Själv minns jag bäst Carl Grimbergs föraktfulla utlåtande i hans Världshistoria, som jag slukade i de tidiga tonåren. Han återger de polska adelsmännens omdöme om sin kung löd, givetvis på klingande latin. Vilket på svenska i Grimbergs version med bibehållen alliteration blev: Tröghet, tystlåtenhet och trilskhet.

Östergren som lyfter fram sin hjältes positiva sidor erkänner att det ligger något i de bägge första omdömena. Trögheten visade sig i förhandlingarna med hertig Karl där Sigismund länge tvekade, tystlåtenheten är omvittnad men rätt förklarlig med tanke på de svåra erfarenheter som Sigismund hade bakom sig. Uppväxt tillsammans med föräldrarna som fängslats av den misstänksamme och med tiden sinnessjuke halvbrodern Erik XIV. Denne försökte få Katarina Jagellonica att skilja sig från Johan men fick det stolta svaret Nihil nisi mors (Ingenting utom döden) (skall skilja oss åt). Inskriften fanns i hennes vigselring.
Trohet mot sin övertygelse var också något som utmärkte hennes son. Trots att han sannolikt skulle ha kunnat behålla makten över Sverige om han övergått till lutherdomen, höll han envist fast vid sin katolska tro. Egendomligt nog övergick däremot hans syster Anna till den evangeliska läran, fastän syskonen fått samma uppfostran. Också hon förblev protestant, fastän hon flyttade till Polen och levde där återstoden av sitt liv. Hon ansågs mer begåvad än sin bror, talade flytande svenska, polska, tyska, franska, italienska och kunde latin.

Sina anspråk på den svenska tronen ville Sigismund inte ge upp. Ännu på dödsbädden betecknade han sin son Wladyslaw som arvinge till det svenska riket.

Wladyslaw IV, som däremot valdes till polsk konung efter faderns död 1632, var en segerrik krigare. Han ingrep i tronstriderna i Ryssland efter den unge Dmitrijs plötsliga död 1591 (Stora Oredan) och hans trupper lyckades erövra Moskva 1612. Sedan kom dock en nationalistisk reaktion och den unge Michail Romanov valdes till tsar av en bojarförsamling 1613, och hans ätt satt kvar på tronen fram till ryska revolutionen 1917.

En ödesdiger händelse under Sigismunds regering var att sejmen vid riksdagarna 1607 och 1609 drev igenom det beryktade liberum veto. Detta innebar att vilken ledamot som helst kunde stoppa ett beslut genom att säga ”veto” (jag förbjuder). Resultatet blev att sejmen endast kunde fatta beslut tre gånger på ett århundrade, eftersom alla måste vara eniga. I verkligheten övergick makten till de adelsgrupperingar, kallade konfederationer, som ofta sålde sitt inflytande till den utländska makt som betalade bäst.

Vasarnas makt blev inte långvarig i Polen. Wladyslaws bror Jan Kazimierz, som blev vald till sin brors efterträdare 1648, abdikerade 20 år senare och begav sig till Paris, där han vilar i kyrkan Saint Germain des Près.

Gunnel Arbin, journalist med Östeuropa som specialområde.

Personligen var Sigismund en vänlig person utan Vasarnas häftiga humör. Han var en kulturintresserad renässansfurste och en icke obegåvad målare, som gärna sysselsatte sig med religiösa motiv.

I katedralkryptan på slottet Wawe? i Kraków vilar Sigismund och andra medlemmar av Vasaätten långt borta från släktens svenska ursprungsland.

Gunnel Arbin