Solidaritetsordföranden Piotr Duda var den som skulle axla legendaren Wałęsas mantel och vara talesman för de enkla människorna. Men flera gånger om året lever han och familjen flott på hotell på fackets bekostnad. Och där servas han av folk som har usla anställningsvillkor – just sådana villkor han ska bekämpa. En vacker dröm om Solidaritet har gått i spillror, skriver Dorota Tubielewicz Mattsson.

Solidaritets ordförande Piotr Duda är i blåsväder.
Foto: Stanisław Godula.

Ett tag var han mediernas gunstling. Piotr Duda, fackföreningen Solidarność ordförande sedan 2010, blev den folkets talesman som alla väntat på ända sedan Walesas tid. Hans skådespelartalang, kompromisslöshet och oborstade arbetarframtoning gjorde att han spåddes en briljant karriär. Snilledraget var att hålla facket utanför de politiska bataljerna.

Med de fagra löftena höll inte i sig. Öppet och högljutt gick han till angrepp mot regeringspartiet PO (Medborgarplattformen) och den dåvarande ordföranden Donald Tusk. Lika öppet och högljutt stödde han det religiösa oppositionspartiet PiS (Lag och Rättvisa) och dess ordförande Jarosław Kaczyński. Duda tog tydlig politisk ställning.

Hans framtoning blev alltmer primitiv och aggressiv. Vid en facklig protest som han arrangerade utanför parlamentet spottade demonstranterna på en kvinnlig parlamentariker från regeringspartiet och misshandlade en manlig PO-politiker med slagträ.

Kvinnan borde sitta hemma med sitt barn, kommenterade Duda inför medierna. Och mannen blev slagen med en liten pinne, inte med slagträ. Uttalandet gick hem i den fackliga miljön och han var den enda kandidaten till posten som ordförande i Solidarność förra året.

För ett par veckor sedan väckte han uppseende när han offentligt sade att premiärminister Ewa Kopacz borde söka psykiatrisk vård. Nu är han i hetluften igen men av en annan anledning.

Uttröttad av kampen mot de sociala orättvisorna tar Duda igen sig i en svit på 150 kvadratmeter på fackföreningens eget ”arbetarhotell” i Kołobrzeg, skriver tidskriften Newsweek Polska i sitt senaste nummer. Och det har han gjort runt 30 gånger på sex år. Sviten kostar 1300 zloty per dygn (ca 3000 kronor) men Duda betalar bara 85 zloty (ca 220 kronor) – eller ingenting alls.

Samtidigt visar det sig att flera i hotellpersonalen är anställda på sådana villkor som Duda ofta och hårt fördömt i sina tal. Personalen berättar i Newsweek hur de förödmjukas, deras väskor undersöks i jakt på överblivna matrester, och de har ingen social trygghet. Men den välbetalde fackföreningsledaren, hans familj, hund och vänner bor billigt på hotellet med mat och alla bekvämligheter.

När det blev offentligt att hotellet inte betalar socialförsäkringar för de anställda lovade Duda att få slut på det. Och förvisso. Några anställda fick anständiga arbetsvillkor, resten flyttades över till andra bolag med märkliga anställningsvillkor.

Duda brukar inte skräda orden när det gällde offentliga personer som lever gott på skattebetalarnas bekostnad. Men själv då? De pengar som facket betalat för hans och hans familjs semestrar – vore det inte bättre att låta dem gå till människor som verkligen behöver hjälp? I synnerhet som Dudas lön (enligt Duda själv 11 000 złoty, ca 25 000 kronor) är flera gånger mer än vad en polsk arbetares tjänar.

Men hotell Bałtyk i Kołobrzeg är fackföreningens egendom, sade Duda på en presskonferens på tisdagen.

Alltså också hans egendom. Under en välregisserad föreställning talade Duda aggressivt om ”Newsweeks 14 lögner”. Det intressanta var att Duda bemötte kritik som ingalunda går att återfinna i artikeln. Men attack är ju bästa försvar.

Duda ser artikeln som en personlig vendetta från Newsweeks chefredaktör Tomasz Lis och hotar med att stämma tidskriften som enligt honom är ”POs partiorgan”. Reportrarna Michał Krzymowski och Wojciech Ciesla ser fram emot rättegången.

Vi försökte få honom att uttala sig i artikeln. Men redan då hotade han med stämning, säger de.

Det är förståeligt att Piotr Duda är upprörd. Artikeln avslöjar hans falskhet och dubbelmoral. Det är inte första gången vi i Polen ser politiker och fackliga pampar som offentligt är fulla av plattityder och politiskt korrekta och privat lever ut sin cynism och maktfullkomlighet. Makt korrumperar. Men nu ser många den sista symbolen för deras vackra ungdomsdröm – Solidarność – gå i spillror. Det gör ont.

Dorota Tubielewicz Mattsson