Den 30 augusti 1980 undertecknade den dåvarande kommunistregimen i Polen ett avtal som gav arbetarna rätt att bilda en politiskt obunden fackförening. Därmed blev Solidaritetsrörelsen laglig och arbetarna fick strejkrätt. Dagen är en bemärkelsedag i Polens moderna historia och firas varje år med blomsternedläggelser och tal.

Förre solidaritetsledaren Lech Wałęsa lämnade kyrkan i samband med president Dudas anförande i kyrkan.
Skärmdump från Polsat.pl.

Separat och utan en gnutta solidaritet firades i veckan 38-årsdagen av augustiöverenskommelsen i Gdańsk 1980 då den kommunistiska regeringen och Solidaritetsrörelsen skrev under det avtal som ledde till bildandet av den första fria fackföreningen i det kommunistiska blocket.

Sin vana trogen lade Solidaritetsledaren och förre presidenten Lech Wałęsa ner blommor vid ingången till varvet i Gdańsk. Han åtföljdes av sin son, EU-parlamentarikern Jarosław Wałęsa, oppositionspartiet Medborgarplattformens (PO) ledare Grzegorz Schetyna, Modernas (Nowoczesna) ledare Katarzyna Lubnauer samt staden Gdańsks borgmästare Paweł Adamowicz. På det legendariska staketet utanför varvet hängde bilder på ledarna för den två veckor långa strejken i augusti 1980.

Bara några timmar senare anlände de nuvarande makthavarna – president Andrzej Duda och premiärminister Mateusz Morawiecki. Då hade man tagit bort bilderna på de mest framstående oppositionella och strejkledarna under kommunisttiden (Bogdan Borusewicz, Adam Michnik, Jacek Kuroń och framför allt Lech Wałęsa) – personer som PiS-regimen försöker radera ut ur polackernas historiska medvetande. När Duda och Morawiecki lade ner sina blommor skanderade en grupp medlemmar från Kommittén för Demokratins försvar (KOD) ordet ”Grundlagen” (”Konstytucja”). De avskärmades av polisen.

Högtidligheterna fortsatte i Solidaritets särskilda kyrka i Gdańsk, Heliga Birgittas kyrka, där även Lech Wałęsa fanns på plats. Men den religiösa ceremonin under ärkebiskopen Sławoj Leszek Głódź antog tydliga politiska former. Han talade om turbulensen i samhället, hävdade att oppositionen med sina ständiga protester maniskt och demonstrativt tar avstånd från staten, dess institutioner och lagstiftningen. Demokrati är ett brett begrepp och PiS verksamhet ryms inom den också, menade han.

Även president Duda tog till orda. I samband med hans framträdande lämnade Wałęsa kyrkan. Han talade om Solidaritet som en gigantisk gemenskap”, som bidrog till att man med stor mödas lyckades återfå friheten. Men Solidaritets legendariske ledare, Nobelpristagaren Lech Wałęsa, nämnde han inte med ett enda ord.

Duda hävdade att priset för dåtidens fredliga revolution blev ”sjukdomar” som plågar Polen. Dessa sjukdomar är bland annat det faktum att det ”i polska domstolar fortfarande verkar människor som arbetade för den kommunistiska förtryckarapparaten”. Duda påpekade att spår av dessa ”sjukdomar” är fortfarande kännbara och måste avlägsnas snabbt och konsekvent. Han försäkrade att den förändring som Polen genomgår nu är en god förändring.

Därmed förvandlades en religiös ceremoni till ett politiskt möte. Ärkebiskopen Głódź satte pricken över i:et då han hyllade den statliga televisionens chef, Jacek Kurski. Głódź gav honom en ”sanningens ring” och menade att televisionen under Kurskis ledning öppnat många polackers ögon för den historiska och politiska sanningen.

Samtidigt marscherade en demonstration genom centrala Gdańsk ledd av Solidaritetslegenden Henryka Krzywonos och andra ledare för varvstrejken i augusti 1980, KOD och många andra.

Så förvandlades än en gång firandet av något som borde förena polackerna till en politisk cirkus och kyrkan förvandlades till en politisk tribun. Solidaritetsandan har gått förlorad och blivit till sin motsats.

Dorota Tubielewicz Mattsson