Staffan Thorsell.
Foto: Kjell B Persson.

Aseas Polen-chef, Sven Norrman, råkade vara i Sverige när Gestapo 1942 slog klorna i fyra andra svenska affärsmän. Anklagelsen var spioneri – svenskarna hade fört ut dokument och bilder som visade hur nazisterna systematiskt mördade judar i Polen.

Materialet publicerades, men liksom när Jan Karski senare samma år kom med egna bevis på Förintelsen, var världens politiker inte intresserade.
Mycket nytt material har framkommit när Staffan Thorsell berättar om Warszawasvenskarna.

Staffan Thorsell
Warszawasvenskarna.
De som lät världen veta
Albert Bonniers förlag 2014.

Den allmänna uppfattningen är nog att det var Jan Karski, den underjordiska motståndsrörelsens hemlige kurir, som smugglade ut den första informationen om nazisternas brutala framfart i Polen under andra världskriget.

Men så var det inte – de första uppgifterna kom från en grupp svenska affärsmän i Polen, de så kallade Warszawasvenskarna.

De var anställda hos Asea, Tändsticksbolaget och LM Ericsson, företag som var väl etablerade i landet sedan många år, de såg hur polackerna, särkilt de polska judarna, behandlades av de nazistiska ockupanterna, och de kunde inte låta bli att reagera, trots uppmaningar från moderbolaget hemma i Sverige att ligga lågt och inte göra något som kunde irritera tyskarna.

I maj 1942 kontaktas Aseadirektören Sven Norrman av motståndsrörelsen, som smugglade in honom i gettot i Warszawa för att han med egna ögon skulle se den skakande verkligheten. Nästa gång Norrman reste hem till Stockholm smugglade han med sig en väska full av bilder och dokument som skildrade Förintelsen, den systematiska utrotningen av Polens judar. 700 000 judar hade mördats och tyskarna hade börjat med gasen Zyklon B. Materialet publicerades av BBC men mötte samma öde som senare Jan Karskis material – det var ingenting Europas politiker ville ta i vid det tillfället.

Gestapo grep Warszawasvenskarna – men Norrman, som var i Sverige klarade sig undan. De övriga utsattes för brutala förhör och dömdes till döden för spioneri. Det krävdes mycket diplomatiska förhandlingar – en del handlade om svensk export av kullager till Tyskland – och ett personligt ingripande av Gustav V för att få dem frisläppta. Även tyskar hjälpte till, sådana som Hitlers massör Felix Kersten, som insåg att han efter kriget behövde ett annat land än Tyskland att bo i.

Staffan Thorsells bok utgår ifrån den polsk-svenske historikern Jozef Lewandowskis Knutpunkt Stockholm från 2006. Thorsell har grävt vidare, hittat fler arkiv och steg för steg kunnat bygga upp sin berättelse.

Hans egen entusiasm och övertygelse om att detta är en historia som ska berättas gör att Warszawasvenskarna är onödigt detaljrik, det är lätt att gå vilse bland alla uppgifter och tappa tråden.

Men med tanke på hur ofta svenskarna målats ut som likgiltiga i sin neutralitet känns det bra när det då och då visar sig att det även här fanns människor som tog risker för att kunna hjälpa andra. Sådana som Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte och Sven Norrman.

Gunilla Lindberg