Syskonen i Polen hittade sin bror i Sverige |

Katarina Wittgard

I reportage och TV-program presenteras ofta historier om adopterade som söker sina rötter, men även det motsatta kan inträffa.

Katarina Wittgard berättar om hur adoptivsonen Karl blev eftersökt och funnen av sina biologiska syskon.

Mirek föddes i byn Borzym i norra Polen för tjugofem år sedan. Han var yngst av sju syskon. Redan när han var 1½ år dog mamman, bara 36 år gammal, och syskonen splittrades. De två yngsta placerades på barnhem och fyra bröder, 7, 10, 12 och 16 år gamla fick tillfälliga hem på olika håll medan de gick i skolan. Den äldsta i skaran, Anna som ännu inte fyllt arton år, kämpade för att hålla ihop familjen så att bröderna kunde komma hem under helger och lov, men snart gifte hon sig och fick egna barn som krävde all tid.

Anna letade efter lillebror Mirek och fann Karl i Sverige.

Samma år som Anna fick sitt andra barn, 1991, försvann hennes två yngsta syskon från barnhemmet. Systern Weronika spårade hon snart till ett annat barnhem men lillebror Mirek hade adopterats bort till oss i Sverige och ingen trodde att hon någonsin skulle få se honom igen. Många sa också att hon skulle bli besviken även om hon hittade honom, att han inte skulle vilja kännas vid sin bakgrund, kanske inte ens veta att han var adopterad. Men Anna gav aldrig upp hoppet om att en gång finna sin bror.

Med tillgången till internet öppnades nya möjligheter att söka. Efter många sena nätter med besök på olika sidor för kontaktsökande hittade Anna ett spår som ledde till Sverige, till Landskrona och till lillebror Mirek.

Fyra av syskonen, Grzesiek, Karl, Weronika och Anna.

När Karl – som är Mireks svenska namn – fyllde 25 år fick han en resa till Polen som present och för mig som adoptivmamma kändes det oerhört spännande att få följa med på resan.

Byn Sobiemyśl är inte stor; en by-gata, en liten diversehandel, några barn på en lekplats och inte mycket mer. Framför ett av husen stod en man och väntade – Karls bror Grzesiek! Systrarna Anna och Weronika kom oss till mötes och tårarna rann över våra kinder. Äntligen fick jag träffa henne, hon som varit som en mamma för sin bror, vår son, och gett honom så mycket. Hon som aldrig gett upp hoppet om att en dag hitta honom. För Karl betydde detta något mycket speciellt. Han hade aldrig blivit bortglömd, aldrig övergiven på riktigt, alltid funnits i Annas hjärta.

Weronika grät vid första mötet med lillebror Mirek. T.v. Katarina Wittgard, Mireks svenska mamma.

Karl var överväldigad och tagen av stunden, särskilt av systern Weronika som grät hejdlöst i hans famn. Hon som blivit kvar på barnhemmet när han lämnade det och ända sedan dess, i över tjugo år, längtat efter detta möte. Förutom de tre syskonen fanns också deras familjer där och välkomnade oss. Vi blev inbjudna till ett dukat bord och man kunde nästan röra vid stämningen i rummet. Vi såg på varandra, kramade varandras händer och log genom tårarna.

Efter en dag som fullständigt svämmat över av intryck och känslor avslutade vi besöket med att åka till grannbyn Borzym där alla syskonen var födda och där modern och många släktingar låg begravda.

En oväntad känsla infann sig när vi satt i bilen. Jag kände ett stort lugn och en känsla av trygghet i att det nu finns ett sammanhang som Karl för alltid ”hör till”. Den dagen vi inte finns skulle han förut ha blivit utan någon fast punkt, men inte nu längre. Nu har han Anna och hennes familj och flera andra syskon och släktingar för vilka han betyder något, där han har en tillhörighet. Det känns oerhört skönt att veta!