Den 14 augusti var det exakt 10 år sedan den polske Nobelpristagaren för år 1980 Czesław Miłosz dog 93 år gammal. Det har inte talats mycket om honom under dessa tio år. Kanske beroende på den massiva ideologiska avgrund som delar polacker i två skilda läger: ”äkta polacker” och ”anti-polacker”.

Krönika.
Dorota Tubielewicz Mattsson

Adam Szostkiewicz drar sig i tidskriften Polityka till minnes de absurda omständigheterna kring Miłosz begravning. In i det sista var det inte säkert om begravningen skulle komma att störas av den katolska högern eller ej. Det blev den inte, mycket tack vare att kardinal Franciszek Macharski gick i första ledet till Skałka, platsen där många framstående polacker ligger begravda.

Stämningen var nervös, spänd och hotfull. För den katolska högern var Miłosz inte en stor poet, det polska språkets mästare utan en kommunist och kosmopolit, skriver Szostkiewicz. Han förtjänade inte en katolsk begravning, särskilt inte på en så aktad plats. Det krävdes ett telegram från påven Johannes Paulus II för att lugna stämningen.

Den högtidliga stämningen under begravningsceremonin blandades med ilska och sorg. Varför? Vad var det som gjorde att Miłosz ådrog så mycket hat från”äkta polacker”? För dessa människor har förmodligen aldrig läst hans dikter. Hade de gjort det skulle de kanske veta bättre … Men det räckte för att göra honom till en ”anti-polack” som under en period faktiskt arbetade för den kommunistiska regimen och som under andra världskriget legitimerade sig med ett litauiskt pass. Dessa ”äkta polacker” som försökte störa hans begravning stod för allt som Miłosz avskydde i Polen före kriget: kyrkans nationalistiska, antisemitiska och inskränkta anlete. Men varken då eller nu har kyrkan bara haft en sådan framtoning: det har alltid funnits en demokratisk och mänsklig kyrka vars bästa representanter efter kriget blev den förste polske premiärministern efter 1989, Tadeusz Mazowiecki och Jerzy Turowicz, chefredaktör för den katolska tidskriften Tygodnik Powszechny.

Szostkiewicz påpekar att om Miłosz skulle begravas idag skulle med stor sannolikhet ingen biskop be över hans kista och högerextrema ungdomsförband skulle utan större problem störa avskedsläsningen av hans dikt Teologiskt traktat.

Har det alltså gått så långt i Polen? Czesław Miłosz är inte längre bland oss men den ideologiska striden mellan ”äkta polacker” och ”anti-polacker” tilltar och börjar allt mer dominera våra liv. Varför inte fokusera på Miłosz istället? Inte låta honom falla i glömska? Förutom en omfattade och för övrigt briljant biografi och Miłoszåret har man knappast ägnat honom särskilt mycket intresse under den tiden. Varför inte diskutera hans författargärning och hans livsöde, som för övrigt skulle räcka till ett flertal personer? Varför inte läsa hans dikter och Själar i fångenskap? Det skulle nog ändra perspektivet en smula.

Más poesía menos policía (Mer poesi, mindre polis), läste jag den nerklottrade texten på en mur i Cadiz i januari 2014 och tänkte på den ideologiska kampens Polen som ju också är de stora poeternas hemland.

Dorota Tubielewicz Mattsson