Det blir gott om glassiga jobb framöver. Portugisen José Barroso slutar som kommissionens ordförande. Tackar och går gör också EU:s president, belgaren Herman van Rompuy och unionens högsta diplomatiska chef, engelskan Catherine Ashton. Spekulationerna om efterträdarna är i full gång.
Jag säger i dessa utnämningsärenden bara en sak. Nu får det banne mig vara slut på tiden då alla ledande befattningar går till västeuropéer. Nu är det dags att låta nytt blod pulsera i förkalkade ådror. Sådana kandidater finns i medlemsländerna i det gamla Östeuropa, dvs. i Det nya Europa. Politiker i öst sitter inte fast i tyngande traditioner och föråldrade strukturer. Därför vågar Tallinn, Warszawa och Bratislava tänka större, friare och bättre än i Lissabon, Rom och London.
På 90-talet kraxades olycksbådande att det skulle bli problematisk och dyrt att släppa in de postkommunistiska länderna. Nu efter snart tio års medlemskap visar sig att den dystra prognosen var fel. EU:s bekymmer är inte de postkommunistiska länderna kring Östersjön utan de gamla fasciststaterna runt Medelhavet.
Polens liberale premiärminister Donald Tusk, den ende regeringschef i Polen som blivit omvald, skulle gärna efterträda Barroso. Ryktet förtäljer – och bekräftas senare av premiärministerns kansli – att Tusk sedan en tid hårdpluggar engelska. Karln har alltså något internationellt i kikaren. Ett krux är att kommissionens ordförande måste komma från ett euroland, så Polens senfärdighet med att släppa zlotyn sätter krokben i vägen.
Polens utrikesminister Radek Sikorski skulle kunna bli en koloristisk och utmärkt efterträdare till färglösa Catherine Ashton som irrat omkring på den diplomatiska stranden utan att lämna några fotavtryck efter sig. Men eftersom kommissionens ordförande och presidenten kommer att tillsättas av konservativa EPP vill socialisterna åtminstone ha ett säg om den utrikesansvarige. Så där sprack det. Synd.
Kanske kan Sikorski efterträda Anders Fogh Rasmussen eftersom också Nato-jobbet snart blir ledigt. Det vore på tiden att försvarsalliansen får en chef från andra sidan av den rivna järnridån. Den där vuxenmobbningen att bara folk från väst duger till internationella toppbefattningar är förkalkad. I EU är det mest prestigefyllda arbete som en polack haft parlamentets ordförande. Det sköttes 2009-2012 av polacken Jerzy Buzek. Närmare maktens megafoner har ingen östeuropé kommit.
Nästa år försvinner också FN-chefen Ban Ki-moon (en del hävdar att han varit försvunnen ända sedan tillträdet 2007) och Polens expresident Aleksander Kwasniewski jobbar hårt på sin kandidatur. Han gjorde ett styvt jobb i Ukraina under den orangea revolutionen men just det ligger honom också i fatet. Ryssland vägrar ge sitt godkännande.
Det finns gott om spännande och kompetenta människor i Europas östra halva. Nu måste de släppas in så att det blir lite sprutt i politiken. Titta på påveämbetet! Det var en intern italiensk angelägenhet ända tills polacken Johannes Paulus II tog över 1978 efter 455 års italienskt styre. Sedan dess är ”toppjobbet” som påve öppet för alla länder.
EU, Nato och FN borde äntligen slå in på samma väg.
Kjell Albin Abrahamson
Artikeln är ursprungligen publicerad i tidskriften Tempus Nr 18, maj 2013.
