I två veckor i mitten av augusti 1920 stod slaget vid Warszawa som oväntat slutade med att polska trupper under befäl av marskalk Józef Pilsudski besegrade Röda Armén. Nu gör regissören Jerzy Hoffman film av slaget, som är ett av hjältedåden i den polska historien.

Gunnel Arbin tecknar bakgrunden.

Gunnel Arbin, journalist med Polen som specialintresse

Slaget vid Warszawa, som utkämpades för 90 år sedan, blir nu film och huvudaktörerna har lärt sig rida och hantera en sabel. Regissör blir Jerzy Hoffman som gärna griper sig verket an när det gäller historiska bataljskildringar. För några år sedan iscensatte han Sienkiewicz’ Med eld och svärd, där han fick kritik för att hjältinnan, Izabella Scorupco, var mer skönhetsdrottning än skådespelerska. Gamle veteranen Daniel Olbrychski spelar marskalk Józef Pilsudski, Polens obestridde ledare från majkuppen 1926 till sin död 1935.

Polackerna älskar sin historia och filmer på sådana teman kan alltid räkna med en stor publik. Senaste exemplet var Andrzej Wajdas film om morden i Katyn. Det två veckor långa Slaget vid Warszawa 1920 har förblivit märkligt okänt utanför Polen, trots att det hade stor betydelse för hela Europa. Röda Armén som trängt fram ända till Warszawas förstäder besegrades och fick dra sig tillbaka och Sovjets framträngande västerut hejdades i 20 år.

Slaget som strax fick namnet ”Undret vid Wisla” hade en lång förhistoria. Kriget mellan bolsjevikerna och polackerna hade redan inletts 1918 som ett led i de rödas strävan att jaga ut de vita styrkorna från Sovjetunionens territorium. Överbefälhavare var den gamle tsarofficeren Michail Tuchatjevskij, känd som pionjär för pansarvapnet. Genom Rapallofördraget 1922 samarbetade han med sina tyska kolleger, som efter freden i Versailles 1920 förbjudits rusta upp sin armé, genom att just satsa på stridsvagnar. 1937 avrättades han efter att under de stora utrensningarna 1936 ha anklagats för spioneri för tyskarnas räkning.

I mars 1920 ryckte Röda Arméns västra front under hans ledning västerut från Lettland till Polesien, nu i västra Ukraina, medan den sydvästra fronten under Aleksander Jegorov erövrade Lillpolen, området runt Kraków. Röda Arméns offensiv, som till slut omfattade över fem miljoner soldater, tvang den polska hären att dra sig tillbaka över hela fronten och fienderna trängde allt närmare Warszawa.
I den polska huvudstaden utbröt panik, vilket Pilsudski i sitt verk ”Året 1920” beskrev som ”Inför närmandet av dessa orosmoln bröts samhället sönder, människornas karaktär sviktade och soldaternas hjärtan veknade”.

Polen som bara två år innan hade återvunnit sin självständighet efter en drygt hundraårig delning stod ganska ensamt inför det röda hotet. Den tyske generalen Ludendorff erbjöd först hjälp men på villkor att tyskarna fick annektera Storpolen, området runt Poznan, samt Gdansk. När polackerna nekade, förbjöd tyskarna vapentransporter genom sitt territorium. Många arbetare i västeuropeiska hamnar strejkade också för att förhindra frakter av militär natur.

Det enda land som bistod sin gamla allierade var Frankrike som sände en militärmission under befäl av marskalk Weygand. I den ingick dåvarande kaptenen Charles de Gaulle, som förblev varm Polenvän och som vid Jaltakonferensen 1943 protesterade mot att Polen skulle bli sovjetiskt intresseområde. Han var också oerhört populär i Polen och möttes med ovationer vid sitt besök 1966.

De utländska diplomaterna flydde också Warszawa med undantag för den påvlige nuntien Achille Rati, som två år senare blev vald till påve under namnet Pius XI. En gata i centrala Warszawa fick därför senare hans namn.

Det avgörande slaget utkämpades på slätten öster om huvudstaden under de första augustiveckorna och inrymde flera dramatiska episoder, som naturligtvis återges i filmen. En av dem är historien om hur fältprästen Jan Ignacy Skorupko, som störtade ut på slagfältet iförd full prästerlig ornat och svingade ett kors i ena handen för att uppmuntra sina stackars karlar som var gripna av panik. Det tog inte lång stund innan han stupade men hans patriotiska insats hejdade i alla fall reträtten och fick de unga soldaterna till att rycka fram på nytt.

En annan händelse som blev en av de klassiska patriotiska myterna handlar om löjtnant Stefan Pogonowski, som inte gick hädan förrän han hunnit ta nattvarden av armékaplanen och elda sina mannar med orden: – Fortsätt strid! Ge inte upp!

Mer världsligt sinnade historiker anser att orsaken till segern var att Budjonnyj, den gamle kosackgeneralen, marscherade iväg med sin armé och på det sättet splittrade fronten. Stor psykologisk betydelse hade det faktum att slaget utkämpades bl.a. den 15 augusti, Jungfru Marie Himmelsfärd, en dag som alltid firas i Polen, där ju Mariakulten är mycket stark.

Och den 15 augusti är också Polska Arméns dag, som högtidlighålls vid den Okände Soldatens grav på Pilsudskitorget med stora parader, där en militärorkester spelar de traditionella marscherna och sångerna från Pilsudskis dagar.

För det var Pilsudskis strategiska begåvning, som låg bakom segern, även om han inte fått en enda dags formell militär utbildning.