Witek bor i Kasjubien, Piotr har blivit utkastad från sin ateljé
– vad har det blivit av mina gamla vänner i Warszawa?

Av Gunnel Arbin

Strax före påsk besökte jag Warszawa en längre tid för första gången på fem år, och då var jag naturligtvis ivrig att ta reda på vad som hänt mina gamla vänner. Warszawa och närmare bestämt Komitet Obywatelski, Medborgarkommittén, var ju mina gamla jaktmarker för snart 20 år sedan, när kommunistregimen föll ihop utan brak och landet som genom ett trollslag förvandlades till en någotsånär fungerade demokrati.

Hösten 1989 och våren 1990 var de bästa månaderna i mitt liv och jag fick vänner för livet. Givetvis kunde den euforiska stämningen från ”revolutionshösten” 1989 inte vara för evigt. Snart nog tog gamla motsättningar inom den heterogena Solidaritetsrörelsen över och när väl det normala parlamentariska livet kom igång, kom partikäbblet igång på allvar och regeringarna avlöste varandra. Hittills har inget parti kunnat sitta särskilt länge på taburetterna och skandalerna har duggat lika tätt såväl i vänster- som högerregeringar.

Jerzy Stepien lämnar nu Konstitutionsdomstolen

Ingen av mina nära vänner deltar längre aktivt i det politiska livet. Den som kommer närmast är Jerzy Stepien, som varit såväl senator som understatssekreterare. När jag lärde känna honom, var han Generalvalkommissarie och anordnade i den egenskapen de första riktiga kommunalvalen i Polen efter kommunismens fall i maj 1990. Jag åkte runt i olika småstäder i Mazowsze utanför huvudstaden och minns speciellt en valförrättare som gladde sig åt att slippa hämta ovilliga väljare hemma för att tvinga dem att rösta. Stepien sade i TV:s nyhetsutsändning, när rösterna räknats samman: – Rösterna är få men äkta.

Som senator satt han i utskottet för kommunal självstyrelse, där han ledde arbetet med att skriva Polens nya kommunallag. Och den fungerar väl någorlunda även om små kommuner är ängsliga för att inte kunna behålla sina byskolor och oroar sig för sjukvården, som ännu finansieras från en statlig fond vars pengar är på upphällningen. Som understatssekreterare i Buzeks regering blev hans bil utsatt för stenkastning av människor som var missnöjda med den stora länsreformen, då 47 vojevodskap slogs ihop till 16 regioner.

Föremål för ilska, även om den nu endast är verbal, då han som ordförande i Konstitutionsdomstolen förkastade tvillingarnas lagförslag om ny granskning av statstjänstemäns och politikers föregående som stridande mot konstitutionen. Bland andra hade Bronislaw Geremek, vars antikommunistiska förflutna knappast någon kan sätta ifråga, som ledamot i Europaparlamentet vägrat skriva under ett sådant dokument.

Ankbröderna blev sura

Tvillingarna, som i folkmun går under namnet Kaczory (Ankbönderna), blev förstås sura men kunde inte sätta sig över utslaget. President Lech Kaczynski hämnades dock genom att två år i rad låta bli att infinna sig vid domstolens högtidliga årsmöte, då ordföranden redogör för det gångna årets verksamhet. I år kom han dock men var föga nöjd med årsrapporten, där de framgick att över 200 utslag inte verkställts vare sig av parlament eller av regering. Det äldsta härrör ända från 1998 och handlar om det upplösta kommunistpartiets egendom. Under tiden har den för länge sedan ”privatiserats”, dvs. hamnat i företagsamma funktionärers händer. Av författningsdomstolarna är det bara den tyska och USA:s Högsta domstol, vars beslut är bindande.

När Stepiens 11-åriga mandat går ut i juni, tillträder han en tjänst som dekan i en privat Högskola för Offentlig Förvaltning, som nyligen grundats i Warszawa. Standarden är hög, eftersom den samarbetar med Georgetown University i USA.

Witold Luczywo – datasnillet – har lämnat Warszawabörsen

Dragit sig tillbaka helt från det offentliga livet har däremot min gamla kompis Witold Luczywo, en av de mest kända dissidenterna inom KOR (Kommittén för arbetarnas försvar), som uppfann en metod för Gör-det-själv-tryck, som kunde användas hemma i badrummet för att tillverka de flygblad och broschyrer, som oppositionen sedan spridde. Witek var ett tekniskt snille som långt före många andra landsmän behärskade datatekniken. Därför var det naturligt att han senare blev säkerhetschef på Warszawas fondbörs, när den flyttade in i det gamla partihögkvarteret på Aleje Jerozolimskie.

Nu har han alltså med sin hustru, som är konstnär, flyttat till en by på landet i västra Pommern, där folkspråket är kasjubiska. Det erkänns nu som ett eget språk och det finns skolor där barnen undervisas på sitt modersmål. Jag minns mitt besök där år 2000 och det stora antalet storkar, som putsade och fejade på sina bon på av gårdsägarna ömt vårdade vagnshjul.

– Bönderna här har många barn – kan det ha samband med storkarna?, undrar Witek.

Krzysztof Snopinski – desillusionerad och bitter

En som också har dragit sig tillbaka från det offentliga livet är Krzysztof Snopinski aktivist inom Solidaritet, som med flera månaders fängelse fick betala för sin motståndskamp. Efter det demokratiska genombrottet satt han i kommunstyrelsen för stadsdelen Bielany i Warszawa, där liberalerna egendomligt nog samregerade med ett katolskt parti, som såg till att de invånare som saknade radio försågs med en apparat som kunde ta in Radio Maryja.

Sedan 1995 har jag inte sysslat med politik, säger Krzyszek, som blivit desillusionerad och bitter. Han är den ende jag talar med som angriper regeringspartiet Platforma Obywatelska (Medborgarplattformen) för att de vägrade gå i koalition med tvillingarnas parti PiS (Lag och rättvisa). Men Krzys och hans fru Dorota, vars kärlekssaga började under Malmöfestivalen 1991, har bra jobb och en skaplig bostadsrätt i Chomiczowka nära Huta Warszawa och en bil som Dorota kör. Visserligen skulle de gärna vilja skaffa en större våning med bättre plats för sonen Rafal, 13 år, men nybyggena är dyra och låneräntorna höga.

Ekonomiska bekymmer har däremot Piotr Tofil. Han är konstnär som måste flytta ut ur sin ateljé därför att han inte kan betala hyran. Någon egen våning har han inte heller utan bor hemma hos sin mamma Zofia, som liksom många andra pensionärer har det svårt att få det att gå ihop. Tidigare var både läkarvård oh medicin gratis men nu måste patienterna själv betala och läkemedlen är ofta dyra.

Och konstnärerna som tidigare fick statliga beställningar, som de kunde klara sig bra på, måste nu kämpa på marknadens villkor. Piotr har tidvis sysslat med konservatorsarbete i gamla polska kyrkor. Han skall ställa ut i Stockholm i sommar men vad gör en konstnär, som saknar arbetslokal?

Trots att mina gamla vänners liv skiljer sig åt en hel del, avspeglar de ett Polen i stark förändring.