Kommentar
Dorota Tubielewicz Mattsson

Försvarsminister Antoni Macierewicz lanserar ett förslag om att bilda nya beväpnade styrkor som ska försvara landets territorium. Förutom armén med sina 100 000 yrkessoldater ska frivilliga soldater ställa upp och försvara landets gränser. Det handlar om 45-50 000 frivilliga som ska träna på helgerna. Detta ska få den presumtiva fienden att avstå från attacker på Polen.

Det handlar också om att stärka försvarsmaktens patriotiska och kristna fundament, så att patriotismen och den kristna tron ska bli den bästa garanten för polackernas säkerhet, förklarade ministern i parlamentet.

Avsikten är att sätta upp kompanier för det territoriella försvaret i varje kommun, med 100 frivilliga lätt beväpnade soldater med stark patriotisk motivation.

Det blir tre gånger billigare än att regelrätta styrkor, menar Macierewicz.

Frågan är om det är lika effektivt.

Anhängarna av förslaget menar att det minskar risken för hybridkrig. Polen har en lång tradition av partisankrig, numera kallat asymmetriskt krig. Och tanken på att möta hundratusentals beväpnade polacker kan för den eventuelle angriparen vara synnerligen avskräckande. Att föra ett asymmetriskt krig i ett land med nästan 40 miljoner invånare kan vara ödesdigert för angriparen. Polen kan bli mycket svårt att erövra.

Ett bra exempel är krigen i Irak och Afghanistan. Moderna välutrustade arméer (som den amerikanska) har under flera år inte kunnat besegra det asymmetriska motståndet. Det är antagligen därför att västmakterna avstår från att skicka landstyrkor till Syrien för att få slut på kriget.

Förre försvarsministern Romuald Szeremietiew menar dock att risken för ett hybridkrig i Polen är liten. Att som i Ukraina skicka oidentifierade personer till Polen skulle nog inte vara så klokt. Vem skulle stödja och hjälpa dem, undrar Szeremietiew.

Man kan emellertid föreställa sig att eventuella fiender bedriver subversiv verksamhet på Polens territorium. Detta scenario är möjligt om landet skulle hamna i en inre konflikt som förlamar de statliga institutionernas verksamhet.

Då uppstår den omedelbara frågan: kan det tänkta territoriella försvaret användas för att kontrollera och förlama den politiska oppositionen i landet?

Detta innebär också att en stor andel människor skulle ha tillgång till vapen. Regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) vill gärna ha med den ultranationalistiska och militanta organisationen ONR (National-Radikala Lägret) i det territoriella försvaret. Dessa frivilliga förband kan bli början till det ultrakonservativa regeringspartiets egna förband vars främsta mål är att bevaka partiets politiska intressen. Man vet ju inte hur den regelrätta armen reagerar i fall det blir en konflikt inom landet. Den politiska utvecklingen i Polen, massdemonstrationerna, nedmonteringen av demokratiska institutioner gör att det kan bli en sorglig verklighet. Att partiet då har en egen styrka i varje kommun som snabbt kan kartlägga och ”likvidera” oppositionen är ett sätt att stärka sin makt.

I en utredning gjord av Nationellt centrum för strategistudier (NCSS) kan man läsa: ”Den beväpnade och uniformerade paramilitära formationen kan bli ett effektivt förebyggande och avskräckande medel för all verksamhet riktad mot regeringen samtidigt som den kan stärka polisstyrkorna under fredstid”. Höga tjänstemän från Försvarsdepartementet deltog i det utredningsarbetet.

Men Försvarsdepartementet dementerar och tar officiellt avstånd från denna formulering. Man hävdar att man inte tänker använda det territoriella försvaret i politiska syften eller för att kväsa oppositionen.

Själva konceptet att skapa ett territoriellt försvar är inte särskilt kontroversiellt. Man har länge talat om att skapa något i stil med det svenska Hemvärnet. Problemet är bara att liknande paramilitära formationer har olika funktioner i olika länder. I USA är det tungt beväpnade styrkor, i andra länder handlar det om formationer som ska hjälpa till vid naturkatastrofer eller skyddar den strategiskt viktiga infrastrukturen. I det polska fallet är det mycket oklart vad man vill använda dessa paramilitära styrkor till. Formuleringarna är suddiga – för vad betyder egentligen kampen mot desinformationen? Vem bestämmer vad som är desinformation? Ska man börja bekämpa ”desinformationen” i medier? Ska man börja bekämpa den politiska oppositionen i landet? Frågorna hopar sig och farhågorna är många: politisering av dessa paramilitära formationer, undergrävande av den åsiktsneutralitet inom försvaret som garanteras av grundlagen, utrensningar inom försvarsmakten och nya ”patriotiska” ledare etc. Många befarar helt enkelt att PiS kommer att använda det territoriella försvaret i politiska syften, för att stärka och behålla sin maktställning.

Dorota Tubielewicz Mattsson