Ni har misslyckats.

Det skriver Katarzyna Tubylewicz, tidigare chef för Polska institutet i Stockholm i sex år, i Gazeta Wyborcza.

I en svidande vidräkning med den svenska integrationspolitiken konstaterar hon:

Det är dags att revidera uppfattningen att Sverige är ett unikt land där diskriminering och rasism inte förekommer. Sigge Fedyk har läst artikeln.

Vi lever i ett upplyst och modernt land. Och öppet – det hörde jag ofta folk säga i Sverige. Så inleder Katarzyna Tubylewicz, f.d. chef på Polska institutet i Stockholm, en artikel om Sverige i den polska dagstidningen Gazeta Wyborcza.

Jag har bott i Sverige i tretton år, och tack vare mitt arbete behövde jag inte känna mig som invandrare. Men jag blev orolig när jag hörde folk säga och när jag läste på Sverigedemokraternas hemsida att invandrarna är stor belastning för Sverige. Jag får avsmak när jag på Facebook ser folk använda ordet negerbollar och när det sades i komedin Miffo att ”hon var vacker som en polsk hora”.

Multikulti-politik

Sverige och svenskarna är mycket toleranta och jag hoppas att de förblir så även i framtiden. Jag beundrar Sverige men påstår att ni inte har lyckats med multikulti-politik, skriver Tubylewicz.

Av knappt nio miljoner svenskar har nitton procent av medborgarna sina rötter utomlands. Den största invandrargruppen är finländare men snabbt växande minoriteter har kommit från Irak, Somalia och Polen.

Sverige är känt för sin liberala invandrarpolitik. Södertälje har tagit emot fler irakiska flyktningar än hela USA. Förra året fick Migrationsverket 36 526 ansökningar om uppehållstillstånd, och 12 575 fick stanna i landet.

Men Sverige är sämst på att hantera invandrare på arbetsmarknaden och drygt tjugotre procent av invandrarna är arbetslösa. Även invandrare med universitetsutbildning har svårt att få arbete som motsvarar deras kompetens och de sitter många gånger bakom en taxiratt. Invandrare bor ofta i de gettoliknande betonghusen i Tensta och Rinkeby.

Rasismen ökar

Sverigedemokraterna sitter i riksdagen sedan 2010. I opinionsmätningarna i december förra året fick de stöd av nio procent av svenskarna. Ett snabbt växande problem är misstro mot muslimer, och rasismen är mycket närvarande på internet. Antisemitiska kommentarer är inte heller ovanliga.

För att förbättra sin image skickade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson ut ett öppet brev till alla partimedlemmar där han förbjöd rasistiska uttalanden. När framträdande Sverigedemokrater som riksdagsledamöterna Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling verbalt angrep komikern Soran Ismail och en kvinna blev det skandal. Men partiet förlorade inte ett dugg på detta.

Tubylewicz ger också exempel på antisemitismen i Sverige. I oktober 2012 publicerade Svenska Dagbladet en stor artikel om vardagen för judar som bor i Malmö. I december visade TV hur tufft det var för en judisk kvinna att bo i Rosengård. I Höllviken för ett par år sedan hälsade svenska ungdomar judiska barn på semester med Heil Hitler.

Antisemitismen i Sverige är förknippad med Israels politik mot araber i ockuperade eller kontrollerade områden. Men svenska judar kan inte bli kollektivt ansvariga för detta, konstaterar Tubylewicz.

  Den största myten

Ordet invandrare väcker inga positiva känslor i det svenska samhället. Och om en av föräldrarna är invandrare blir barnen andra generationens invandrare. Man vågar dock inte påminna om att detta gäller även kronprinsessan Victoria.

I en bok skrev Adam Cwejman, svensk med polska rötter, att problemet med invandrare i Sverige ligger i politiken. Man upprepar för invandraren: du kom som invandrare och din plats i samhället är som invandrare. Den så kallade antinationalistiska nationalismen är ytterligare en faktor i den svenska identiteten, som hindrar svenskarna att öppna sig mot andra. Den största myten i Sverige är att landet är unikt i sin motvilja mot nationalism och det mest upplysta och moderna landet i världen. Svenskarna känner äckel inför nationalismen men anställer ogärna invandrare och vill inte ha dem som grannar. Det är paradoxalt, och man märker inte att det är diskriminerande.

Kalle Anka

Samtida specialister av nation branding uppfattar Sverige som tolerant land. Man har kritiserat Stina Wirsén för hennes illustrationer av den svarta flickan Lilla Hjärtat. Från Disneyfilmerna planerades klippa bort scener med klichéer om judar och svarta. Men på Facebook blev det stort hallå med tusentals ”gilla” för Rör inte Kalle Ankas Jul och den svenska traditionen.

I ett land med så mycket diskussioner om jämlikheten när det gäller kön – varför är det ingen som seriöst diskuterar samma lösningar för att minska diskriminering av invandrarna, undrar Tubylewicz.

Zlatan har de accepterat, liksom Melodifestivalvinnaren Loreen, Bondbruden Isabella Scorupco och journalisten Maciej Zaremba som visade svenskarna mörka sidan av verkligheten.

Det finns plats för flera duktiga invandrare men man måste revidera sin uppfattning att Sverige är ett unikt land där det inte finns sådant som diskriminering och rasism, skriver Katarzyna Tubylewicz i Gazeta Wyborcza.

Sigge Fedyk

 

Artikeln kan läsas i sin helhet här >>

Fotnot: Det var inte SVT utan Disney själv som ville klippa bort figurer som kunde anses stötande i Kalle Ankas jul.