Sven Järn var en av dem som körde hjälptransporter till Polen under de svåra åren. Samtidigt passade han på att smuggla tryckeriutrustning och informationsmaterial åt Solidaritet. Hans död i augusti uppmärksammades i polska medier.
Peter Brandkvist berättar om Järnmannen från Sverige.

Han lastade av hjälpsändningar från Sverige i Poznań och Szczecin i väster, Bielsko-Biała och Zakopane i söder, Lublin i öster, Giżycko i norr och naturligtvis i Warszawa. Mottagare var barnhem, ålderdomshem, sjukhus, kloster, kyrkor överallt där det fanns behövande, under en svår tid. Polen var stängt men Sven Järn tog sig in överallt med sin lastbil. När han kom till en vårdinrättning i Suwałki fanns det 60 patienter och en rullstol. Nästa gång tog han med sig 60 rullstolar till dem!

I ett brev från 2002 tackar Lech Wałęsa å Solidaritets vägnar Sven för hans osjälviska och uppoffrande gärningar.

I våra hjärtan ska vi alltid minnas ”Järnmannen” från Sverige”, skrev Wałęsa.

Men det var kanske inte i första hand den humanitära hjälpen som Lech Wałęsa tänkte på i sitt brev. Lastutrymmet på Svens lastbil hade med hjälp av en innervägg kortats av med en meter och därinne fanns ett utrymme med plats för en tryckpress och två stencileringsmaskiner. Här lastades materiel som Solidaritet behövde för sin verksamhet.

Sven körde 150 leveranser till Polen i tio år även under hela tiden för undantagstillståndet, berättar Marian Kaleta på telefon från Malmö, under 80-talet samordnare för Solidaritet i Sverige. Han blev vän med Solidaritetsledare i Warszawa, Wojtek Fabiński och fader Jerzy Popiełuszko, de kommunicerade på en blandning av polska, tyska och engelska. Inte alltid lätt att förstå vägbeskrivningar till insynsskyddade mötesplatser.

I ett brev från 2007 tackar senatens talman Bogdan Borusewicz Sven för hans mod och offervillighet: Genom sina handlingar riskerade han sin egen frihet och hälsa, skrev Borusewicz.

Svår barndom

Sven var ett av sju syskon och han kom liksom sina bröder tidigt till barnhem med sträng disciplin och dålig mat. Lyckligtvis uppmärksammades den ensamme, magre lille pojken av rektorn som tog med honom hem. I familjen fanns två döttrar som behandlade honom som sin egen bror, och Sven bevarade kontakten med familjen livet ut. Kanske var det deras godhet mot honom som gjorde att han senare i livet valde att hjälpa andra som hade det svårt?

Som 16-åring utbildade han sig till svarvare trots att han hade en enorm aptit på böcker. Sin första anställning blev på ett fartyg som gick på linjen Sverige – USA. Turligt nog var han ledig när fartyget av en olyckshändelse sjönk.

Han utbildade sig till taxichaufför, och han uppskattade chaufförernas frihet och rörlighet. Därför satsade han senare på att bli långtradarchaufför.

Ett av hans uppdrag var att hjälpa en rektor som avslutade sitt uppdrag i Kraków och skulle flytta hem skolan till Sverige. Sven var anlitad för transporten, och på färjan mellan Ystad och Świnoujście träffade han en polsk lärarinna, Janina. De gifte sig ett knappt år senare och förblev oskiljaktiga genom hela livet.

Jultomten

När Sven senare skulle ta sig in i Polen, denna gång med en lastbil fullastad med gåvor till barnhem och äldreboenden, var krigstillståndet ett faktum. Det gick inte från Sverige så därför tog han vägen genom DDR och fastnade vid en stängd gränsövergång vid Kołbaskowo väster om Szczecin. Det var julafton, han satt i kö i 10 timmar i 15 graders kyla. Det enda besked som gavs var att gränsen var stängd.

Man kan väl inte stänga ett land? sa Sven till gränsvakterna.

En gränsvakt stämplade godkänd, nästa avslag. Detta upprepades flera gånger. Den envise svensken gav sig inte, han talade om att han hade bilen lastad med gåvor till behövande i landet och att det var julafton. Slutligen släpptes han in – gränsvakterna antydde att det var tack vare ett samarbete mellan general Jaruzelski och Jultomten!

Det var sannolikt under det här dygnet som han insåg sin förmåga att övervinna svårigheter när han skulle leverera till de människor som så innerligt behöver hans hjälp. Självklart hade hans svenska arbetsgivare svårt att acceptera att hjälpsändningarna till utlandet påverkade hans ordinarie arbete. Sven ställdes inför det svåra valet att hjälpa antingen sin arbetsgivare eller Polens befolkning.

Pokerfejs

Han valde det senare, att hjälpa andra människor, och kör under tio år långa turer på dåliga vägar och utan (!) ersättning med stor risk för att arresteras av myndigheterna.

Klarade mig nog mycket på mitt ”pokerfejs”, sa han själv. När jag förhördes av säkerhetstjänsten, ryckte jag på axlarna och sa att jag gör inget fel. Jag kör bara grejor till människor för att hjälpa.

En gång fick han av en polsk journalist frågan om han inte var rädd.

Jag var nog aldrig rädd. Tänkte inte på det. Kände helt enkelt att det jag gjorde var rätt, svarade han.

Fortsatte hjälpa

När Polen var befriat fortsatte han att köra med hjälpsändningar, men nu till Ryssland, Vitryssland och Albanien. Han slutade arbeta vid en ålder av 83 år efter att ha varit personlig assistent åt sin förlamade svägerska i 14 år.

Han har lärt många av oss vad det innebär att hjälpa andra människor. Nu är han borta.

Republiken Polen har som bevis på sin uppskattning för hans insatser tilldelat Sven Officerskorset av Polska Republikens Förtjänstorden.

Vi medlemmar i Svensk-Polska Föreningen i Stockholm är tacksamma för att han varit en av oss.

Peter Brandkvist