Idag, den 1 augusti, är det 70 år sedan Warszawaupproret inleddes – en av de viktigaste historiska händelserna i det moderna Polen.
Krönika.
Dorota Tubielewicz Mattsson
Warszawaupproret bröt ut kl 17 (det kallas Timmen W – Godzina W) den 1 augusti 1944 och slutade med kapitulation den 3 oktober 1944.
Upproret väntades pågå i högst några dagar och var ett väpnat motstånd mot tyska trupper som ockuperade huvudstaden sedan september 1939. Upproret som kallades för aktion Burza (Oväder) organiserades av den underjordiska motståndsrörelsen Hemmaarmén och exilregeringen i London.
Militärt riktades upproret mot tyskarna och politiskt mot Sovjet och de polska kommunister som underkastat sig Sovjetmakten. Ursprungligen ville man befria Warszawa från den tyska ockupanten innan Röda Armen ingrep och på så sätt förbättra exilregeringens ställning internationellt, samt stoppa Stalins planer på att införliva Polen i sin intressesfär. Man räknade med de allierades militära hjälp som, bortsett från några hjälpsändningar, uteblev. Senare har historikerna funnit att Stalin, Roosevelt och Churchill redan under konferensen i Teheran 1943 kom överens om att Polen skulle bli en sovjetisk satelitstat. Jaltakonferensen blev enbart en bekräftelse av de allierades eftergiftspolitik gentemot Stalin.
När upproret brutit ut stoppades Röda Armens offensiv västerut, mot Warszawa. De sovjetiska marskalkarna Konstantin Rokossovskij och Georgij Zukov, som hade planerat att man skulle befria Warszawa, trodde att detta skulle bli nästa steg mot offensiven västerut, mot Berlin. Men Stalin förkastade planen, och vägrade konsekvent att hjälpa de polska upprorsmännen. USAs och Storbritanniens hjälp var dessutom av mycket begränsad karaktär och hade inget avgörande inflytande på situationen i den kämpande huvudstaden.
Följaktligen förde de dåligt beväpnade polska förbanden en ojämn kamp mot talrika och välbeväpnade tyska trupper i sextiotre helvetiska dagar. Under den drygt två månader långa striden stupade 16.000 soldater i Hemmaarmén, 20.000 blev sårade och 15.000 tillfångatogs. Samtidigt miste ca 200.000 civila livet till följd av tyskarnas bombattacker, beskjutningar, svält och massakrer på civilbefolkningen.
Nazisterna brände systematiskt ner stadens byggnader, bland dem hundratals kulturellt och andligt ovärderliga minnesmärken. Huvuddelen av bebyggelsen på Wislas vänstra strand lades i ruiner.
Warszawaupprorets tragiska utgång, de höga dödstalen bland civilbefolkningen, bland ungdomar och den polska eliten, har i decennier genererat otaliga diskussioner om det var rätt att överhuvudtaget starta ett uppror i Warszawa. Den brittiske historikern Norman Davies, författare till en studie om upproret, hävdar att Warszawaupproret utgör en av andra världskrigets mest dramatiska händelser, där den tidens alla politiska konflikter möts.
Det var en otrolig militär framgång, säger Norman Davies i en intervju med nyhetsbyrån PAP. Jag vet att det låter konstigt, men ingen, inte ens general Tadeusz ”Bór” Komorowski (upprorets högste befälhavare) inbillade sig att Hemmaarmén kunde vinna över tyskarna och Röda Armen.
Hemmaarmen skulle kunna bjuda motstånd under högst en vecka. Den 31 juli ska general Komorowski ha sagt till sin hustru att han inom en vecka skulle befinna sig i ett sovjetiskt fängelse men att deras aktion var berättigad, berättar Davies. Trots de pessimistiska prognoserna lyckades upprorsmännen hålla ut i nio hela veckor. Att 30.000 amatörer varje dag i över två månader lyckades kämpa mot yrkesmilitärer, utrustade med flygplan och artilleri ,är en ofattbar militär framgång. De kämpade mot tyskarna militärt, men sedan hamnade de i de allierades rävsax. Ingen väntade sig ett sådant slut, säger Davies.
Enligt Norman Davies stödde USA och Storbritannien den polska exilregeringen i London och dess premiärminister Stanislaw Mikołajczyk, och manade polackerna till kamp i tron att Stalin skulle vara en god och pålitlig allierad. Inte för att han älskade Polen, så naiva var de inte, utan just för att vara en solidarisk allierad. De fick alla fel som bekant.
Efter andra världskriget försökte man – om än av olika anledningar – glömma Warszawaupproret, i Väst såväl som i Öst. Kommunistregimen i Polen förföljde, fängslade och avrättade Hemmaarmens soldater. I Väst försökte man förringa betydelsen av Warszawaupproret och därmed sin egen skuld i det.
Warszawaupprorets effekter var emellertid bestående och dess ekon klingar än idag. Upprorets historiska betydelse för de allierades antinazistiska koalition framträder mer och mer tydligt.
Den 1 augusti kommer Warszawa att minnas sitt förflutna.
