Fem unga män kapade ett Lotplan för att fly till Sverige när kommunistregimen tagit makten i Polen efter andra världskriget. De fick asyl, och Henryk Malinowski, f.d. soldat i AK, Hemmaarmén, blev med tiden ordförande i Polska Flyktingrådet i Sverige.
Jaceg Gancarson och Natalja Zaitseva berättar om flykten, som uppmärksammades i svenska medier.
I ett militärarkiv i Polen har historikerna stött på dokument som visar att två polska diplomater i utlandstjänst under andra världskriget räddade judar undan Förintelsen. Båda hade diplomatisk immunitet och åtminstone en av dem tillhörde underrättelsetjänsten.
Den ene av dem, konsul Konstanty Rokicki, var stationerad i Bern, Schweiz. Han ingick i den s.k. Ładoś-gruppen.
Gruppen bestod av sex personer – diplomater som Rokicki, Aleksander Ładoś, Stefan Ryniewicz och Juliusz Kühl, samt Abraham Silberschein, medlem av det polska parlamentet under mellankrigstiden och den den schweiziske köpmannen Chaim Eiss.
Det var en helt informell grupp som smugglade fotografier och personuppgifter till Bern, där man förfalskade pass som angav att de judiska innehavarna var medborgare i Peru, Paraguay, Haiti, Honduras osv. Man fick hjälp av diplomater från respektive land med sigill och annat som skulle visa att passen var äkta.
Den andre, Wojciech Rychlewicz, var generalkonsul i Istanbul under kriget. Han var formellt anställd på det polska utrikesdepartementet, men också i underrättelsetjänsten, där han gick under namnet Gazi. I Istanbul hade han till uppgift att följa och rapportera om särskilt nazityska och sovjetiska aktiviteter i Turkiet.
Med exilregeringens tysta godkännande utfärdade Rychlewicz en rad intyg som visade att tusentals polska judar var katoliker. Därmed kunde de lämna Europa och resa till Palestina eller till den amerikanska kontinenten.
Han var också med 1939 när 75 ton guld överfördes från den polska centralbanken till Frankrike för att de inte skulle falla i ockupanternas händer. (Dziennik.pl och gdp.pl 25 mars 21)
Igår den 14 augusti för 40 år sedan inledde Lech Wałęsa strejken vid varvet i Gdańsk. Det var den viktigaste protesten på 1980-talet, eftersom man nu började framföra även politiska krav, inte bara ekonomiska.
Det var nu Solidaritet formulerade sina 21 krav, som bland annat innebar rätten att strejka och frigivning av fängslade strejkande och aktivister.
Strejken, som spred sig från Gdańsk till andra varv, sedan till hamnarna, kollektivtrafiken och några fabriker, höll på i en månad. Därefter undertecknade kommunistregimen och de strejkande en historisk överenskommelse som innebar början till förändringar i det politiska systemet.
Augustiöverenskommelserna var starten till de förändringar som så småningom medförde kommunistregimens fall och det delvis fria valet i juli 1989, då Solidaritet vann en förkrossande seger. Efter det föll den ena kommunistregimen efter den andra i Öst- och Centraleuropa – mest uppmärksammades när Berlinmuren öppnades i november samma år.
Under senare år har firandet av 14 augusti tonats ner, eftersom PiS-regeringen ogärna vill lyfta fram Wałęsa i ljuset.
Mycket har redan skrivits i Bulletinen om såväl litauiska Vilnius som Lwów eller Lviv som staden nu heter på ukrainska. Här kommer ytterligare några intressanta fakta om Lwów, skriver Hans Göran Tommila och berättar om matematikerna, järnvägsstationen, katedralerna och den tvivelaktige hjälten Stefan Banderas.
Läs vidare >>
Journalisten och författaren Zofia Posmysz-Piasecka, som själv överlevt de nazistiska koncentrationslägren i Auschwitz, Ravensbrück och Neustadt-Gleve (båda i Tyskland), har av president Andrzej Duda tilldelats Vita Örnens orden, Polens högsta civila utmärkelse.
Anledningen är hennes enastående insatser för att sprida kunskap om Förintelsen och om polackernas martyrskap i de nazityska koncentrationslägren under andra världskriget. Hon har också presenterat sanningen om den stora tragedin litterärt i böcker som Pasażerka, Wakacje nad Adriatykiem och Ten sam doktor M.
Text och bild: Stanisław Godula
En dokumentär som visades i SVT om Berlinmurens fall för 30 år sedan visade en karta där Sovjetunionen bredde ut sig över hela Centrala- och Östeuropa fram till Östtyskland, DDR.
Det har föranlett Svensk-Polska Föreningen på Gotland att kräva en rättelse från SVT.
Flera medlemmar i Svensk-polska föreningen på Gotland har upprörts över ett inslag i ett SVT-program, som kan återfinnas på https://www.svtplay.se/video/24393861/berlin-30-ar-efter-murens-fall/berlin-30-ar-efter-murens-fall-9-nov-20-00.
Där visas en karta över en del av Europa, där hela området österut från Östtysklands östra gräns är rödfärgat med texten SOVJETUNIONEN. Bland annat inkluderas Polen, som aldrig varit en del av Sovjetunionen.
Med hänvisning till Granskningsnämndens krav på SVT om opartiskhet, beriktigande och genmäle och Pressens Opinionsnämnds etiska regler för press, TV och radio som föreskriver ”Slå vakt om den dokumentära bilden. Var noga med att bilder och grafiska illustrationer är korrekta och inte utnyttjas på ett missvisande sätt” kräver vi:
För Svensk-polska föreningen på Gotland
Maciej Onoszko
ordförande
Allt är politik i Polen, inte minst landets förflutna. Oftast är man enig om hur historien ska framställas, men nu har olika tolkningar av ett historiskt skeende ställts emot varandra och orsakat skandal.
Det handlar om den etniska rensning som Ukrainska Upprorsarmén, UPA, under åren 1943–44 genomförde i Volhynien, gränsområdet mellan Polen och Ukraina, då tiotusentals människor mördades. Massakern är alltjämt ett öppet sår i relationerna mellan länderna – i Ukraina är UPA-ledaren Stepan Bandera en frihetshjälte.
Nyligen utkom en bok om massakern, Det förrådda Volhynien (Wołyń zdradzony), skriven av en vetenskapsjournalist, Piotr Zychowicz. Han beskriver hur AK, Armia Krajowa – den underjordiska Hemarmén – misslyckades med att skydda den polska befolkningen i Volhynien. AK-officerarna lydde order från högkvarteret i Warszawa, där man förstod situationens allvar.
Zychowicz har tagit del av dokument som visar att de utsatta byborna i sin desperation istället sökte skydd hos de båda ockupationsmakterna Sovjetunionen och Nazityskland.
Det är uppgifter som inte ses med blida ögon av regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS). Hemarmén åtnjuter stor respekt för sina insatser mot ockupationsmakterna.
När det visade sig att Det förrådda Volhynien låg bra till för utmärkelsen Årets Historiska Bok inkom protester från en av tävlingsarrangörerna, regeringskontrollerade TVP. Med motiveringen att boken inte uppfyller bestämmelserna för att delta i tävlingen om utmärkelsen, krävde TVP att boken skulle dras tillbaka.
Så skedde också.
En skandal, säger författaren Piotr Zychowicz. Det är volhynierna som har röstat på min bok, den är viktig för dem. Nu spottar man dem i ansiktet, för att mina motståndare inte anser att den är politiskt korrekt.
Hela familjer dog med en kniv i ryggen, man fick inte hjälp från Hemarmén. säger Zychowicz. I Volynien dog man ensam.
Motståndarna anser att Zychowicz bok idylliserar nazityskarnas ockupation, och att framlidne presidenten Lech Kaczyński inte skulle ha gillat den.
Men beslutet möter också protester inom juryn.
Zychowicz bok visar på komplexiteten i de polsk-tyska förbindelserna i Volhynien på den tiden när UPAs slakt på polacker ägde rum, säger en av ledamöterna, Sławomir Cenckiewicz, forskare på IPN (Nationella Minnesinstitutet).
Den komplexiteten framgick också tydligt i Wojciech Smarzowskis film Wołyń, säger Cenckiewicz, som lämnade juryn i protest. Han anser också att författarna till de övriga böckerna i tävlingen också bör dra tillbaka sina verk. (onet.pl och wB 25 okt 19)
Farmor Hella – Helena Głowacka – har alltid varit författaren Annelie Karlssons främsta förebild. Głowacka var född i 1920-talets Polen och upplevde under sin uppväxt hur landet invaderades av Nazityskland.
Annelie Karlsson berättar farmors historia både för att skapa förståelse hos unga om vad som hände under andra världskriget och drar parallellen till de flyktingar som idag kommer till Sverige från en annan svår krigsskådeplats, Syrien.
Farmor Hella växte upp på landet i en fattig familj. När kriget bröt ut förlades tyska militärer till hennes by, och som 15-åring tvingades Hella arbeta i kommendantens hushåll. Senare fördes hon till Nazityskland där hon tillsammans med fyra andra flickor som tvångsarbetare placerades på en bondgård. Efter ett tag flydde flickorna men togs tillfånga, kastades i fängelse och transporterades senare till koncentrationslägret Rawensbrück. Så småningom kom Hella med de vita bussarna till Sverige.
Det är en hemsk historia, men Annelie Karlsson berättar på ett vardagligt och icke skrämmande sätt. Hemskheterna finns med, men också glädjeämnena, och unga läsare får en uppfattning om hur Hella hade det, både på bondgården och i lägret.
Med boken Den sanna berättelsen om Flickan och Kriget vill Annelie Karlsson påminna om vad som hände i Europa för åttio år sedan och visa att barn och ungdomar far illa i krig även idag. Anna-Carin Svanå har gjort de fina illustrationerna som påminner om de illustrationer som polacker i fängelse under kriget lyckades smuggla ut till omvärlden.
Det finns planer på att översätta boken till polska och tyska.
Gunilla Lindberg
Den 1 september 1939. Andra världskrigets utbrott. För de flesta polacker är det en minnesvärd dag. Idag är det 80 år sedan.
Högtidlighållandet genomfördes på tre platser i Polen: i Wieluń, på Westerplatte i Gdańsk och i Warszawa – tre viktiga och symbolladdade orter. Det sades många vackra och rörande ord, och Polen har onekligen lyckats påminna världen om att andra världskrigets första skott avfyrades just där.
Dagens högtid var ett sätt att minnas och att påminnas om konsekvenserna av krig, hat och intolerans. Och trots att USA:s president Donald Trump i sista stund ersattes av vice president Mike Pence kommer dagen att gå till historien som en fortsättning på den konsekventa polska minnespolitik som påbörjades redan efter Berlinmurens fall.
I Wieluń, som den 1 september 1939 förstördes av det nazityska luftvapnet, talade Tysklands president Frank-Walter Steinmeier på polska om det tyska ansvaret, den tyska skulden och skammen. Vid den Okände soldatens grav i Warszawa sa han att han liksom kejsar Otto I kommer ödmjuk och barfota. Han lyfte fram den oförgängliga tyska skulden och ansvaret för det som hände.
Polens president Andrzej Duda påminde om Polens tragiska historia. Han påminde om hur farligt det är – med exemplet Hitler – att ge efter för länder och ledare som brukar våld och ändrar gränser.
Mike Pence, USA:s vice president, kallade Polen för ”hjältarnas fosterland” och polackerna för ett folk som ”aldrig gav upp”. Det var många smickrande ord som många och framför allt de styrande ville höra.
Men vad kan man dra för slutsatser för Polens del? Polacker är som alltid mästare på att fira sina nederlag. För andra världskrigets utbrott var ett nederlag för Polen och för hela Europa. Freden innebar för Polen sovjetisk ockupation och ofrihet. Det är först Europeiska unionen som blev svaret på andra världskrigets tragiska arv och som en garant för välstånd och stabilitet. Samarbetet med NATO garanterar i sin tur fred. Steinmeier underströk i sitt tal att Tyskland känner sitt ansvar för Europa just på grund av sin historiska skuld. Och vad gör Polen, Polen med sin tragiska historia? Polen har aldrig varit så tryggt som nu, men istället för att stärka samarbetet med Europa driver de styrande en antitysk kampanj, ifrågasätter EU:s liberala och demokratiska värderingar, skrämmer polackerna med det ” moraliska förfallet i väst” och anstränger sig att försvaga EU inifrån.
Den av många polska regeringar förda minnespolitiken har åstadkommit mycket gott genom åren. Men den nuvarande regeringens verksamhet har under de senaste fyra åren mer handlat om att läka polska mindervärdeskomplex och byta ut patriotism mot nationalism än att göra en djupgående analys av vad som långsiktigt verkligen gagnar landet. Varför inte för en gångs skull dra konstruktiva slutsatser av landets historia och börja känna ansvar för det enade Europa, ett Europa som Polen är en del av?
Dorota Tubielewicz Mattsson
Donald Tusk är en lögnare, han har för vana att ljuga.
Det säger Jarosław Kaczyński, ordförande i regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) som svar på Tusks tal på Solidaritetscentret i Gdańsk den 4 juni.
I sitt tal erinrade Europeiska rådets ordförande Donald Tusk om att många gärna ifrågasatte förre Solidaritetsledaren Lech Wałęsa för att han under Rundabordssamtalen i Magdalenka våren 1989 skålade med inrikesministern Czesław Kiszczak, ansvarig för polisens brutala och blodiga metoder mot demonstranter.
Man säger att Wałęsa drack vodka tillsammans med general Kiszczak. Men det gjorde Lech Kaczyński också. Och vad skulle de ha gjort? Skulle de ha börjat skjuta på varandra? Kina är ett exempel på hur det kunde ha gått, sade Tusk, med syftning på massakern på Himmelska fridens torg i Peking samma dag, den 4 juni 1989.
Rundabordssamtalen ledde till en lösning av konflikten, Solidaritet fick tillstånd att ställa upp i parlamentsvalen den 4 juni 1989 och vann en jordskredsseger. Sedan föll kommunismen i Polen. Många högerkonservativa anser emellertid att man under förhandlingarna sålde ut Polen, och är kritiska till att det inte gjordes en ordentlig utrensning av dem som hade kopplingar till det gamla systemet, alltifrån de lokala styrelserna till rättsväsendet.
Talet om vodka har irriterat PiS-ledaren, som förnekar att den nu framlidne presidenten skulle ha druckit vodka med kommunisthöjdarna.
Det fanns de som drack vodka med regimens män, säger Kaczyński till radiokanalen Wnet. Men min bror har berättat att det fanns tre av Solidaritets förhandlare som inte fraterniserade med kommunisterna, det var han själv (senare presidenten Lech Kaczyński), Tadeusz Mazowiecki (det fria Polens första president) och Władysław Frasyniuk (framstående dissident under kommunisttiden och medlem av Solidaritet).
Men Donald Tusk har en vana att ljuga och påstå saker som han inte känner till. Han var inte med i Magdalenka, han var ingen särskilt viktig person på den tiden, säger PiS-ledaren.
Samtidigt visar de flesta polska medier idag bilder och en video från Rundabordsförhandlingarna där man ser Lech Kaczyński med lyft glas skåla med kommunistpamparna. Filmen ska tidigare ha visats av statligt styrda TVP.
I en intervju 2009 sade Lech Kaczyński själv att det fanns alkohol med i bilden under samtalen.
Kommunisterna ville lära känna oss lite närmare, sade han.
Kanske är frågan om vodka känslig för PiS-ledaren även av den anledningen att det under brodern Lech Kaczyńskis tid i presidentpalatset ryktades att han var alkoholist. Idag lyfter PiS lyfter fram Lech Kaczyński som den egentligen ledaren för Solidaritet, mannen som räddade Polen undan kommunismen. I de nya historieböckerna nämns Lech Wałęsa inte vid namn. Och eftersom Wałęsa anklagats inte minst av Kaczyński själv för att på olika sätt ha fraterniserat med fienden vill han inte att brodern ska framställas på samma sätt.
Såväl Lech Wałęsa som Donald Tusk tillhör Kaczyńskis värsta politiska rivaler. (Wnet.pl, natemat.pl. gazeta.pl, wp.pl och wB 6 juni 19)
Den 4 juni, på dagen 30 år efter de första delvis fria valen, högtidlighölls över hela Polen. I hemstaden Gdańsk talade Europeiska rådets ordförande Donald Tusk till en stor skara anhängare och han uppmanade dem att inte ge upp kampen för ett annat samhälle – ett där regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) inte har makten.
Han tackade alla som tillsammans med Solidaritetsledaren Lech Wałęsa under 70- och 80-talen oförskräckt kämpat för friheten.
De gav inte upp och vi får inte ge upp, sade Tusk. Wałęsa, Nobelpristagare och känd över hela världen, visade att vanliga människor kan vinna över överheten. Tro alltid på seger och arbeta för segern!
Vi kan lära av 1989 – ingen blev utesluten, ingen delade Polen i öst och väst eller i fattiga och rika, sade Tusk. Idag talar man om Rundabordssamtalen**, och människor påminner om att Wałęsa drack vodka tillsammans med general Kiszczak*. Men det gjorde Lech Kaczyński också. Och vad skulle de ha gjort? Kina är ett exempel på hur det annars kunde ha gått.
Solidaritet handlade om frihet, demokrati och värderingar, och det är viktigt att slåss för det man tror på. Det sade även Johannes Paulus II.
Jag hör ofta hur man klagar på att vi har statligt styrd tv – men det hade man under kommunisttiden också. De hade medierna, vi hade flygblad. Solidaritet vann ändå! sade Tusk.
Efter sitt tal undertecknade Tusk tillsammans med ex-presidenterna Lech Wałęsa, Bronisław Komorowski, Aleksander Kwaśniewski och borgmästaren i Gdańsk, Aleksandra Dulkiewicz en Deklaration för Frihet och Solidaritet.
Tusk har under det senaste året hållit flera politiska tal i Polen, och eftersom hans mandat i Europeiska rådet går ut i år har det spekulerats mycket i hans återkomst till den polska inrikespolitiken.
Hans gamla parti oppositionspartiet Medborgarplattformen (PO) har körts i botten av den nuvarande ledningen, och för ett par månader sedan kom uppgifter om att han skulle ställa sig i spetsen för en ny politisk rörelse – en sådan som i Polen lätt övergår i politiskt parti när opinionsundersökningarna visar på stöd bland väljarna.
Den nya rörelsen skulle ha det symbolladdade namnet 4 juni-rörelsen.
Men ingen rörelse trädde fram den 4 juni – kanske för att regeringen valt just den dagen att tillkännage sammansättningen av den nya regeringen. En rad regeringsledamöter har valts in som representanter för PiS i EU-parlamentet och, som webb-Bulletinen rapporterade, tillkännagav premiärminister Mateusz Morawiecki på tisdagen sina nya medarbetare. Därmed upptogs mediernas uppmärksamhet av både 4 junis betydelse och regeringsombildningen.
Tusk har flera gånger sagt att han definitivt inte tänker gå i pension efter tiden i Europeiska rådet. Även om han nu inte bildar ett nytt parti är det troligt att han vill kröna sin politiska karriär med att bli president i Polen. Den nuvarande presidenten, Andrzej Duda, ligger ju högt på popularitetslistorna, och ska Tusk ställa upp emot honom vill han nog vara hyfsat säker på att vinna. År 2005 blev han utslagen av Lech Kaczyński, och den erfarenheten vill han nog inte göra om – särskilt inte om det ska bli hans sista politiska insats i landet, den som avslutar hans politiska CV.
Gunilla Lindberg
* general Czesław Kiszczak, inrikesminister under kommunisttiden med ansvar för säkerhetspolisen som sköt ihjäl strejkande och demonstranter.
** långvariga förhandlingar mellan Solidaritet och kommunistregimen som till sist slutade med de delvis fria valen.
Idag, den 4 juni är det 30 år sedan de första delvis fria valen i Polen, de val som slutade med en jätteseger för Solidaritet och som ledde till kommunismens fall först i Polen och senare i resten av Mellan- och Östeuropa. Kort efteråt valdes Solidaritetledaren Lech Wałęsa till president.
Polackerna genomgick ett ekonomiskt stålbad under övergången från planekonomi till marknadsekonomi. De statliga bolagen såldes ut, massor av människor blev arbetslösa men samtidigt öppnades landet upp för företag i väst. Gynnsamma villkor för förtagen skapade efterhand många arbetstillfällen och ekonomin blev allt bättre för varje år.
1999 gick Polen med i Nato och 2004 i EU.
2019 är alltså ett riktigt jubelår för polackerna och den 4 juni kommer att högtidlighållas på sedvanligt sätt.
Gunilla Lindberg
Vi är alldeles snart klara med vår rapport om vad nazisternas förstörelse av Polen under andra världskriget ska värderas till.
Det säger Arkadiusz Mularczyk, ansvarig för den utredning som på uppdrag av regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) ska bedöma hur mycket krigsskadestånd Polen ska begära av Tyskland, till statligt styrda TVP.
Han vill inte specificera hur stort beloppet blir, men antyder att det kan komma att ligga på runt en biljon dollar (en miljon miljarder dollar).
Inom de närmaste dagarna kommer jag att överlämna rapporten till de viktigaste personerna i landet, president Andrzej Duda, premiärminister Mateusz Morawiecki och PiS-ledaren Jarosław Kaczyński, säger Mularczyk. Personligen tycker jag att det vore en bra idé att göra den tillgänglig för allmänheten den 1 september, på dagen 80 år efter den tyska invasionen av Polen.
Liksom förra gången när PiS satt vid makten (2005–2007) har frågan om krigsskadestånd från Tyskland varit en viktig fråga. De avtal som slöts 1953 anses inte helt giltiga – då var Polen en lydstat till Sovjetunionen och hade ingen egen åsikt, menar PiS. Och eftersom judarna fått ut skadestånd från Tyskland bör polackerna också få det.
Enligt , sade premiärminister Mateusz Morawiecki har Polen däremot inte för avsikt att betala mer ersättning för förlorad egendom till judar som under och efter kriget lämnat landet.
Under årens lopp har Polen flera gånger bekräftat att man inte skulle begära mer krigsskadestånd, inte bara under kommunisttiden utan också 1990, då Oder-Neisse-linjen fastställdes som polsk-tysk gräns, och Polen fick delar av Östpreussen, Schlesien, Pommern och östra Brandenburg som kompensation för förlorade områden i öst. Fram till dess hade polska offer fått 225 miljoner euro i skadestånd, ytterligare en miljard gick till polacker som skickats på tvångsarbete i Tyskland. Lägerfångar och offer för kvasimedicinska tester fick redan på 1970-talet en halv miljard.
Enligt olika opinionsundersökningar följer polackerna PiS i den här frågan. (TVP och wB 15 maj 19)
Natten till torsdagen störtades statyn över Solidaritetsprästen Henryk Jankowski i Gdańsk.
Jankowski avslöjades i december som en av de präster som under sin tjänstgöring i stor omfattning hade utsatt barn för sexuella övergrepp. Många Gdańskbor krävde då att att den staty som rests till prästens minne utanför Birgittakyrkan skulle tas bort.
Nu är den borta, nertagen av tre aktivister som kritiserar katolska kyrkan för att accepterat Jankowskis övergrepp.
De kastade ett rep kring prelatens hals, drog ner statyn på i förväg förberedda gummidäck, som skulle förhindra att statyn skadades. Syftet med aktionen var att förstöra den falska myten kring Jankowski och inte själva statyn.
Som en symbol för de utsatta barnens lidande lade de en korgosses utstyrsel och barnunderkläder på det kullvälta monumentet.
Vår gärning inte är riktad mot den kristna gemenskapen, understryker aktivisterna. Tvärtom, vår sekulära medborgerliga ståndpunkt gör att gärningen har utförts av respekt för det gemensamma goda, det vill säga även för dem som är en del av den katolska gemenskapen.
Journalisten Tomasz Sekielski, som just nu jobbar med en dokumentärfilm om pedofilin inom den polska kyrkan har spelat in hela aktionen och lagt ut på internet. Han medger att han kände till aktionen i förväg och ska nu liksom de gripna aktivisterna förhöras av polisen.
När stadsvakterna skulle forsla bort Jankowskistatyn protesterade den medborgerliga kommitté som för fyra år sedan reste monumentet. Den har nu fått tillstånd av myndigheterna att flytta fader Jankowski till en privat plats.
Dorota Tubielewicz Mattsson
Den senaste tidens polsk-israeliska konflikt är smärtsam. Den väcker till liv en historia som berör både Polen och Israel och där båda sidor har starka känslor. Att polackerna skulle ha fått antisemitismen med modersmjölken, som Israels utrikesminister Israel Katz uttryckte det, är sårande och orättvist. Det finns förvisso mycket antisemitism i Polen – liksom i alla andra länder. Det finns också slående exempel på polackers mod, osjälviskhet och medmänsklighet.
Katz ord är orättvisa mot polackerna, säger Israels förre ambassadör i Polen Shewach Weiss, politiker, parlamentsledamot och professor i statsvetenskap. Man har gjort så mycket för att uppnå en ömsesidig förståelse av vår gemensamma historia som ju är så svår och komplicerad. Men det är ett historiskt faktum att vissa polacker deltog i morden på judarna under andra världskriget.
Det är svåra ord att höra för en polack.
Men Weiss understryker också att polackerna utgör den största gruppen av människor som fått utmärkelsen Rättfärdiga bland världens nationer (det är den högsta utmärkelsen man som icke-jude kan få i Israel). Många polacker menar dock att när Weiss nu nämner ”vissa polacker” så borde han också nämna vissa judar som var med i Jüdischer Ordnungsdienst* eller judar som efter kriget hjälpte Röda armén att mörda polska patrioter. Andra kommentatorer tackar i sin tur Shewach Weiss för hans försonande kommentar.
Bakom Israel Katz ord kan man naturligtvis se ett cyniskt inrikespolitiskt spel inför vårens parlamentsval i Israel. Men med tanke på att både polacker och judar ser sig själva som det utvalda folket – polackerna uppfattar sig som moraliskt oantastliga och judarna ser sig som offer – som alltid har rätt, blir det mycket svårt att gräva ner stridsyxan. Polackerna vill med rätta inte acceptera ett narrativ, som nu sprider sig som löpeld, att det var polacker som var skyldiga till Förintelsen och inte nazister. För om detta narrativ tar fäste i folks medvetande kommer historien att skrivas om. Å andra sidan har polacker problem med att se sig själva på ett realistiskt sätt – som ett folk med många tillkortakommanden som precis som alla andra folk har begått misstag. Man tenderar att förneka historiska fakta och varje historiskt narrativ bör bygga på historiska fakta. Det är de som skapar den historiska sanningen.
Judarna har i sin tur också svårt att acceptera polacker som mänskliga varelser som kan känna rädsla, girighet eller ovilja, som inte kan acceptera att inte alla polacker varit hjältar. De har svårt att acceptera att människor som i århundraden varit deras grannar, vänner och bekanta kunde bete sig så omänskligt och grymt mot dem. Men om rollerna varit omvända – skulle samtliga judar riskera sitt eget och sina familjers liv för att sträcka ut en hjälpande hand till polacker? Tveksamt, för judar liksom polacker är människor av kött och blod. Hjältemod är inget man kan kräva.
När två nationer som aspirerar på att vara det utvalda folket börjar bråka med varandra är lösningen inte lätt att finna. Kanske det bästa vore om de båda utvalda folken lät varandra vara i fred under en tid som ju läker såren.
Dorota Tubielewicz Mattsson
* Judar som accepterade att vara poliser i gettot under Andra världskriget.
Tingsrätten i Göteborg har beslutat att Stefan Michnik inte ska lämnas ut till Polen och det polska utrikesdepartementet har kallat upp Sveriges ambassadör för samtal.
Brott mot mänskligheten kan inte preskriberas enligt internationell rätt, säger vice utrikesminister Szymon Szynkowski till Radio Zet. Michnik är en stalinistisk brottsling som har människoliv på sitt samvete.
Michnik, som är bror till Adam Michnik, chefredaktör på den liberala tidningen Gazeta Wyborcza, var domare i Polen under kommunisttiden. Han anklagas av IPN (Nationella Minnesinstitutet) för ett trettiotal brott under åren 1952–53, då han var anställd på Militärdomstolen i Warszawa och utfärdade dödsdomar mot oppositionella.
I motsats till brodern Adam lämnade Stefan Michnik Polen i samband med den antisemitiska kampanjen 1968. Under 1970-talet stödde han den demokratiska oppositionen i Polen, arbetade med Radio Free Europe och skrev artiklar om Pragvåren i den polska exiltidskriften Kultura.
Michnik är sedan länge svensk medborgare.
Polen har redan flera gånger försökt få honom utlämnad från Sverige, senast 2005. Men svensk domstol avvisade kravet på utlämning eftersom brottet var preskriberat enligt svensk lag.
På den tiden gällde 25 års preskriptionstid för mord, men 2010 ändrades lagen och mord blir inte längre preskriberade. Dock ska brottet ha begåtts efter 1 juli 1985.
Stefan Michnik, som idag är 89 år gammal, har tidigare sagt att han tror att kraven på att få honom utlämnad snarast handlar om att försöka misskreditera halvbrodern Adam Michnik. (Radio Zet och wB 19 feb 19)
Den israeliske utrikesministerns uttalande är exempel på rasistisk anti-polonism. Näst judarna var polackerna det folk som led mest under andra världskriget.
Det säger premiärminister Mateusz Morawiecki sedan den israeliska utrikesministern Israel Katz hävdat att polackerna får i sig antisemitismen med modersmjölken.
Morawiecki beslöt också att i protest avstå från att delta i Visegradmötet i Jerusalem, i stället skulle utrikesminister Jacek Czaputowicz närvara.
Toppmötet är nu inställt.
V4-gruppen – Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern – skulle för första gången hålla toppmöte utanför Europa, och avsikten med att förlägga det till Jerusalem var att stärka alliansen med Israel. Redan för ett par år sedan föreslog Israels premiärminister Benjamin Netanjahu att toppmötet skulle hållas i Jerusalem, han var också inbjuden till V4-mötet i Budapest förr ett drygt år sedan.
Incidenten inleddes med att Netanjahu kom till Mellanösternkonferensen i Warszawa i förra veckan. I samband med det avlade han ett besök på Polin, Museet för de polska judarnas historia. Där uppmärksammade en journalist på tidningen Jerusalem Post en kommentar av den israeliske regeringschefen, en kommentar som gick ut på att polackerna visst samarbetade med nazisterna under andra världskriget.
Uttalandet väckte naturligtvis uppseende, Israels ambassadör i Polen och det israeliska utrikesdepartement skyndade sig att förklara att Netanjahu menat enskilda polacker, inte Polen som nation.
Jerusalem Post hävdar bestämt att premiärministern är rätt citerad och polackerna är naturligtvis mycket upprörda. Det blev inte bättre när den israeliske utrikesministern Israel Katz dagen därpå påstod att polackerna får i sig antisemitismen med modersmjölken. (Polskie Radio, kafkadesk.org och wB 18 feb 19)
Polacker hjälpte nazisterna att utrota judar under andra världskriget.
Det ska Israels premiärminister Benjamin Netanjahu ha sagt vid ett besök på Polin, Museet över de polska judarnas historia, i Warszawa. Netanjahu befann sig i Polen med anledning av Mellanösternkonferensen.
Nu rasar högern, och Israels ambassadör och utrikesdepartement försöker förklara.
Netanjahu gjorde sin kommentar under ett besök på Polin, skriver engelskspråkiga Jerusalem Post. Och den israeliske premiärministern själv har inte dementerat.
Polska utrikesdepartementet har kallat upp Israels ambassadör Anna Azari i ett försök att avstyra en ny diplomatisk katastrof i de polsk-israeliska relationerna.
Jag var närvarande när Netanjahu uttalade sig och han sa bara att ”ingen kommer att bli stämd för att nämna de polacker som samarbetade med nazisterna”, säger Azari.
Det israeliska utrikesdepartementet hävdar att journalisterna förvanskat Netanjahus uttalande.
Netanjahu talade om enstaka polacker och inte om det polska folket eller den polska staten, skriver departementet i ett uttalande. Hans kommentar har missförståtts och citerats felaktigt i pressen. Tidningen Jerusalem Post har publicerat en rättelse efter myndigheternas ingripande.
Polen har inte nöjt sig med ambassadörens förklaringar utan förväntar sig dels ett entydigt fördömande av Netanjahus ord och dels en förklaring till vad han egentligen menade.
Det är inte uteslutet att Netanjahus uttalande kan förklaras av den kritik som drabbat honom sedan han tillsammans med premiärminister Mateusz Morawiecki undertecknat en deklaration om historiska spörsmål. Netanjahu anklagades för att ha kapitulerat inför den polska historiepolitiken. Uttalandet skulle då vara riktat till de israeliska väljarna och utgöra en del av den israeliska valkampanjen.
Naturligtvis rättfärdigar det inte det faktum att det är en historisk halvsanning. Visst fanns det polacker som samarbetade med nazisterna under andra världskriget. Men de var en promille av hela befolkningen, generellt gick polackerna aldrig med på ett samarbete med den tyska ockupationsmakten. Det fanns också polacker som stod likgiltiga inför Förintelsen, men det fanns många som riskerade sina egna och sina familjers liv för att bringa hjälp och skydd. Och det vet Israels premiärminister mycket väl om. Att sprida historiska halvsanningar i syfte att stärka sin position och göra dem till en del av den egna valkampanjen säger inget gott om Benjamin Netanjahu.
De polska myndigheterna funderar nu på att bojkotta Visegradkonferensen som ska äga rum i Israel. Hur det än blir med den saken har vi att göra med en ny diplomatisk katastrof.
För ett år sedan när Polen antagit den kontroversiella Förintelselagen, var stämningen mellan Israel och Polen på nollpunkten. Netanjahu frågade sig då om israeler skulle bestraffas om de talade om sina egna minnen från pogromer i Polen på 1940-talet. Efter påtryckningar från USA formulerades lagen om.
Dorota Tubielewicz Mattsson
Judarna i Warszawas getto kämpade under upproret mot den polska och den nazistiska regimen. Det sa den amerikanska journalisten Andrea Mitchell från tv-stationen MSNBC när hon skulle rapportera från den polska huvudstaden.
Mitchell vistas i Polen i samband med Mellanösternkonferensen som just nu pågår i Warszawa. Hon skulle intervjua den amerikanske vicepresidenten Mike Pence och sade att Pence tänker ”besöka det gamla judiska gettot i Warszawa där judarna under det en månad långa upproret år 1943 kämpade mot den polska och nazistiska regimen”.
Henne ignorans och uppenbara okunnighet får nu konsekvenser. Nationella minnesinstitutet (IPN) kräver en rättelse av hennes uttalande på bästa sändningstid. Om tv-stationen vägrar att rätta till det felaktiga påståendet kommer vi att stämma MSNBC, säger biträdande chefen för IPN, Mateusz Szpytna.
Andrea Mitchell har visat bristande kunskaper i historia. Det är självfallet helt oacceptabelt. Att sprida liknande påståenden skadar inte bara den historiska sanningen utan även Polens anseende ute i världen. De senaste åren har det inträffat en rad liknande händelser. Och även om man antar att det inte beror på illvilja så måste man reagera på detta i den historiska sanningens namn.
Dorota Tubielewicz Mattsson
Kujda var snabb med att avfärda påståendet om sina band till säkerhetspolisen, men redan dagen efter tog han tillbaka. Men han hävdar att han aldrig åtog sig uppdrag som skulle kunna skada någon. Han har aldrig angivit någon eller lämnat ut information om andra personer.
Kazimierz Kujda, en av PiS-ledaren Jaroslaw Kaczynskis närmaste män, var säkerhetspolisens hemlige agent under hela 1980-talet. Kujda arbetade under pseudonymen ”Ryszard” och var under några år en aktiv angivare. Att samarbeta med säkerhetspolisen under kommunisttiden betydde att man angav vänner, familjemedlemmar och kollegor, vad de sa, gjorde och tyckte. Detta kunde ha ödesdigra konsekvenser för personerna och deras familjer.
Jag kanske skrev på några papper för att få pass och kunna resa till något Västland, säger han. Och han läxades upp och instruerades inför resan kunde han i stundens hetta ha skrivit på något medgivande. Så säger Kazimierz Kujda.
Men de avslöjande dokumenten säger något helt annat. Kujda skrev egenhändigt sina rapporter och var en noggrann agent. Ibland fick han konkreta uppdrag som att komma ihåg och rapportera om namn, adresser och utseenden om italienare han träffade under en resa till Italien som ”var fientligt eller negativt inställda till vårt land”. Många av hans rapporter handlar om utlandsresor och utlänningar. Men det finns också rapporter om en av hans närmaste vänner.
Det är uppenbart att Kujdas attítyd förändras med tiden. Han blir alltmer ovillig att skriva rapporter och samarbetet avslutas på grund av Kujdas ”rädslor och psykiska motstånd”.
Officiellt är hela regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) överraskat över avslöjandena. PiS-ledaren Jarosław Kaczyński påstås inte ha känt till det hela. Många PiS-politiker hävdar att detta inte på något sätt diskvalificerar Kujda.
Men frågan är hur det påverkar ett parti vars hela politiska identitet har byggts upp kring lustrationen*. I decennier har man fördömt och skymfat människor som haft det minsta lilla gemensamt med den kommunistiska makten och nu kommer det fram att partiet gömt en angivare i maktens centrum. Kujda undantogs från lustration när partiet skulle undersöka samtliga politikers kontakter med kommunistregimen. Numera är han inte bara en nära rådgivare till Kaczyński, han var chef (omväxlande med sin fru) för det numera ökända bolaget Srebrna som utgör regeringspartiets finansiella källa.
Kujda är inte den förste PiS-politikern som hade mycket starka band till kommunistregimen. Men liksom de andra som tidigare avslöjats har han ”ingenting att förebrå sig” och från partiets håll ser man på deras forna verksamhet med blida ögon. Det är bara oppositionens politiker som är ”onda lögnaktiga tjuvaktiga kommunister”.
För övrigt är det anmärkningsvärt att allt fler personer kring Kaczyński visar sig vara korrumperade, maktfullkomliga eller med ett förflutet som den kommunistiska säkerhetspolisens agenter.
Dorota Tubielewicz Mattsson
* Lustrationen handlade om att göra upp med kommunismen. Personer med höga poster i den offentliga förvaltningen, som domare, professorer mm. måste avge en deklaration om sina eventuella relationer med kommunistregimen – forna medlöpare skulle inte sitta på viktiga poster i den nya demokratin.
Styrelsen för Europeiskt Solidaritetscentrum (ECS) i Gdańsk har beslutat att inte acceptera kulturminister Piotr Glińskis förslag att göra det statliga ekonomiska bidraget till ECS avhängigt av personförändringar i dess styrelse och ledning samt av en omorganisering av utställningen. Man konstaterar att det är ett försök att splittra och demontera hela ECS.
Kulturdepartementets förslag som lagts fram i samtal med Aleksandra Dulkiewicz, tf. borgmästare i Gdańsk, strider mot de regler som ligger till grund för ECS samt mot gällande lagar och statuter.
Att koppla det ekonomiska bidraget till kravet att dela ECS och urskilja en separat del som underordnas ministern leder till att den enda institution som utgör ett monument över polackernas gemensamma verk splittras och förstörs, skriver ECS.
Konflikten mellan regeringen och centret, eller snarare myndigheternas attack på ECS har pågått en längre tid nu. Regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) vill med alla medel ta över kontrollen över ECS. Kulturminister Gliński vill strypa bidraget på tre miljoner złoty och sticker inte under stol med att detta är ett straff för ECS ”politiska verksamhet”. Man vill sätta stopp för de möten med Lech Wałęsa, Medborgarplattformens ledare Grzegorz Schetyna m.fl. som centret organiserat. Man menar att ECS inte berättar om den polska solidariteten (själva avsikten med institutionen var ju att ge den en universell europeisk dimension). Vissa PiS-politiker hävdar till och med att ECS driver en ”tysk historiepolitik”.
Efter mordet på borgmästare Paweł Adamowicz blev det förhandlingar mellan staden Gdańsk och kulturminister Gliński, som lade fram sitt förslag. Centret får behålla hela det statliga bidraget på 7 miljoner złoty mot att departementet får rätt att tillsätta en biträdande chef samt att man inrättar en speciell del, som uppkallas efter Anna Walentynowicz, som skulle lyfta fram Solidaritets ”verkliga historia”, och inte den som presenteras av ECS. Det är värt att notera att Anna Walentynowicz redan nu har sin givna plats i utställningen.
Kulturdepartementet har uttryckligen sagt att ECS inte är tillräckligt ”ödmjukt”, säger tf. borgmästare Aleksandra Dulkiewicz. Hon låter förstå att staden Gdańsk inte kommer att acceptera politisk och ekonomisk utpressning.
Samtidigt har man dragit igång en insamling för att hjälpa ECS och rädda det planerade firandet av de första fria valen den 4 juni. På tre dagar kom hela den nödvändiga summan, tre miljoner zloty, in.
Det är en mäktig symbolisk handling som visar att polackerna inte accepterar politiseringen av kulturinstitutioner, inte accepterar utpressning från makthavarnas sida och att de inte accepterar en erövring av den polska historien och identiteten.
Det är inte första striden mellan regeringspartiet och kulturinstitutioner i Polen. Samma dramatiska och skoningslösa krig förs mot Museet över andra världskriget i Gdańsk, där man försöker ändra på utställningen så att den passar PiS politiska syften. Många befarar att Museet för de polska judarnas historia, POLIN, i Warszawa står näst på tur.
Samtidigt undrar man hur Gliński kom sig för att lägga fram sitt kontroversiella förslag. Det var inte särskilt svårt att förutse hur den medborgerliga reaktionen skulle bli.
Dorota Tubielewicz Mattsson
Idag hedrar hela världen alla Förintelsens offer. Det är exakt 74 år sedan som portarna till helvetet – Koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau – öppnades. Sjutusen fångar, sjuka och döende hittades i lägret. Det var de som nazisterna inte hann mörda eller evakuera. Just där hålls denna dag officiella högtidligheter.
I början var ordet. Och när ordet hamnade hos människan visade det sig att det också kan förstöra. Hatets ord förgiftar våra tankar och förblindar samvetet. Det är kanske därför som så många tiger inför ondskan, sa chefen för museet i Auschwitz, Piotr Cywińskiz.
Ceremonierna började tidigt på morgonen då museichefen tillsammans med forna fångar la ner blommor vid Dödens vägg. Därefter blev det en mässa i Dialogens och bönens centrum. Några av överlevarna höll sina vittnesmål om sin tid i lägret. Det saknades inte anknytningar till dagens situation i Europa och Polen.
Jag känner stor smärta och beklagar att i många länder i Europa, och i vårt land också marscherar personer i uniformer som påminner om de nazistiska, sa överlevaren Leon Wientraub, som idag är läkare och bor i Sverige.
Och utanför det forna lägrets portar marscherade en grupp nationalister med Piotr Rybak i spetsen.
Är vi en självständig stat? skrek han. Och hans meningsfränder svarade: Nej!
Det är dags att kämpa mot judenheten och befria Polen från den! Var är de styrande, undrade de.
Rybak som för en tid sedan blev dömd för att ha bränt en judedocka på torget i Wrocław har redan tidigare lovat att just idag påminna om de polacker som blev mördade i Auschwitz.
Premiärminister Mateusz Morawiecki ville koncentrera sig på sanningen.
Den polska staten vaktar sanningen som på intet sätt får relativiseras, sa han. Jag vill avge ett löfte om fullständig sanning om dessa tider, vi måste se sanningen se i vitögat.
Högtidligheterna avslutades med en gemensam bön med kristna och judar, kransnedläggning och tända ljus vid Offrens monument som är belägen mellan ruinerna av de två krematorierna.
Dorota Tubielewicz Mattsson
Peter Johnsson har med sina många böcker om Polens historia blivit ett namn att räkna med i den polska historieskrivningen, skriver Dorota Tubielewicz Mattsson i sin anmälan av Johnssons bok om Katyńmorden från 2010 som nu kommit ut på polska under titeln Zbrodnia Stalina w Katyniu i jej następstwa od roku 1940 do dziś.
Läs artikel >>
Vilka var de egentligen, paret som vägrade hjälpa till när den lilla judiska flickan på 1930-talet som en skyddsåtgärd skulle döpas? Det är frågan som fått den polska journalisten och författaren Hanna Krall att än en gång fördjupa sig i andra världskriget och Förintelsen. Vit Maria heter hennes nya bok, som översatt av Julian Birbrajer getts ut på Ersatz förlag. Vit Maria är namnet på en berömd Rosenthal-servis och en sådan fanns i familjen som sade nej.
Tack vare många hjälpsamma polacker överlevde Hanna Krall ändå medan familj och släkt skickades till Majdanek. Krall känner att hon egentligen har två öden – hon kunde som så många andra judar ha mördats och hon kunde ha räddats och överlevt, så som ju också skedde. I filmen Dekalogen VIII: Weronikas dubbelliv gav regissören Krysztof Kieśłowski en bild av detta dubbla öde. I ett slags dialog med Kieśłowski går Krall till källorna för att få veta mer om paret som sade nej – med motiveringen att de inte ville ljuga i kyrkan. Hon granskar arkiven, brevsamlingarna, vittnesmålen. Det ena namnet leder till det andra, cirklarna vidgas och hon söker allt längre ut i periferin. Många av dem hon finner visar sig ha en namne, och hon kan inte låta bli att granska också dessa livets dubbletter, som löjtnanterna Wiślicki, och hantverkarna Władysław Sokol.
Uppgifterna i arkiven är ofta motsägelsefulla, det är inte uppenbart vem det var som räddade judar och vem som angav dem, information och motinformation blandas, vad kan man egentligen veta?
Krall kartlägger alla som haft någon kontakt med familjen som sade nej, och alla som kan spåras via dem i flera led. Det blir en myllrande mosaik av korta levnadsöden, ofta med ett abrupt slut. Tillsammans ger de en bild av livet i Polen under kriget och blir ett komplement till tidigare böcker av Hanna Krall, som Hinna före Herren Gud om gettoledaren Marek Edelmann och Hjärterkung om kvinnan som klarade allt för att hitta sin älskade – i Auschwitz.
Gunilla Lindberg
Den enorma kyrkogården Cmentarz Łyczakowski är indelad i kvarter.
En av Europas äldsta begravningsplatser Cmentarz Łyczakowski (Łyczakowski-kyrkogården) ligger i Lviv. Den togs i bruk 1786 när den här delen av dagens Ukraina tillhörde Österrike-Ungern. Anledningen var ett förbud mot att begrava människor kring kyrkorna inne i stan.
Łyczakowski-kyrkogården är mycket stor, över 40 hektar och indelad i 86 olika avdelningar. Här finns över 300 000 gravar, varav 50 000 har monument och skulpturer, skapade av landets bästa konstnärer. Det finns också 23 begravningskapell.
Kyrkogården ligger vackert på en kulle och det känns som att komma in i en park, tyst och lummig. Längs alléerna på båda sidor finns gravar med statyer och reliefer. De flesta gravstenarna är verkliga konstverk utförda av kända arkitekter, skulptörer och stenhuggare; och man vandrar i en skulpturpark där varje grav har sin historia. Det är en magisk plats som avspeglar staden Lvivs 1200-åriga, komplicerade och svåra historia. Här vilar icke blott polacker utan även människor av andra nationaliteter och religioner.
Maria Konopnickas gravvård med färska blommor.
Bland de polacker som fått sitt sista vilorum på Cmentarz Łyczakowski finns barnboksförfattaren Maria Konopnicka från Suwałki, författaren och tidningsmakaren Gabriela Zapolska samt målaren och illustratören Artur Grottger; vodkafabrikören Stanisław Baczewski har förstås sitt eget mausoleum. En avdelning har tillägnats polska krigsveteraner från novemberupproret 1830–31, en annan hyser kvarlevorna från människor som deltog i Kościuszkoupproret 1794.
Ett av de magnifika gravmonumenten på den gamla polska kyrkogården i Lviv. Även denna med färska blommor.
Östra delen av kyrkogården, Cmentarz Orlat Polskich (Polska Örnars kyrkogård), är nyrenoverad. Tidigare jämnades den med marken av ryska kommunister. Vid freden efter första världskriget när Polen uppstod som självständig nation blev Lwów åter polskt, men Ukraina försökte ta över staden. Det fanns ingen polsk reguljär armé i området, så i väntan på hjälp utifrån organiserades motståndet av polska ungdomar, studenter och även barn samt pensionerade militärer. Hundratals unga människor stupade i striderna och har fått sin sista vila på Cmentarz Orlat Polskich. Just denna del av kyrkogården lämnar ingen oberörd eftersom allt för många mycket unga människor miste sitt liv.
Hela kyrkogården är i dag museum där många konstverk håller på att förfalla. Men polska staten bidrar till renovering och konservering av vissa gravar.
Text & bild:
Janina Ahlgren
Artikeln har tidigare publicerats i Svensk-Polsk Bulletin 2018-2.
Judiska gravstenar har återbördats till den forna begravningsplatsen i Rohatyn.
Rohatyn var på sin tid en kunglig stad i det polsk-litauiska samhället, även den är värd ett besök. Den ligger drygt sju mil sydöst om Lviv.
Staden fick sina rättigheter redan 1415 – av Władysław Jagiełło, den litauiske furste som gick in i en union med Polen. Rohatyn ligger i en region som härjats under både första och andra världskriget.
Gamla stan i Lviv – en gång en av Centraleuropas pärlor.
Lwów var i århundraden en polsk stad. Efter Polens delningar hamnade den hos Österrike-Ungern för att efter första världskriget åter bli polsk. Men när arvet efter andra världskriget skiftades lät Stalin flytta hela Polen ett tiotal mil västerut. Lwów blev ukrainskt, den polska befolkningen tvångsförflyttades västerut, till de områden som Tyskland fick lämna ifrån sig. Många polacker idag har alltså rötter i västra Ukraina och Lviv – som staden heter på ukrainska.
I söndags den 11 november firade Polen sin 100:e självständighetsdag. En stor och viktig dag för alla polacker. Många ville gå ut och fira – fast inte med de styrande, inte med nationalisterna och inte med oppositionen – bara fira och reflektera. En kvarts miljon människor deltog i marschen enligt polisens beräkningar, men trots det hamnade firandet i skuggan av den extrema nationalismen.
Självständighetsmarschen, som sedan nio år organiseras av nationalisterna, gick relativt lugnt genom centrala Warszawa. Inga stora incidenter rapporterades. ”Bara” en EU-flagga brändes, bengaler avfyrades i mängder och kastades mot motdemonstranter med baneret Konstytucja (Konstitutionen). Ingen förödelse och personskador dock. Polisens och militärens närvaro på gatorna var osedvanligt stor.
Kommentar:
Dorota Tubielewicz Mattsson
De styrande från regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) gick tillsammans med nationalisterna. De gick i spetsen för marschen med idel vit-röda flaggor men extremhögerns flaggor syntes tydligt och deras slagord var ingalunda fredliga. Hat och hot gjorde sig gällande som vanligt. Därmed gick regeringens absurda försök att civilisera nationalisterna med sin närvaro om intet.
PiS-regeringen har haft tre år och stora resurser för att organisera en egen marsch och bygga ett bibliotek eller museum som kunde lämna ett bestående spår av 100-årsfirandet av den polska självständigheten. Istället valde man tre dagar innan den 11 november att gå tillsammans med nationalisterna. Många polacker kände ett behov av att gå ut på gatorna och fira, känna gemenskap och stolthet över sitt fosterland. Och detta hade makthavarna kunnat tillfredsställa. Men Lag och Rättvisa valde istället en annan lösning och nu kommer man för alltid minns den 11 november 2018 som dagen då president Andrzej Duda och premiärminister Mateusz Morawiecki gick hand i hand med nationalisterna – på nationalisternas villkor. Nyheten om denna mesallians har spritts över hela världen och PiS-regeringens arga dementier kan inte ändra det.
En annan viktig sak är att inga utländska gäster var med. Samtliga hade tackat nej till att delta i högtidligheterna och orsaken var inte det i Paris hållna firandet av första världskrigets slut. Högtidligheterna hade ju kunnat arrangeras på självständighetens afton. När Polen 2014 firade 25 år av frihet och demokrati deltog många utländska gäster, bland dem USAs president Barack Obama. Nu står Polen ensamt och isolerat.
Den ende europeiske toppolitiker som deltog de i den officiella kransnedläggningen vid Okände soldatens grav var EU-kommissionens ordförande Donald Tusk. Som polack och tidigare premiärminister kände han att hans plats denna dag var i Polen. Han hälsades inte välkommen och förpassades till femte raden.
Dagen lämnade efter sig en lättnad över att inga upplopp eller större incidenter inträffade, men även avsmak för att man inte kunnat skapa en gemenskapskänsla och ett gemensamt firande eftersom ett parti i tre långa år har förolämpat stora delar av det polska folket och vägrat dem deras rättigheter och friheter. Det var inte detta som Piłsudski, Dmowski, Daszyński och Paderewski kämpade för. Dagens Polen ligger långt från det som mina mor- och farföräldrar berättade om: ett lyckligt Polen, ett mentalt, kulturellt, politiskt, juridiskt, militärt enat Polen efter 123 år av icke-existens. För hundra år sedan drömde miljoner polacker om att parlamentet skulle rösta fram en polsk författning. Idag ser man ordet Konstytucja som uppviglande mot regeringen.
Hoppet ligger återigen hos folket. Nu som då.
Dorota Tubielewicz Mattsson
Ett vitt Europa fanns bland nationalisternas krav under Självständighetsmarschen den 11 november 2917.
Foto: twitter
Efter flera dagar av kaos och ömsesidiga avfärdanden har PiS-regeringen kommit överens med extremhögern om en gemensam marsch. På Självständighetsdagen, söndagen den 11 november, kommer president Andrzej Duda och premiärminister Mateusz Morawiecki marschera hand i hand med nationalister.
Marschen som officiellt heter Dla Ciebie, Polsko! (För dig, Polen!) börjar klockan 14 och en timme senare ska presidenten hålla sitt tal. Den första timmen kommer man att sjunga patriotiska sånger. Först ska regeringens representanter och presidenten marschera, eskorterade av armén, och sedan nationalisterna från ONR (National-Radikala lägret) och Allpolsk ungdom (Młodzież Wszechpolska).
I överenskommelsen har regeringen avstått från det tidigare kravet att enbart vit-röda flaggor skulle få tas med. Inte heller motsätter man sig längre banér som kan ha främlingsfientliga och rasistiska budskap. Intressant nog är det bara en muntlig överenskommelse och det finns inget dokument som i framtiden skulle kunna vittna om PiS-regeringens samröre med den extrema nationalismen.
Warszawas borgmästare Hanna Gronkiewicz-Waltz betonar att om det förekommer lagstridiga slagord och symboler kommer hon att upplösa marschen även om presidenten och premiärministern är med.
Försvarsministern har meddelat att armén tillsammans med polisen vakar över säkerheten på Warszawas gator på söndag. På flera platser i staden syns redan militära pansarvagnar. Militärer på gatorna väcker värsta tänkbara associationer hos polackerna och ger upphov till rykten om att makthavarna – liksom sina kommunistiska föregångare – vill pacificera människor på gatorna. Nationalisterna ska de ju marschera arm i arm med …
Premiärminister Morawiecki försäkrade på fredagskvällen att det finns plats för alla under den vit-röda flaggan och bjöd in alla polacker till att vara med.
Det är dock mycket tveksamt om de flesta polacker vill delta i ett evenemang där de styrande legitimerar den extrema nationalismen och som i så hög grad strider mot Piłsudski-andan. Piłsudski sa en gång att ett folk som inte kan sitt förflutna förtjänar inte en bra framtid.
Den gamle marskalken vänder sig i graven idag.
Dorota Tubielewicz Mattsson
Marskalk Józef Piłsudski, Polens förste president.
Foto från Centralne Archiwum Wojskowe.
Den 11 november firar Polen 100 år som suverän stat. Det är en stor och viktig dag för alla polacker. Både polska myndigheter, nationalister och vanliga polacker kommer att minnas och glädjas åt det, om så på olika sätt. Marskalk Józef Piłsudski och hans legioner, hans politiska motpol Roman Dmowski, slaget om Warszawa, mellankrigstidens fram- och motgångar tillhör det kollektiva minnet och den nationella mytologin.
Ett vitt Europa fanns bland nationalisternas krav under Självständighetsmarschen den 11 november 2917.
Foto: twitter
Självständighetsmarschen är inte något avslutat kapitel bara för att borgmästarna i Warszawa och Wrocław har stoppat dem i sina städer av oro för medborgarnas säkerhet.
I statliga TVP, som är tätt knutet till regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS), hör man röster som hävdar att det är vänsterliberaler med falska anklagelser och provokationer som försöker misskreditera polska patrioter som vill samlas för att hylla Polens självständighet.
President Andrzej Duda och PiS hoppade ju nyligen av nationaliströrelsens marsch eftersom arrangörerna National-Radikala Lägret ONR) inte kunde acceptera att de inte fick ha med sina grönsvarta fanor – PiS krävde att endast nationens vitröda flagga skulle få förekomma under demonstrationen. Presidentkansliet arrangerar nu i all hast tillsammans med Försvarsdepartementet en egen marsch helt utan politiska flaggor, och Duda hoppas att den ska förlöpa lugnt och värdigt i ett hav av polska flaggor.
Men alla känner sig inte lugna – amerikanska ambassaden i Warszawa påminner om den stora nationalistmarschen förra året som gick av stapeln under paroller som Blod! Gud! Ära! och Ett vitt Europa! Ambassaden uppmanar sina medborgare att inte delta i årets marsch, att undvika folksamlingar och hålla låg profil.
I allt detta tumult har den konservativa tidningen Rzeczpospolita låtit göra en opinionsundersökning för att ta reda på vad vanliga polacker anser i frågan. Det visar sig att en övervägande majoritet stöder borgmästarna som stoppat demonstrationerna. Bara 2 % av de svarande avser att delta i någon av marscherna, 19 % skulle kunna tänka sig att vara med medan 79 % absolut inte ställer upp i ett sådant tåg. För säkerhets skull frågade opinionsinstitutet Ibris också om man visste vad den 11 november är för en dag, och det visste de flesta. (TVP, Rzeczpospolita och wB 9 nov 18)
Justitieministern och riksåklagaren Zbigniew Ziobro utfärdade på torsdagen en europeisk arresteringsorder för Stefan Michnik, f.d. domare under kommunisttiden, och vill ha honom utlämnad.
Michnik, som bor i Sverige, är halvbror till Adam Michnik, chefredaktör på den liberala tidningen Gazeta Wyborcza.
Statliga IPN (Nationella Minnesinstitutet) anklagar Stefan Michnik för ett trettiotal brott under åren 1952–1953 och vill åtala honom på ett stort antal punkter. Några av dem handlar om de dödsdomar som Michnik utdömt till oppositionella under kommunisttiden.
Michnik, som föddes 1929, gick med i kommunistpartiet 1947 och var under åren 1950-53 anställd vid militärdomstolen i Warszawa. I samband med kommunistregimens antisemitiska kampanj 1968 hoppade han av och flyttade till Sverige. Numera är han sedan länge svensk medborgare. På 1970-talet stödde han liksom sin bror den demokratiska oppositionen i Polen. Han arbetade bland annat med Radio Free Europe och skrev artiklar om Pragvåren 1968 i den polska tidskriften Kultura som gavs ut av exilpolacker i Paris.
Polen har redan flera gånger försökt få honom utlämnad från Sverige, senast 2005. Men svensk domstol avvisade kravet på utlämning eftersom brottet var preskriberat enligt svensk lag.
På den tiden gällde 25 års preskriptionstid för mord, men för åtta år sedan ändrades lagen och mord blir inte längre preskriberade. Dock finns en tidsgräns – brottet ska ha begåtts efter 1 juli 1985.
Stefan Michnik, som idag är 89 år gammal, har tidigare sagt att han tror att kraven på att få honom utlämnad snarast handlar om att försöka misskreditera halvbrodern Adam Michnik. (Natemat.pl och wB 8 nov 18)
Ett vitt Europa fanns bland nationalisternas krav under Självständighetsmarschen den 11 november 2917.
Foto: twitter
När Warszawas borgmästare Hanna Gronkiewicz-Waltz nu stoppar Självständighetsmarschen den 11 november uppstår frågan vad regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) ska ta sig för. Partiet har kommit fram till en lösning – en egen marsch.
Borgmästaren motiverar sitt förbud med att marschen är farlig, strider mot lagen och inte stämmer med hur 100 år av Polens självständighet borde firas.
Nationalisterna rasar och hotar att ändå hålla sin marsch – spontant, så att säga.
Kommentar:
Dorota Tubielewicz Mattsson
Situationen är alltså komplicerad. Nationalisterna organiserar sin årliga marsch, president Andrzej Duda och representanter för PiS tänker delta – under förutsättningen att enbart vit-röda polska flaggor ska vara med. Det går nationalisterna inte med på, de vill ha den ökända ONR-flaggan som onekligen väcker mycket obehagliga associationer. Presidenten och regeringspartiet drar sig ur, deras medverkan skulle sända alltför graverande signaler. Det officiella firandet har förlorat ett viktigt inslag, och det som kvarstår är några kransnedläggningar och monumentavtäckningar – trots den strida ström av pengar som avsatts för ändamålet.
Sannolikheten för upplopp är mycket stor och vi kan inte äventyra allmänhetens säkerhet. Det finns också risk för terrorbrott, anser Gronkiewicz-Waltz.
Den krisartade situationen inom polisen samt det stora antal evenemang som hålls just denna dag gör att borgmästaren inte kan ta på sig ansvaret för säkerheten på gatorna den 11 november. Redan i juni har hon vänt sig till Inrikesdepartementet och bett om stöd. Hon pekar på vilka som står bakom marschen och påminner om de tidigare årens allvarliga incidenter. Hon har också vid två tillfällen ansökt om att ONR (National-Radikala Lägret) ska förklaras olagligt. Justitieminister Zbigniew Ziobro har inte ens svarat på hennes ansökan.
De extrema nationalistiska, rasistiska och homofoba kretsar som står bakom marschen har bjudit in både inhemska och utländska nynazister, konstaterar Hanna Gronkiewicz-Waltz och påminner om Europaparlamentets resolution som uppmanar medlemsstaterna att vidta bestämda åtgärder mot alla nynazistiska rörelser och organisationer.
Vad kan förbudet ha för konsekvenser? Naturligtvis kan det få motsatt effekt. Aggressionsnivån kan stiga och det kan bli riktigt obehagligt på Warszawas gator på söndag. Räcker det med antaganden för att förbjuda en demonstration? Ombudsmannen för mänskliga och medborgerliga rättigheter undersöker saken. Oppositionen uppmanar Gronkiewicz-Waltz att tillåta marschen men vara beredd på att upplösa den så fort det uppstår störande beteenden och lagbrott. Men då kan det vara för sent i en till det yttersta tillspetsad situation. Vart kommer tusentals uppjagade frustrerade människor att gå och vad kommer de att göra?
Inrikesdepartementet hävdade i morse att det bara blir sporadiska våldshandlingar under nationalisternas marsch. Ett förbud blir en provokation som åstadkommer blodsutgjutelse i huvudstaden, sa biträdande inrikesminister Paweł Szefernaker i ett tydligt försök att misskreditera Warszawas avgående borgmästare som tillhör regeringspartiets allra största motståndare.
För att lösa krisen har nu president Andrzej Duda och premiärminister Mateusz Morawiecki träffats och kommit överens om att organisera en egen ”vit-röd marsch” som en del i det officiella firandet av Självständighetsdagen. På så sätt tvingas alla andra demonstrationen lämna väg för regeringsmarschen. Det återstår att se om nationalisterna kommer att respektera de myndigheter som så ihärdigt har flörtat med dem under lång tid.
Det väntas en het Självständighetsdag på söndag.
Dorota Tubielewicz Mattsson
Från marschen på Självständighetsdagen 2017.
Foto: FB.
Nu stoppar Warszawa den planerade Självständighetsmarschen genom huvudstaden.
Det finns flera skäl till att vi stoppar marschen, säger borgmästaren Hanna Gronkiewicz-Waltz. Det första är säkerhetsskäl och det andra är historiska skäl. Polen och Warszawa har redan lidit tillräckligt på grund av aggressiv nationalism. Vi vet att det kommer hit nyfascistiska grupper från hela Europa för att delta i marschen, och det är inte ett värdigt sätt att fira Polens 100-årsjubileum som suverän stat.
I juli tog jag kontakt med inrikesminister Joachim Brudziński, för att diskutera säkerheten under vårt gemensamma firande den 11 november, men han har inte svarat, han ville inte tala med mig, säger Gronkiewicz-Waltz. Förra året kom rapporter om alla fascistiska och rasistiska slogan som skanderades ”Gud! Ära! Fäderneslandet!”, och EU-parlamentet har i sin resolution uppmanat medlemsstaterna att vidta säkerhetsåtgärder. Tillträdande borgmästaren i Warszawa Rafał Trzaskowski är överens med mig om åtgärden, säger Gronkiewicz-Waltz. Jag har också skrivit till justitieminister Zbigniew Ziobro om det olämpliga i att den som leder marschen är förtroendevald inom National-Radikala Lägret, ONR.
Inledningsvis avsåg president Andrzej Duda och topparna inom regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) att delta, men de har lämnat återbud. Regeringspartiet ansåg att alla skulle vandra tillsammans under endast den polska vitröda flaggan. Men arrangörerna, den ultranationalistiska rörelsen ONR, krävde att få ha med sina egna flaggor och emblem under marschen. ONR har överklagat beslutet att stoppa marschen.
Tidigare har borgmästaren Rafał Dutkiewicz förbjudit nationalisterna att arrangera en liknande marsch i Wrocław. (natemat.pl 7 nov 18)
Solidaritetsledaren Lech Wałęsa hyllades efter framgångarna på 1980-talet.
Bild från en utställning över Solidaritet.
När Lech Wałęsa, Solidaritetslegend och Polens förste demokratiskt valde president efter 1989, i fredags lämnade Heliga Birgittas kyrka inför president Andrzej Dudas politiska tal under firandet av Augustiöverenskommelsen från 31 augusti 1980, följdes han av den nya maktens dignitärer. Deras blickar var både överraskade och förargade. Men deras förvåning väcker också förvåning. Den nuvarande regimen har gjort allt för att dela in polackerna i en ”bättre” och en ”sämre” sort, de har också gjort allt för att krossa den man som gjorde allt för att de skulle kunna leva i ett fritt land och vinna demokratiska val.
Den 30 augusti 1980 undertecknade den dåvarande kommunistregimen i Polen ett avtal som gav arbetarna rätt att bilda en politiskt obunden fackförening. Därmed blev Solidaritetsrörelsen laglig och arbetarna fick strejkrätt. Dagen är en bemärkelsedag i Polens moderna historia och firas varje år med blomsternedläggelser och tal.
Förre solidaritetsledaren Lech Wałęsa lämnade kyrkan i samband med president Dudas anförande i kyrkan.
Skärmdump från Polsat.pl.
Separat och utan en gnutta solidaritet firades i veckan 38-årsdagen av augustiöverenskommelsen i Gdańsk 1980 då den kommunistiska regeringen och Solidaritetsrörelsen skrev under det avtal som ledde till bildandet av den första fria fackföreningen i det kommunistiska blocket.
Sin vana trogen lade Solidaritetsledaren och förre presidenten Lech Wałęsa ner blommor vid ingången till varvet i Gdańsk. Han åtföljdes av sin son, EU-parlamentarikern Jarosław Wałęsa, oppositionspartiet Medborgarplattformens (PO) ledare Grzegorz Schetyna, Modernas (Nowoczesna) ledare Katarzyna Lubnauer samt staden Gdańsks borgmästare Paweł Adamowicz. På det legendariska staketet utanför varvet hängde bilder på ledarna för den två veckor långa strejken i augusti 1980.
Bara några timmar senare anlände de nuvarande makthavarna – president Andrzej Duda och premiärminister Mateusz Morawiecki. Då hade man tagit bort bilderna på de mest framstående oppositionella och strejkledarna under kommunisttiden (Bogdan Borusewicz, Adam Michnik, Jacek Kuroń och framför allt Lech Wałęsa) – personer som PiS-regimen försöker radera ut ur polackernas historiska medvetande. När Duda och Morawiecki lade ner sina blommor skanderade en grupp medlemmar från Kommittén för Demokratins försvar (KOD) ordet ”Grundlagen” (”Konstytucja”). De avskärmades av polisen.
Författaren Maciej Zaremba.
Foto: Sofia Runarsdotter.
Maciej Zarembas nya bok, Huset med de två tornen (Weyler förlag), är en furiös vidräkning med antisemitismen under Polens första femtio år som självständig nation.
Efter första världskriget 1918 skulle ”tre kolonier” som i över hundra år tillhört olika stormakter föras samman till ett land, ett folk. I de tre delarna var allt olika – rättssystemet, kulturen och språket. Det tycks ha medfört en formlig antisemitisk explosion. Zaremba förklarar det med att landet som nu skulle slutas samman till en enda nation måste hitta sitt folk, och i Polen fanns inte bara polacker utan också judar, ukrainare, litauer och många andra. En av landets tongivande politiker, Roman Dmowski, ansåg att det nu gällde att skapa ett ”vi” och ett ”dom”. ”Vi” var polackerna som skulle fostras till att vara just polacker. ”Dom” var i första hand judarna.
Zaremba inleder med en lite road beskrivning av sin egen uppväxt på 50- och 60-talen. Aningslös och uppvuxen i en sekulär familj kände han sig inte träffad av antisemitismen. Men hans mor var född judinna, och i mars 1968 fick båda föräldrarna sparken från det sjukhus där de arbetade av det skälet. Modern beslöt att emigrera till Sverige, medan fadern som då var i 80-årsåldern, inte ville ge upp Polen för att börja om någon annanstans.
1968 kulminerade polackernas missnöje med den dåliga levnadsstandarden, fattigdomen och kommunistregimens totala oförmåga att skapa välstånd i landet. För att bemästra hungerprotester och demonstrationer behövde man en syndabock och valde – judarna. Det blev uppenbart för landets judar att man åter måste fly.
Unge Maciej fick i uppdrag att skaffa alla tillstånd som behövdes för att lämna landet, han gick den förnedrande vandringen från myndighet till myndighet och möttes av krångel och hånfullhet. Han svarade med adlig högdragenhet, lät byråkraterna förstå att han var deras överman. Det underlättades av att familjen hade en summa pengar som de inte skulle få ta med sig. Alltså intog han en luxuös frukost på stans flottaste hotell på morgnarna och tog sedan taxi till myndigheterna.
Skärmdump från TVP.
En polsk Wallenberg – så brukar man kalla Henryk Sławik, som under sitt arbete i Medborgarkommittén i Budapest utfärdade skyddspass åt runt femtusen polska judar som flytt till Ungern.
Men det finns fler som skulle kunna göra anspråk på samma titel – de polska diplomaterna Aleksander Ładoś, Konstanty Rokicki, Juliusz Kuehl och Stefan Ryniewicz på polska ambassaden i Bern, samarbetade under kriget med en illegal judisk organisation och utfärdade falska pass till Latinamerika åt över tusen judar som ville fly undan Förintelsen.
Nu visar det sig att den judiska organisationen samlat en rad dokument, som först ska ställas ut i Bern men så småningom kommer att lämnas över till Auschwitz-Birkenau, museet över det nazistiska dödsläger i södra Polen där över en miljon människor mördades av de nazistiska ockupanterna. Arkivet är en av de största dokumentsamlingarna om polska diplomaters ansträngningar att rädda judar under andra världskriget.
Arkivet är ett obestridligt bevis på att polacker, polska staten och dess representanter systematiskt och institutionellt var involverade i att rädda judar under andra världskriget, skriver museet i ett uttalande.
I det nyligen offentliggjorda arkivet, som fått namn efter rabbi Chaim Eiss som var en av nyckelpersonerna i den judiska organisationen, finns åtta pass till Paraguay, bilder på judar som ansökt om pass och listor över judar som ville fly. Där finns också en lista över judiska barn på barnhem i Warszawa.
Man känner till namnen på 330 judar som räddades tack vare de falska dokumenten och 387 som dödades trots passen. Ytterligare 430 personer fick pass, men deras öde är okänt. Sammanlagt lyckades gruppen rädda flera tusen personer, varav bara en del var polska medborgare före kriget. I samlingen finns också hundratals brev som beskriver lidandet i getton och utrotningslägren.
Arkivet som har köpts in av polska staten ska först ställas ut i Bern och därefter på Auschwitz-museet och studeras av historiker där.
Berngruppen har länge varit känd, men alltså inte Eiss arkiv.
De polska diplomaternas agerande i Schweiz är en inspiration för såväl historiker som författare, filmskapare och konstnärer, säger kulturminister Piotr Gliński.
Den polska Förintelselagen som kom i våras gör det straffbart att offentligt hävda att den polska nationen har något ansvar för Hitlers utrotning av Europas judar. Den väckte stort uppseende, Israel undrade om Polen ville förbjuda judar som lämnat Polen att beskriva trakasserier de utsatts för; USA lät förstå att det inte var aktuellt med möten på toppnivå mellan Warszawa och Washington så länge lagen inte formulerades om och tills Polen slutit fred med Israel i frågan.
Uppgifterna om Eiss-arkivet kommer naturligtvis mycket lägligt, och kulturministerns ofta uttalade förhoppningar om att det ska spelas in spännande filmer om den ärorika polska historien får här lite extra näring. (PolandinEnglish och wB 6 aug 18)
Hanna Stadnik, sjuksköterska under Warszawaupproret 1944.
Skärmdump från Youtube.
Du måste kämpa för friheten av hela ditt hjärta och under hela ditt liv. Du måste arbeta för den, den är oss inte given en gång för alla. Om vi inte gör det så händer det som nu händer i Polen.
Det säger 89-åriga Hanna Stadnik, sjuksköterska och en av kämparna under Warszawaupproret 1944, i en omtalad intervju i medieportalen Natemat.pl.
Polen är inte fritt nu, säger hon och jämför med hur det var under kommunisttiden. Makthavarna vill ha det så här för att kunna göra som de vill. Under de senaste 30 åren har vi varit fria och respekterade i världen, men den nuvarande regeringen bryter ner allt, det känns så svårt att vi kan förlora friheten än en gång. Hela min generation känner det så, inte bara jag.
Stadnik är mycket kritisk till Jarosław Kaczyński och hans parti, regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS).
Han sitter på partihögkvarteret och bestämmer allt utan att ta ansvar, säger hon. Under upproret kämpade jag tillsammans med hans far, Rajmund Kaczyński så jag kände honom, han var en fin man. När den andre sonen Lech Kaczyński 2005 valdes till borgmästare i Warszawa sade Rajmund att ingen borde ge Jarek någon makt – vi var ett femtiotal personer som hörde det. Jag sade ofta till honom att Jarek gjorde så hemska saker med vårt älskade Polen.
Lech var en helt annan personlighet, mild och klok, han skulle aldrig ha brutit mot grundlagen. Men idag bryter hela regeringen mot grundlagen, säger Stadnik. De vill ha det som det var under kommunisttiden. Jarek Kaczyński har förlorat i val mot Medborgarplattformen (PO) sju gånger och nu gör han allt för att behålla makten. Och hans högsta dröm är att sätta Donald Tusk i fängelse.
Kaczyński är en man som inte kan samarbeta med någon klokare än han själv, säger Stadnik. Han sitter helt fegt på partihögkvarteret och fattar alla beslut utan att ta ansvar för dem.
Hon uppmanar de unga att kämpa för Polens frihet – att gå ut på gatorna och protestera så ofta som möjligt, att demonstrera framför alla departement, så ofta som möjligt.
Jag tror att protester fungerar, säger hon, tänk bara på hur kvinnorna demonstrerade mot en skärpt abortlag, det gav resultat. (natemat.pl 4 aug 18)
Arkadiusz Mularczyk, PiS.
Foto: Lukasz Plewnia, wikipedia.
Vi bör upprätta en rapport över de förluster vi åsamkats av Sovjetunionen under andra världskriget, för att få en uppfattning om skadornas omfattning, både vad gäller människoliv och materiell egendom. Det säger Arkadiusz Mularczyk, ordförande i den parlamentariska kommitté som utreder hur mycket extra skadestånd Polen ska kräva av Tyskland efter andra världskriget.
Mularczyk, som tillhör regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS), påpekar att även Sovjetunionen orsakat Polen stor förödelse och att den bör dokumenteras.
Rapporten om skadeståndet från Tyskland ska vara klar i början av nästa år, då har vi en förteckning över vad Polen förlorade under krigsåren 1939–45. Sedan inleder vi förhandlingar med den tyska regeringen, säger han.
Därefter bör vi göra en liknande utredning om de skador som Sovjetunionen åsamkat Polen, säger han. Visserligen existerar Sovjetunionen inte längre, men rapporten bör tas fram.
Det är ingen tvekan om att det var de nazistiska ockupanterna som åstadkom störst skada i Polen. Flera miljoner av landets befolkning, framför allt judar, mördades i koncentrationslägren och många städer, bland dem Warszawa, bombades sönder och samman.
Men den 17 september 1939 invaderades östra Polen av den sovjetiska armén, tusentals officerare arresterades och transporterades till Sovjet, där runt 20 000 senare mördades. Efter Jaltakonferensen tillföll nästan hälften av östra Polen Sovjetunionen och 178 000 kvadratkilometer i öst förklarades tillhöra Sovjetsfären. Polen kompenserades med 101 000 kvadratkilometer av östra Tyskland, säger Mularczyk.
Redan för ett år sedan när PiS på allvar började tala om krigsskadestånd från Tyskland påminde Berlin om att skadestånd faktiskt betalades ut efter krigsslutet, och att den dåvarande polska regeringen förklarade sig helt tillfreds med summans storlek. Regeringen har svarat att man inte tar ansvar för beslut som fattats under den period när Polen var ockuperat av kommunismen, dvs. fram till 1989 då kommunismen föll.
Om PiS nu vill dra igång en skadeståndsprocess mot Ryssland, som på sätt och vis kan sägas vara Sovjetunionens arvtagare, återstår att se. Men det är svårt att tro att Moskva skulle säga ja till att betala ut miljardbelopp till Polen. (polandinenglish.info och wB 30 juli 18)
Jan Nowak-Jeziorański talar i Radio Free Europe på 1950-talet.
Foto: wikipedia.
Regissören Władysław Pasikowski har påbörjat inspelningen av den verklighetsbaserade historien om det berömda sändebudet Jan Nowak-Jeziorański – Kuriren från Warszawa. Från 1940 arbetade Nowak-Jeziorański för den underjordiska polska armén och var förbindelseofficer för den polska exilregeringen i London under andra världskriget.
År 1943 anmälde han sig som kurir och sändes först till den polska beskickningen i Stockholm för att överlämna hemliga dokument. Därefter for han som sändebud till London där han informerade exilregeringen och de brittiska myndigheterna och i mars 1944 även premiärministern Winston Churchill om situationen i det ockuperade Polen.
Filmen ska bli ett spiondrama som utspelar sig under några dagar före Warszawaupprorets utbrott i augusti 1944. Hemmaarméns utsände Jeziorański fick i uppdrag att lämna det ockuperade Polen och ta sig till London med ett stort antal bilder och dokument. Det blev en halsbrytande resa då han förföljdes av samtliga fientliga underrättelsetjänster, men filmen visar också möten med människor som för alltid skulle förändra hans liv. Pasikowski vill snarare göra en thriller än en historisk eller politisk film. Tanken är förmodligen att skapa intresse för den polska historien genom att göra en bra film med allmängiltigt tema istället för att återigen väcka politiska debatter och kontroverser som utomstående sällan kan följa med i och förstå. Men om filmen slår utomlands blir den det bästa sättet att sprida kunskap om Polens historia.
Boken Kurier z Warszawy som redan 1986 översattes till svenska (Kurir från Warszawa) passerade obemärkt i Sverige. En bra filmatisering skulle kunna ändra på saken.
Inspelningarna pågår för närvarande i Łódź och filmen kommer upp på biodukarna nästa år.
Dorota Tubielewicz Mattsson
Enligt de regimtrogna medierna innebär den nya Förintelselagen och EUS beslut om fördelningen av migranter stora diplomatiska framgångar för Polen. EU har beslutat att anta det polska förslaget om migranter och avstår från sina ursprungliga idéer. Och regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) tog bort punkten om fängelsestraff för dem som ”svartmålar” Polen eftersom omvärlden nu har accepterat det olämpliga i uttryck som ”polska förintelseläger” och erkänt en allmänt rådande ”antipolonism” som nu bekämpas på ett effektivt och resolut sätt. Man erkänner visserligen att man inte har räknat med så kraftiga reaktioner ute i världen, men hela den diplomatiska krisen med Israel, USA och Ukraina förtigs.
Krönika
Dorota Tubielewicz Mattsson
Och det är just den diplomatiska krisen som har försatt Polen i ett minst sagt prekärt läge på den internationella scenen. Den briljanta idén om att med fängelse straffa lärare, journalister och vittnen som berättar om andra världskriget ur ett för Polen mindre smickrande perspektiv har väckt starka känslor och reaktioner såväl inom som utanför landet.
I själva verket har regeringens agerande ”populariserat” uttrycket ”polska förintelseläger”. Aldrig tidigare har man fått så många träffar på ”Polen” och ”förintelseläger” tillsammans. Formuleringen verkar ha etsat sig fast i omvärldens medvetande. De diplomatiska skadorna blir också svåra att reparera. Även om regeringen försäkrar sina väljare och omvärlden att relationerna nu återigen är mycket vänskapliga så har Polens trovärdighet allvarligt naggats i kanterna. I synnerhet som PiS-regeringen plötsligt har backat med förklaringen att lagen ändå inte hade kunnat följas.
Premiärminister Mateusz Morawiecki på presskonferensen.
Foto: Krystian Maj, KPRM.
Krisen mellan Polen och Israel är nu över. I dagarna undertecknade de två ländernas premiärministrar Benjamin Netanyahu och Mateusz Morawiecki en deklaration där man förklarade att det finns ett gemensamt intresse av fri historisk forskning för att främja förståelse och för att bevara minnet av Förintelsens historia. Man slår också fast att formuleringar som polska dödsläger är djupt felaktiga och förminskar Nazi-Tysklands ansvar för koncentrationslägren i Polen. Samtidigt fördömer man både antisemitism och anti-polonism.
Orsaken till krisen var den lag som Polen antog i våras och som gjorde det straffbart att använda uttryck som polska dödsläger eller på annat sätt göra sken av att Polen helt eller delvis hade något ansvar för nazisternas förbrytelser i landet under ockupationen under andra världskriget.
Israel surnade till och undrade om Polen försökte mörka den antisemitism och de pogromer som obestridligen förekom i Polen under perioden. Mängder av överlevande judar har mycket att berätta om hur de blivit bemötta i Polen – skulle det nu bli straffbart att tala om det?
Israel fick stöd av USA vilket var besvärande för regeringen Morawiecki – den amerikanska administrationen har låtit förstå att några möten på toppnivå med Polen inte kan komma på tal förrän lagen är ändrad. Därför blev president Andrzej Duda inte inbjuden till Vita Huset vid sitt besök i USA härförleden.
Även Berlin reagerade och påpekade att Tyskland aldrig försökt undandra sig ansvaret för dödslägren: de byggdes och drevs av Hitler-Tyskland.
På presskonferensen efter undertecknandet förklarade Morawiecki att det som var bra med lagen var att den bidrog till att stimulera debatten om Polens krigstida historia.
Vi ville skydda Polens rykte utomlands och klargöra landets roll under Förintelsen, sade han.
Nu har Förintelselagen ändrats och fängelse ingår inte längre i straffskalan. Polen och Israel har slutit fred. Uppmjukningen av lagen har främst gjorts för att tillfredsställa Washington som vill se en förbättring av relationerna med Israel. (Polskie Radio och wB 27 juni 18)
Huvudentrén till Auschwitz.
Foto: Kent Larsson
Förintelselagen har blivit en alltför stor belastning för regeringen, och därför har sejmen har nu i all hast genomfört en förändring. Från början stadgade lagen ett straff på upp till tre års fängelse för den som helt eller delvis skuldbelade Polen för brott som begicks av Nazi-Tyskland under andra världskriget. Ett exempel är användandet av uttryck som polska dödsläger, som polackerna tycker mycket illa om. Koncentrationsläger som Auschwitz byggdes upp av ockupationsmakten, av över en miljon människor som mördades där var majoriteten var polska medborgare.
Israel har reagerat skarpt mot lagen och undrat om Polen försökte mörka pogromer och antisemitism både före och under kriget. Den amerikanska administrationen har låtit förstå att några möten på toppnivå med Polen inte kan komma på tal förrän lagen är ändrad. Det innebar att president Andrzej Duda vid sitt besök i USA nyligen inte blev inbjuden till Vita Huset.
Premiärminister Mateusz Morawiecki dök själv oväntat upp i parlamentet och pläderade för att fängelsestraffet skulle tas bort. Robert Winnicki, ordförande i Nationella rörelsen, försökte däremot stoppa lagändringen.
Som motivering skrev parlamentet på tisdagen att lagen är avsedd att användas civilrättsligt, och att den nu bättre kan användas för att skydda Polens och den polska nationens goda namn.
Regeringen förstod inte hur isolerade vi skulle bli, säger statsvetaren Janusz Sibora till Natemat.pl. Det finns flera skäl till lagändringen idag: det viktigaste skälet är att lagen stängde dörren till USA, det andra är risken för att Israel skulle skicka hem den polske ambassadören och den judiska diasporans reaktioner runtom i hela världen – inte minst i USA. Det sista skälet är att bilden av Polen försämrats avsevärt i EU, vilket också påverkar konflikten om den polska rättssäkerheten. (parlamentarny.pl, natemat.pl och wB 27 juni 18)
Maksymilian Kolbe.
Bild: wikipedia.
Vi ska bygga ett nytt museum till minne av dem som hjälpte fångar i de nazistiska koncentrationslägren under andra världskriget.
Det sade vice premiärminister Beata Szydło vid en ceremoni på torsdagen den 14 juni, som är den dag då Polen hedrar lägrens offer.
Den främsta symbolen för hjälparna är munken Maksymilian Kolbe som den 14 augusti 1941 frivilligt lät sig avrättas för att rädda en annan fånge, en man med flera barn.
Ceremonin hölls i det center nära Auschwitz som tillägnats Kolbe. Den 14 augusti håller polackerna minnesdag över fader Kolbe medan den 14 juni var det datum 1940 när de nazistiska ockupanterna forslade de första 700 fångarna till lägret.
Många hade lagt blommor och tänt ljus vid muren till Auschwitz, till minne av de över en miljon människor som mördades där.
Minnesceremonier hölls också i Warszawa, Kraków och andra polska städer. (Polskie Radio 14 juni 18)
Sławoj Leszek Głódź, metropolit i Gdańsk.
Foto: Piotr Drabik, wikipedia.
En av katolska kyrkans högsta potentater i Polen, ärkebiskopen och metropoliten Sławoj Leszek Głódź, var i sex år betald informatör åt kommunistregimens militära underrättelsetjänst. Det framgår av dokument från den polska generalstaben, som granskats av två grävande reportrar, Tomasz Krzyżak på tidningen Rzeczpospolita och Andrzej Gajcy på nyhetsportalen onet.pl.
Głódź tjänstgjorde på 1970-talet i Vatikanen och var en av många polska präster som värvades och utbildades för sitt uppdrag av underrättelsetjänsten. Intresset för vad som tilldrog sig i Vatikanen intensifierades när den polske kardinalen Karol Wojtyla 1978 valdes till påve under namnet Johannes Paulus II.
Man ska ha i åtanke att katolska kyrkan under kommunisttiden stödde motståndet mot regimen som på alla sätt försökte begränsa katolska kyrkans inflytande på befolkningen. Med en polack som påve blev det extra intressant att få kännedom om diskussioner och planer i Vatikanen, och enligt rapporter från underrättelseofficeren Franciszek Mazurek lämnade fader Głódź detaljerade och värdefulla uppgifter. Han fick också betalt för det.
Under kommunisttiden pressades många polacker att rapportera om vänner och arbetskamrater, och för den som ville resa utomlands var det ett krav att skriva på och rapportera om t.ex. landsmän man mötte på resan. Många som senare har avslöjats som informatörer har sagt att de skrev på för att de måste men aldrig lämnade över några uppgifter. Det är ett hyfsat accepterat resonemang i det postkommunistiska Polen. Men visar det sig att man både lämnat återkommande detaljerade rapporter och dessutom fått betalt ses det som förräderi på hög nivå. Det är därför anklagelserna om att förre Solidaritetsledaren Lech Wałęsa under Solidaritetstiden skulle ha informerat säkerhetspolisen är en sådan het potatis. (onet.pl och wB 8 juni 18)
Sorteringen av ungerska judar i Auschwitz-Birkenau.
Foto: wikipedia.
Grannarna angav betydligt fler judar för nazisterna under andra världskriget och hela två tredjedelar av de judar som gömde sig överlevde inte kriget på grund av grannarnas agerande.
Det visar ny forskning från Centrum Badań nad Zagładą Żydów (Centrum för forskning om Förintelsen av judar). Två välrenommerade forskare, Barbara Engelkind och Jan Grabowski, har tillsammans med sju andra forskare under fem år arbetat med djupintervjuer i nio regioner i Polen. De har grävt fram dokument från myndigheter, den underjordiska staten, judiska organisationer, polisen osv, inte bara i Polen utan också USA, Israel, Tyskland, Vitryssland och Ukraina och fått mängder av information om enskilda flyktingar.
Studien tyder på att polacker bar ansvaret för hundratusentals judars död, vilket är betydligt mer än man tidigare trott. Över en miljon judar gick under jorden för att undvika att bli dödade i Förintelsen – 3,3 miljoner mördades, antingen i läger eller medan de försökte gömma sig undan bödlarna.
Särskilt svårt var det i mindre polska städer, menar Engelking och Grabowski. Små städer var dödsfällor för judarna, i ett område mördades över 10 % av judarna direkt av den underjordiska motståndsrörelsen.
Vi har hittat uppgifter om hemska brott som begåtts av lokalbefolkningen och när det gäller polacker som hjälpte judar förutsätter grannarna att de tog rejält betalt, konstaterar forskarna.
Utredningen kommer olägligt för den konservativa PiS-regeringen som under sina år vid makten vidtagit olika åtgärder för att i stället lyfta fram polacker som med livet som insats hjälpte judar att gömma sig undan nazisterna. I våras antogs också en lag som gör det straffbart att offentligt hävda att Polen som stat hade något ansvar för Förintelsen – lagen var en reaktion på uttryck som polska dödsläger som polackerna tycker mycket illa om. Dödslägren anlades och drevs av Hitlertyskland som ockuperat Polen. Men det kom upprörda protester från både Israel och USA, och judiska grupper menar att lagen satt igång en våg av antisemitism av oväntad intensitet i landet.
Polackernas deltagande i Förintelsen har ofta diskuterats, och för närmare 20 år sedan kom den polsk-amerikanska professorn Jan T Gross böcker om pogromerna i Jedwabne och Kielce samt om polacker som skott sig på sina judiska grannar. Samtidigt var det många polacker som med risk för sitt eget liv gömde och räddade judar – det är ingen slump att det är flest polacker som fått titeln Rättfärdig bland Nationer av Yad Vashem-centret i Jerusalem.
Förintelselagen handlar om att Polen som stat inte får skuldbeläggas för Förintelsen men det hindrar inte att enskilda medborgare begått brott mot judar i landet. (TOKfm.pl och wB maj 18)
Katynmonumentet i Jersey Citi, USA.
Foto: Creative Commons.
I den amerikanska staden Jersey City finns ett monument över de tiotusentals polacker som mördades i skogarna kring Katyń 1940 och på andra platser under andra världskriget.
Monumentet står på ett torg som ska byggas om och under tiden ska monumentet flyttas, vilket har upprört polackerna även hemma i Polen.
Inledningsvis hade kommunen beslutat att förvara monumentet i ett lager, men efter protester från både amerikaner med polska rötter som från Warszawa säger borgmästaren Steven Fulop att det i stället ska placeras på allmän plats, synligt för alla under den tid torget byggs om.
Senatens talman Stanisław Karczewski har tagit illa vid sig och kallar flyttplanerna verkligen skandalösa och mycket obehagliga.
Borgmästare Fulop ville inte vara sämre.
Faktum är att en känd antisemit, vit nationalist och Förintelseförnekare som han har noll trovärdighet, skrev han på twitter.
Polens ambassadör i USA kräver en ursäkt och talman Karczewski meddelar att han har vidtagit rättsliga åtgärder.
Monumentet restes för 27 år sedan och utgörs av ett fundament i granit och en 10 meter hög soldat i brons med en bajonett i ryggen. Monumentet har rests av polacker i USA. (Polskie Radio 9 maj 18)
Konstitutionsdagen den 3 maj är nationell helgdag i Polen.
Foto: G. Lindberg
Polackerna kanske inte firar siste april/Valborg men början av maj pågår ett flera dagar långt firande.
1 maj pågår marscher av olika slag – i år särskilt till förmån för de funktionsnedsatta vars föräldrar demonstrerar i och utanför parlamentet för att få förståelse för funktionshindrades utsatta ekonomiska situation.
Den 2 maj är Polska flaggans dag – en tradition sedan 2004 med tal av prominenta politiker. President Andrzej Duda tackade särskilt polacker utomlands för att de upprätthåller polska traditioner och lär ut polska språket.
Och den 3 maj är en av landets nationaldagar – Konstitutionsdagen, för den dagen 1791 antogs den så kallade 3-majkonstitutionen efter en fyra år lång session i sejmen då drivande politiker hjälptes åt att utforma en modern grundlag. Polen blev det andra landet i världen efter USA och det första land i Europa, som fick en demokratisk konstitution.
Den nya grundlagen var så framstegsvänlig att Europas stormakter – Ryssland, Preussen och Österrike – betraktade den som revolutionär och som ett hot. Det blev anledningen till Polens tre delningar, 1772, 1793 och 1795 och sedan upphörde landet att existera.
När Polen 1918 återuppstod som fri och oberoende nation utsågs den 3 maj till nationaldag. Och eftersom det i år är 100 år sedan uppmanades medborgarna på flaggdagen att hissa den vitröda fanan varje dag fram till Självständighetsdagen den 11 november.
I morgon är det klämdag och sedan vanlig helg – en vecka av festivitas alltså. Början av maj är det dessutom ofta vackert väder i landet och polackerna går gärna ut på gatorna för att delta i olika festceremonier. I Warszawa samlas man på Slottstorget och lyssnar på presidentens tal och sjunger nationalsången. Därefter strosar man runt, äter glass, viftar med flaggor och fikar på något av utekaféerna i Gamla stan. (Polskie Radio och wB 3 maj 18)
En av de fem polackerna från Vilnius –översteEmilia Plater, Polens Jeanne d’Arc. Bild: wikipedia (beskuren).
Wilno – dagens litauiska Vilnius – var en viktig stad i Polens historia såväl som i Litauens. Många betydelsefulla namn i Polens historia har en anknytning till Wilno. Än idag är omkring 12 % av befolkningen i Vilnius polacker, med ett eget politiskt parti och egen representation i EU-parlamentet genom Waldemar Tomaszewski.
Hans Göran Tommila presenterar fem bemärkta personer från Wilno:
– Överste Emilia stred mot tsaren >>
– Marskalken återupprättade Polen efter första världskriget >>
– Czesław Miłosz – författaren och diplomaten som hoppade av i väst >>
