När jag 2002 tog över redaktörskapet för Skånsk-Polsk Bulletin, som den hette då, kunde vi att använda den digitala tekniken på ett sätt som inte varit möjligt tidigare.
I det första numret presenterade vi styrelsen – och jag kan inte låta bli att återpublicera den artikeln (något redigerad).
Väl bekomme, alla ni som är nostalgiska som jag.
Gunilla Lindberg
Kent Larsson, Södra Sandby, ordförande
Kent Larsson, ganska färsk ordförande.
Jag är 50 år gammal och sedan ifjol ordförande i föreningen. Jag bor i Södra Sandby med min familj – fru och två barn.
Jag arbetar på ett dataföretag och reser mycket inom landet. Fritiden går mest åt till det som hör familjelivet till, skjutsa barn på fotboll och andra fritidsaktiviteter samt hem och trädgård. Mina intressen är bland annat historia, framförallt kopplat till andra världskriget.
Min första kontakt med Polen fick jag i mitten på sextiotalet då en polsk agronomstuderande, Janusz Jagmin, under några år bodde hemma hos oss i mitt barndomshem i Norra Rörum. Kontakten med Janusz har sedan bibehållits genom åren.
I samband med ”tredje världskriget” 1981 i Polen började också vi åka iväg med saker som under denna tid saknades. Framförallt besökte vi barnhem i Wrocławtrakten.
1990 fick vi besök av 30 personer från ett av barnhemmen. Barnen vistades här i Skåne i två veckor.
Någon gång under denna tid blev jag också värvad som medlem i Svensk-Polska Föreningen och lite senare även styrelsemedlem.
Jag anser att en av föreningens viktigaste uppgifter är att förändra verksamheten med anledning av det förändrade läget som är i Polen sedan tio år tillbaka.
Kent Larsson
Olle Örbom, Malmö, ledamot
Olle Örbom, nyligen avgången ordförande i Skåneföreningen.
Jag föddes 1922 i Solna, men växte upp i Orsa i Dalarna. 1945 flyttade jag till Stockholm, och lämnade 1957 huvudstaden för Malmö, som jag sedan har förblivit trogen.
Efter ingenjörsexamen följde studier i moderna språk: engelska, tyska, spanska, franska och polska. Jag har också varit stipendiat vid universitetet i Warszawa.
Första gången jag besökte Polen var 1958, och under årens lopp har det blivit ett 70-tal resor till landet.
1963 kom jag i kontakt med Svensk-Polska Förbundet och blev invald i styrelsen 1964. Samma år var jag med om att starta Svensk-Polska föreningen i Skåne. Jag blev Skåneföreningens första sekreterare, och satt kvar på den posten till 1971, då jag blev ordförande.
Ordförandeskapet i Svensk-Polska Föreningen i Skåne lämnade jag 2001, men sitter kvar som styrelseledamot. I samfundets centralstyrelse har jag också arbetat vidare – valdes till 1974 andre vice ordförande, och 1979 till förste vice ordförande.
Jag är hedersmedlem i Svensk-Polska Föreningen i Wrocław, och har fått flera utmärkelser för mitt arbete:
Svensk-Polska Samfundets Hedersplakett;
Polens förtjänsttecken i silver 1976;
Wroclaws förtjänsttecken i guld 1984;
Polens förtjänsttecken i guld 1986;
Polska hälsovårdsdepartementets tack för humanitär hjälp 1990.
Olle Örbom
Göte Svensson, Malmö, ledamot
Göte Svensson, mångårig sekreterare och en av Skåneföreningens stöttepelare.
Jag är Malmöbo, 63 år och med socionomexamen i bakfickan. Jag arbetar som sekreterare vid Fosie stadsdelsförvaltning.
Mitt intresse för Polen sträcker sig många år tillbaka och sedan 1964 är jag medlem i Svensk-Polska Föreningen i Skåne. Samma år i maj gjorde jag min första Polenresa och av olika anledningar har det sedan blivit ett 50-tal resor till Polen. Resorna har huvudsakligen gått till Wrocław och Warszawa.
Jag har också varit sekreterare i föreningen från 1971 – den posten lämnade jag förra året, men jag arbetar vidare som styrelseledamot.
Göte Svensson
Ingemar Olander, Malmö, ledamot
Ingemar Olander, tidigare Bulletinredaktör.
Jag är född i Hallstahammar i Västmanland, tog studentexamen i Köping och bedrev spridda akademiska studier vid Stockholms högskola och Lunds universitet.
Därefter var jag abonnemangschef vid Teatrarna i Gamla stan i Stockholm, och senare ansvarig för publikkontakter vid Malmö stadsteater. Fram till pensioneringen arbetade jag som nyhetsjournalist vid TT i Malmö.
Sedan dess har jag varit freelansande operarecensent i Skånska Dagbladet.
Opera är ett av mina stora intressen, och jag har varit ordförande i Operakonstens Vänner i Skåne, OVIS, sedan slutet av 1980-talet.
I Svensk-Polska Föreningen i Skåne har jag varit medlem sedan början av 1970-talet, jag har också arbetat i dess styrelse i många år.
Jag har också deltagit i åtskilliga midsommar- och Luciaresor till Wroclaw.
Ingemar Olander
Kristina Sundquist, Svedala, ledamot
Kristina Sundquist –ny i styrelsen.
Jag föddes för 40 år sedan i ett samhälle nära Wrocław, men tillbringade min tonårstid i Oswięcim (Auschwitz) dit familjen flyttade när jag var tio år. Efter skolan läste jag ekonomi och handel vid Akademia Ekonomiczna i Katowice.
Det var kärleken som gjorde att jag kom till Sverige – jag träffade en svensk man, och flyttade hit 1983. Jag kunde inte använda min ekonomiutbildning i Sverige utan att komplettera, och jag var ivrig på att börja arbeta, och jag hade turen att få ett jobb nästan med detsamma efter den vanliga kursen i svenska för invandrare.
Det ska bli roligt att arbeta i en förening – jag har inte varit med i någon styrelse förut, och nu när sonen börjar bli stor tycker jag att jag har lite tid över.
Mina intressen är familjen, att resa och att upptäcka nya vackra platser: jag blev mycket imponerad av Rom och Vatikanstaten. Och naturen i Bohuslän, där vi var förra sommaren, och Gotland …
För övrigt tycker jag om klassisk musik och att arbeta i trädgården.
Men det viktigaste är människorna: jag vill vara med människor och arbeta med människor och jag hoppas att jag ska kunna bidra till ett bra samarbete i föreningen.
Kristina Sundquist
Kjell Nilsson, Kristianstad, ledamot
Kjell Nilsson, också en mångårig stöttepelare.
Jag föddes 1917 i Önnestads församling i Kristianstad. Efter folkskolan började jag som trädgårdslärling, men kom sedan som förman på Statens ungdomsvårdsskola. Därefter läste jag till ungdomskurator på studieförbundet NKI. Jag genomgick också Statens ungdomsledarinstitut.
Efter tiden på Statens ungdomsvårdsskola fick jag en lärartjänst på Siljansskolan och Sunnerdahls praktiska ungdomsvårdsskola. Men världen lockade – och jag gick ombord på MS La Plata som gick på Sydamerika.
Hemgårdsrörelsen har engagerat mig sedan mer än 30 år. Jag är också medlem i FN-föreningen, Föreningen Norden, Scoutrörelsen och Svensk-Polska Föreningen, där jag är styrelseledamot.
Det polska intresset startade när en god vän började samla in kläder till behövande i Polen. Inom Hemgården organiserade vi större insamlingar, som resulterade i hjälpsändningar till Polen. Sammanlagt blev det inte mindre än nio resor, varje gång med tre stora långtradare fulla av kläder och andra förnödenheter. Hjälpen, som skedde i samverkan med Solidaritet, gick till barnhem och ålderdomshem.
I mina visioner har FN ett större inflytande än idag, alla barn får ett mål mat om dagen, alla länder lever i fred med varandra och här i Sverige får vi ett ökat kulturellt samarbete med Polen.
1991 fick jag en förtjänstmedalj av president Wałęsa.
Kjell Nilsson
Tor Johanson, Landskrona, sekreterare och t v kassör
Tor Johanson, också ganska ny i styrelsen.
Jag är född 1933 och uppvuxen i Landskrona, är jurist och socionom, och har arbetat som kanslisekreterare i Landskrona stad. Jag har varit ideellt engagerad i Röda Korset sedan början av 1960-talet, och har verkat som delegat för Internationella Röda Korset i Genève. Det var under denna tid jag först kom i kontakt med Polen. Jag utsågs att leda den första hjälptransporten in i Polen efter krigstillståndets proklamerande 13 december 1981. Jag kom in med den första västerländska hjälpsändningen med fem långtradare, och arbetade i Polen under lång tid med transportledning.
Jag har besökt Polen ett flertal gånger därefter och kärleken till landet och befolkningen består. Min förhoppning är att kunna medverka till att ökat kulturellt och socialt utbyte mellan de båda länderna, inte minst genom ömsesidiga studiebesök och kulturella aktiviteter.
Tor Johanson
Gunilla Lindberg, Åkarp, vice ordförande
Gunilla Lindberg, vice ordförande och gammal slavist.
Jag har bara varit med i föreningen några år.
Mitt intresse för Polen kom när jag läste slaviska språk vid universitetet i Lund på 60-talet, och hade förmånen att få delta i de expeditioner som dåvarande professorn Knut-Olof Falk arrangerade i juni månad varje år.
Vi sökte det utdöda jatvingiska språket – ingen talar det längre, men man kan hitta rester av det i till exempel gamla ortnamn.
Detta var studieårens stora upplevelse för mig. Vi mötte mänskor som var instängda i sitt eget land – mänskor som längtade efter kontakter med omvärlden och som alltid tog emot oss med största gästfrihet.
Särskilt minns jag 1971, när jag drabbades av blindtarmsinflammation och låg en vecka på sjukhuset i Suwałki uppe vid litauiska gränsen.
En av våra vänner, en lantbrukarhustru i närheten, skickade varje dag upp sin 12-åriga dotter Karolina till sjukhuset för att hjälpa till – om jag ville tvätta håret eller nåt. Hon hade också med sig hemlagad mat. Jag inbjöd henne så småningom till Sverige och därefter reste hon till modern, som utvandrat till USA.
Efter studieåren började jag arbeta på Sydsvenskan och där är jag fortfarande kvar.
Jag har varit på återbesök i Suwałkiområdet – ingenting är sig likt, och förändringarna är fantastiska: öppenheten, nybyggarandan och företagsamheten.
Men mänskorna är som de var då – tack och lov!
Gunilla Lindberg
