Slaget om Storbritannien 1940

Artur Sehn och Kaj Wahlberg berättade om Slaget om Storbritannien.

Den 17 september genomförde Arthur Sehn och Kaj Wahlberg en föreläsning om ”Slaget om Storbritannien” på ABF Stockholm. I slaget deltog cirka 150 polska piloter och många fler ur markpersonalen. Arthur berättade hur polackerna efter många turer kom att hamna i Storbritannien, efter Polens fall i september 1939.

Tyskarnas syfte var att först krossa Royal Air Force för att sedan med flyg kunna hålla den brittiska flottan borta från Engelska Kanalen, så att invasionen av Storbritannien kunde genomföras. De tyska jaktplanen, som startade från Frankrike, kunde bara vara cirka en timme i luften. Det innebar endast 10-20 minuter över Storbritannien, innan de var tvungna att återvända. Britterna hade mycket kortare flygsträckor och kunde vara luftburna under längre tid. De tyska piloter vars plan blev skadade och som hoppade med fallskärm blev krigsfångar, medan de brittiska snart kunde användas igen.

Slaget varade från den 10 juli till 31 oktober 1940 och slutade med brittisk seger. Det var Nazitysklands första stora förlust under andra världskriget. Polackerna utgjorde den största utländska kontingenten i RAF. De var erfarna efter strider i både Polen och Frankrike. De sköt ned dubbelt så många flygplan som sina brittiska kollegor. Speciellt utmärkte sig den legendariska 303 jaktdivisionen. Deras flygplan var Hawker Hurricane, senare under kriget fick de Spitfire. Under slaget sköt 303 divisionen ned 126 tyska plan, vilket var den högsta siffran av alla RAFs 66 jaktdivisioner. Sammantaget sköt polackerna i RAF ned mer än 200 flygplan, vilket utgjorde 12 procent av de tyska förlusterna. Trots detta var de polska förlusterna små. Av de totalt 150 polska flygare som deltog i slaget, stupade 30. Som exempel hade 303 divisionen 70 procent lägre förluster än RAFs övriga divisioner. Sedan Kaj berättat om själva slaget fortsatte Arthur med att redogöra för vad som hände med polackerna i RAF under fortsättningen av kriget.

Text och foto
Krystyna Larsson